Brödisar

Hej! Har en del cool skit på gång. Meanwhile kan ni ju underhålla er med ett par brödjobb som jag fått ut senaste tiden.

En artikel om internetnostalgi i samband den nya .gif-appen Loopcam [MacWorld]

Och Här har ni en snabb intervju med Jacko från kollektivet Labyrint [Norrbottens-kuriren]

Andra vågen och Första generationen

Black Metal började bli viktigt att definiera när ett gäng källarboende grabbar i Norge slöt upp i Oslo och startade skivaffären "helvete". Det var samtidigt som en massa kyrkor började brännas ner till grunden och homosexuella blev mördade i Black Metallarnas namn. Banden som ansågs ligga bakom det mesta av hellraisandet var Burzum, Mayhem, Immortal och Darkthrone. Alla var förstås inte ute på nätterna och brände ner kyrkor, men mycket av den interna kukmätning verkar ha gått ut på vem som hade mördat eller bränt ner mest kyrkor. Sedan när bränningarna fick cpycats där småungar klottrade "666" överallt gick luften ur det Black Metalliska budskapet.
De nämnda banden ses som den "andra vågen" inom Black Metalkulturen och var dem som claimade uttrycket "True Norwegian black metal".
I dokumentären "Until The light takes us" får Varg "Greven" Vikernes från Burzum prata på om hur han mördade Euronymus från bandet Mayhem. "Jag stack kniven rätt i skallen på honom och sen gick jag ut till bilen och körde iväg" berättar han sansat i sitt vikingaskägg. Historien om hur en svensk kille som kallade sig "Dead" sköt sig själv i huvudet berättas också. Hans döda kropp fotograferades av de andra bandmedlemmarna och hamnade sedan på Mayhems nästa skivomslag.
"So they found Dead...heh Dead on the floor there" förklarar Varg i en intervju.
True som fan, men det här visste typ alla som haft någon koll på Black Metal.
Enligt musikterminologin är Black Metal något slags bastardchild till trash och deathmetal. Texterna i Black metal är djupare och mer "spirituella" även om de inte direkt har med satanism att göra, snarare handlar det om ett krig mot kristendomen och konsumtionskulturen i synnerhet. Ett återmystifierande av naturen är också vanligt. I "until the light takes us" snackar de tyvärr ganska lite om själva urpsrunget till musiken och de knäppa dåden. Det är hö-hö-ande om kyrkbränder hit och USA-är-dåligt dit. Varg är arg på medierna som "missuppfattat" motiven bakom hans handlingar. "De hade inget att göra med satanism!" skäller Greven argt. Det är rätt kul att se.
Men tråkigt med en musikdokumentär om en extrem subkultur som inte ställer de dumma frågorna. "Varför gjorde ni det där?", t ex? Det snuddas knappt vid Vargs nazi-åsikter och allt ofokuserat hat får mest strömma fritt utan att det struktureras upp till något förståeligt. En tonåring som ser filmen får mest ett gäng fascister som står oemotsagda. Bättre är att se när Vice hipsters intervjuar Gaahl från Gorgoroth. Ett band och en person som fortfarande är aktiva inom scenen. Deras dokumentär blev som bekant både en fotouställning och trendig coffetablebook.
Min favorit i "Until the light takes us" är Fenriz från Darktrhone. Han hatar just att Black metal blivit så trendigt men
verkar vara en schysst kille som inte vill någon illa. Förutom att folk som lyssnar på hans musik ska vilja ta livet av sig.



En annan dokumentär jag såg på Göteborg filmfestival är basketfilmen "Gunnin' for that #1 spot". En rätt harmlös sportfilm om ett gäng highschoolkids som väntar på sitt stora break med allt vad det innebär. Colllegestipendie i väntan på NBA eller typ... ingenting. Kritiken mot sneakersbolagens talangjakt är dock en subplot i filmen som i övrigt mest handlar om att visa lay-ups i slow motion och trycka in så mycket 10-år gammal hiphop som möjligt i varje scen.

GIFF 09. Barrunda med: Bashir, Synecdoche, Slumdogs och icke-radioheadrelaterad Amnesia.

32 :a upplagan av Göteborg Filmfestival har haft det lite knackigt med stora gäster i år.
Både Ari Folman och Charlie Kaufman, två högt uppskrivna regissörer har tackat nej till att komma. Det är kanske tråkigt att Sverige inte känns relevant, men samtidigt är det busy season för stora regissörer i Oscarstider. Film är film ändå. Utan att regissören svarar på frågor efter visningen. Folmans dyker åtminstone upp som sig själv i filmen, om än i animerad form. Hans stiligt tecknade ”Waltz with Bashir” är ett av festivalens stora röda köttstycken.
En gammal väl till Ari Folman berättar om hur han hemsöks av kriget. Hans mardrömmar huserar 26 blodtörstiga hundar som skäller utanför hans port. Ari hjälper till enom att söka söka efter minnena för att få klarhet och historien från kriget, en estetisk dramatisering av den första libanoninvasion 1982, vilket varvas med intervjuer från dagens Israel.
”Waltz with Bashir” är omöjlig att ankra i filmiska referenser som inte känns långsökta. Det är en helt unikt vacker film. En animerad konstfilm som lyckas vara högerkrokskraftig dokumentär samtidigt.

Engelske Danny Boyles segertågsfilm, ”Slumdog Millionare”, om en indisk gatupojke som vinner i ”vem vill bli miljonär” är genial i sin folklighet, på sina ställen. Men jag tycker nog ändå att Boyle beskriver samtiden bäst genom framtiden, bäst i den döda genren Science Fiction. ”28 dagar senare” var en skön zombiefilm och jag tror nog att hans bästa sedan ”Trainspotting” var solskens-existentialismen i ”Sunshine”. Att se honom regissera Bollywood-dans till sluttexterna gör lite ont (vilket jag inte är först med att påpeka).

Charlie Kaufman fortsätter projicera sitt lidande konstnärsalterego på sina rollfigurer. Och det är ju okej, i ”Adaptation” var greppet gjutet. Redan skallige Nicholas Cage fick spela en mer tunnhårig och mycket mer patetisk verison av Kaufman vilket flöt ihop som kethup och starksenap. Men I ”Synecdoche New York” (jag vet fortfarande inte hur titeln skall uttalas) där Kaufman regidebuterar har det gått för långt.
Den här gången har Philip Seymour Hoffman fått rollen som teaterregissören Caden Cotard. Regissörens (och förstås indirekt Kaufmans) ambition är att skriva en pjäs om hela sitt liv, och alla andra i hans liv. Eftersom Cadens liv fortlöper och blir mer dramatiskt måste han hela tiden skriva in nya karaktärer och draman i sin pjäs, vars kulisser också växer och till slut är i identisk storlek med den riktiga staden New York.

”Nu kanske jag har en titel” säger han gång på gång och kräks floskler som han sedan reviderar. Ständigt bitter och ensam sitter Caden insprängd i en flora av värdelösa självhjälpspsykologer och älskarinnor som bor i brinnande hus.
Men för att beskriva Cadens problem kortfattat: ett fett jävla moment 22. Och det blir ungefär så enerverande att titta på som det låter. Ingenting i Charlie Kaufmans patenterade LSD-psykoser känns längre logiskt. Snarare är mycket av berättandet tillkrånglat för att visa hur svårt det är att ”berätta om livet”.
Vad återstår egentligen när det visar sig vara omöjligt? En 124 minuter lång egotripp som slår kärringknut på sig själv är vad.

Även upphypade Bosniska ”Snow” om hur familjens kvinnor väntar förgävas på sina döda soldater till män visade sig vara en snarkfest av stora proportioner.

En film som handlar om livet och döden utan kejsarens nya kläder, och som fick mig att vilja dö på ett bra sätt är ”Forgetting Dad”. En puttrig dokumentär i början, men förmodligen en av årets bästa redan efter en halvtimme.
Filmaren Rick Minnich går igenom ett livslångt trauma efter att hans farsa får minnesförlust i en bilolycka. Richard blir som ett litet barn och tycker att det är underligt att bli kallad pappa. ”Jag är den nye Richard, när ska du förstå det?” säger han till sin son. Men Rick fortsätter hoppas på att minnet skall återkomma. Ibland ser han drag av sin gamle far skina igenom. Sen tvistar allt och en misstanke utvecklas om att pappan fejkar. Amnesia är så sjukt ovanligt och läkarna säger hela tiden att Richard lan bli frisk bara han vill. Samtidigt skulle ett sånt skådespel vara
Frågestunden var förmodligen festivalens känslosammanste när Rick Minnichs ögon vattnades upp samtidigt som han svarade på frågor om sin far. En död person i en levande kropp.

Publicerad i NSD 29/01/09

Libanon 1982

Jag tror att vi har en av årets bästa filmer färdig för nästa decemberlista.

Recension: att bli misshandlad

Tja, jag är på Göteborg filmfestival just nu. Mer om det sen.
På onsdag typ. "Synecdoche New York". Konstig. "Forgetting Dad". Bra. "Snow", vad var grejen med den? Booring.
Jag vet att det varit ganska low activity här och det beror främst på ett överskott av saker att göra. För att ni, mina små vänner, ska få något att göra tänkte jag berätta om en milt dramatisk händelse ur helgens festarkiv.

***

I lördags var jag ute. Klubbade i festivaltältet. Ebbot spelade skivor och musiken var rätt dålig. Stort gäng som bli flera små gäng på väg in till klubb. Jag, min tjej B och hennes kompis Molli tog vagnen in till stan.
Spårvagnen blev Tokyofull. Det var en sån där ny spårvagn som kränger sjukt hårt vid minsta lilla start eller stopp. I en kurva trampade jag alltså en väldigt full, ful och arg tjej på tårna. "Aj som FAAAAN!" tjöt hon då och började skälla ut mig. Förståeligt. Och trots att jag stått med ryggen mot henne när jag tappade balansen och tog ett steg bakåt, tog hon det hela personligt.
"Men", sa jag, "Du fattar väl att jag inte stampar dig på fötterna för att jävlas?".
Detta var inte en godtagbar ursäkt i tjejens värld. Hennes rödmosiga kinder svällde upp och likt en svarthårig padda fortsatte hon skrika om hur hon blivit djupt kränkt. "Men kan du sluta vara så dum i huvudet?" sa B då så pedagogiskt som sällskapet gjorde möjligt. Paddan verkade inte bli gladare av detta och hennes värmländska (ller var det gotländska?) blev om möjligt ännu bredare när hon var arg. Jag minns inte alla detaljer men plötsligt började hennes väninna skrika om något till Molli som ditills mest haft front row seats till ett kammarspel av Stefan & Krister. Nu var även hon med i pjäsen. Ungefär då tror jag att jag sade "jag hatar folk!" ganska högt. Jag kan nog säga att jag bad om det.

När vi skulle gå av vagnen hade plötsligt männen i Paddans sällskap vaknat till och bestämde sig för att, jag vet inte, "försvara" sina tjejer. Förmodligen hade Paddan och hennes sidekick delat ur order som deras pojkvänner nu carried out. Några hårda knuffar i ryggen och B åkte i marken. Jag hann få tag i henne och dämpa fallet lite tror jag. Men sedan var det min tur. Vem den rakryggade slagskämpen var fick jag aldrig syn på, eftersom han slängde in mig i hållplatsens plexiglas och sedan slog mig i bakhuvudet några gånger innan han sprang därifrån. Ridderligt i ordets sanna bemärkelse.
B hann ge den flyende killen en rak höger i all fairness. Killen knuffade då ner B och spottade på henne. När jag kvicknat till ser jag en man med bakåtslickat hår som ser ut att ha viljat sparka på mig men som nu ryggar lite tillbaka. Han ser ut som om han bär sitt gymkort i skjortärmen av den praktiska orsaken att han alltid ska lyfta skrot. Musklerna försvinner sedan i en minneslucka där nästa sak jag minns är någon som "håller mig tillbaka".

Som upplevelse betrakad kändes hela grejen ganska intressant. Dels för att den blossade upp ett slags kranskommunskt förakt i mig som jag inte trodde att jag hade. Jag har skyllt hela reaktionen på hur bonläppar inte klarar av att åka spårvagn. Kanske var det bara mitt förakt mot staden Trollhättan som projicerade på de här dumjävlarna. Oklart. Det bästa med att bli lite lightmisshandlad är dock att man får tycka synd om sig själv i flera dagar efteråt. "Aj min bula gör ont" har gått varm i munlädret, och jag har nästan bara unnat mig skräpmat.

Det sämsta är väl att det inte serverades paddstuvning med värmlandsmos innan fegisarna hann springa sin kos. Men man ska kanske inte klaga på kulinariska smådetaljer, det finns dem som svälter.