Thursday, January 29, 2009

GIFF 09. Barrunda med: Bashir, Synecdoche, Slumdogs och icke-radioheadrelaterad Amnesia.



32 :a upplagan av Göteborg Filmfestival har haft det lite knackigt med stora gäster i år.
Både Ari Folman och Charlie Kaufman, två högt uppskrivna regissörer har tackat nej till att komma. Det är kanske tråkigt att Sverige inte känns relevant, men samtidigt är det busy season för stora regissörer i Oscarstider. Film är film ändå. Utan att regissören svarar på frågor efter visningen. Folmans dyker åtminstone upp som sig själv i filmen, om än i animerad form. Hans stiligt tecknade ”Waltz with Bashir” är ett av festivalens stora röda köttstycken.
En gammal väl till Ari Folman berättar om hur han hemsöks av kriget. Hans mardrömmar huserar 26 blodtörstiga hundar som skäller utanför hans port. Ari hjälper till enom att söka söka efter minnena för att få klarhet och historien från kriget, en estetisk dramatisering av den första libanoninvasion 1982, vilket varvas med intervjuer från dagens Israel.
”Waltz with Bashir” är omöjlig att ankra i filmiska referenser som inte känns långsökta. Det är en helt unikt vacker film. En animerad konstfilm som lyckas vara högerkrokskraftig dokumentär samtidigt.

Engelske Danny Boyles segertågsfilm, ”Slumdog Millionare”, om en indisk gatupojke som vinner i ”vem vill bli miljonär” är genial i sin folklighet, på sina ställen. Men jag tycker nog ändå att Boyle beskriver samtiden bäst genom framtiden, bäst i den döda genren Science Fiction. ”28 dagar senare” var en skön zombiefilm och jag tror nog att hans bästa sedan ”Trainspotting” var solskens-existentialismen i ”Sunshine”. Att se honom regissera Bollywood-dans till sluttexterna gör lite ont (vilket jag inte är först med att påpeka).

Charlie Kaufman fortsätter projicera sitt lidande konstnärsalterego på sina rollfigurer. Och det är ju okej, i ”Adaptation” var greppet gjutet. Redan skallige Nicholas Cage fick spela en mer tunnhårig och mycket mer patetisk verison av Kaufman vilket flöt ihop som kethup och starksenap. Men I ”Synecdoche New York” (jag vet fortfarande inte hur titeln skall uttalas) där Kaufman regidebuterar har det gått för långt.
Den här gången har Philip Seymour Hoffman fått rollen som teaterregissören Caden Cotard. Regissörens (och förstås indirekt Kaufmans) ambition är att skriva en pjäs om hela sitt liv, och alla andra i hans liv. Eftersom Cadens liv fortlöper och blir mer dramatiskt måste han hela tiden skriva in nya karaktärer och draman i sin pjäs, vars kulisser också växer och till slut är i identisk storlek med den riktiga staden New York.

”Nu kanske jag har en titel” säger han gång på gång och kräks floskler som han sedan reviderar. Ständigt bitter och ensam sitter Caden insprängd i en flora av värdelösa självhjälpspsykologer och älskarinnor som bor i brinnande hus.
Men för att beskriva Cadens problem kortfattat: ett fett jävla moment 22. Och det blir ungefär så enerverande att titta på som det låter. Ingenting i Charlie Kaufmans patenterade LSD-psykoser känns längre logiskt. Snarare är mycket av berättandet tillkrånglat för att visa hur svårt det är att ”berätta om livet”.
Vad återstår egentligen när det visar sig vara omöjligt? En 124 minuter lång egotripp som slår kärringknut på sig själv är vad.

Även upphypade Bosniska ”Snow” om hur familjens kvinnor väntar förgävas på sina döda soldater till män visade sig vara en snarkfest av stora proportioner.

En film som handlar om livet och döden utan kejsarens nya kläder, och som fick mig att vilja dö på ett bra sätt är ”Forgetting Dad”. En puttrig dokumentär i början, men förmodligen en av årets bästa redan efter en halvtimme.
Filmaren Rick Minnich går igenom ett livslångt trauma efter att hans farsa får minnesförlust i en bilolycka. Richard blir som ett litet barn och tycker att det är underligt att bli kallad pappa. ”Jag är den nye Richard, när ska du förstå det?” säger han till sin son. Men Rick fortsätter hoppas på att minnet skall återkomma. Ibland ser han drag av sin gamle far skina igenom. Sen tvistar allt och en misstanke utvecklas om att pappan fejkar. Amnesia är så sjukt ovanligt och läkarna säger hela tiden att Richard lan bli frisk bara han vill. Samtidigt skulle ett sånt skådespel vara
Frågestunden var förmodligen festivalens känslosammanste när Rick Minnichs ögon vattnades upp samtidigt som han svarade på frågor om sin far. En död person i en levande kropp.

Publicerad i NSD 29/01/09

3 comments:

Jocke said...

Lite off topic här bara: Eden Lake, sicket jävla trams. Då så. Det var bara det.

chops said...

Men vi som bara bryr oss om black metal, visst skriver du för oss när det är dags?

KV said...

Yes Matti, jag såg nyss den. Kommer nog en text så snart jag har tid.