Benjamin Butt

Studiohuvud: Okej, vad sägs om det här? En kille som åldras baklänges.
David Ficher: Vad sa du nu?
Studiohuvud: En kille som åldras baklänges.
David Fincher: NO WAY.
Studiohuvud: Yes way, vi gör film. Vi kör?
David Fincher: Vi kör för fan.

Eller så håller ni käften.
Drivkraften till att göra filmer som den här bör inte uppmuntras.
Okej, en övernaturlig fantasi som blir verklig. Vem har inte fyllefilosoferat om att uppleva slutet av sitt liv som en orgasm hellre än rynkig och nerbajsad? Visst kan det väl bli en intressant allegori över svåra livsfrågor?
Kanske, men inte om den skrivs på fyllan.

En biologisk bakvändhet går ut på att Benjamin Buttons (Brad Pitts) kropp blir yngre medan psyket åldras. Pitt blir hetare ju längre slutet vi kommer, en resa som får anses vara den egentliga ploten. I sista akten är han "perfekt" - Som Cate Blanchett uttrycker det.
Benjamin Buttons far har övergett och lämnat honom på ett ålderdomshem samma dag som första världskriget slutat. Vilket passar rätt bra, som spädbarn har han svår reumatism och ärrade kinder. Så småningom blir hans kropp och intellekt i bättre form och han klarar av att gå, sedan även springa, dricka sprit och knulla lyckligt tacksamma horor.

När Benjamin är sju år, men ser ut som 70, blir han kär i Daisy, som vid detta skede är en liten flicka (insert valfritt pedofilskämt här) och spenderar sedan resten av livet med att söka hennes kärlek. Samtidigt driver han omkring i världen och träffar en massa "original" som skänker ut konstpaustyngda pseudovisdomar som om de vore halloweengodis.
Filmen är en Forrest Gump för 00-talet (eh fast den utspelar sig under 20, 30 och 40-talet). Benjamin är inte, men skulle lika gärna kunna vara utvecklingsstörd. Han säger knappt någonting och är helt tom som karaktär. Cate Blanchett är förstås bra, men hon har ingenting att jobba med. Efter att hon sögs in i en annan dimension i den där nyvidriga versionen av Indiana Jones, och nu även gjort grovt tjänstefel till "Benjamin Buttons" klyshiga dialog behöver hon verkligen en ny agent.

Det mesta från urprungshistorien är ändrat (det gör en kort visit på wikipedia faktiskt plågsdamt tydligt). I F. Scott Fitzgeralds bokförlaga kommer Benjamin i puberteten i slutet av sitt liv. Han klarar inte av att ta hand om sina barn då han, well, är ett själv. I filmen är detta transformerat till ett livsbejakande montage där en hunkig 20-årig Benjamin lever backpackerliv i Indien. Och det är liksom helt okej, för att han "förtjänade att få uppleva ungdomen" typ. Men det är ju inte okej. Det är bara oansvarigt. Ta hand om din unge för fan? Det är som att hans "skruvade" tillstånd ursäktar all typ av dumt beteende.

Hela filmen är säkert jätterolig att snacka om men inte att uppleva.
Allt kretsar kring uppläsandet av Benjamins dagbok för den gamla och döende Daisy. Redan när filmen (på totalt 2.47) gått i en halvtimme vill jag skrika som Elaine i Seinfeld gjorde när hon såg "den engelske patienten": "Sluta berätta din dumma historia och DÖ nån gång!"
Men det hade varit förgäves. Filmen vill aldrig ta slut.

publicerad i NSD 16/01/09

***


Tillägsfråga: Vad jobbar Benjamin med? Han glider omkring på en räkmacka förutom när han är på den där tugboaten. Annars har han hur mycket fritid som helst? Störigt.