Man 2009: Världens undergång som mode

Modetrender går, enligt vissa, i cykler. Det må så vara, men vad är egentligen trender om inte rent trams? intressant mode skapas utifrån nödvändighet. De coolaste stilarna är de som fötts från blod, svett och tårar, den sämsta sortens förutsättningar. Se t ex på hur Thatcher-eran i England gav upphov till punkfrisyren eller hur fängelsemodet plockades upp i Hiphopkulturen och blev norm för gatumodet i USA. I Sverige 2009 har det blivit lika nödvändigt för män som för kvinnor att bära traditionell slöja (så att inte kvinnorna överfaller oss av kåthet). Snart kommer ett nytt uttryck, en ond kroppsmålning, att bli lika nödvändig. Vi har redan sett tecken i samtiden i form av klubbnamn som "Blod och Svärd", och fotoutställningar för "true Norwegian black metal". Den logiska fortsättningen på detta är att alla män som tidigare
rullat upp indiemössan över öronen och kavlat upp sina chinos, alla med någon typ av "koll" 2009, målar sig med Corpse Paint.

Länge har denna kroppsmålning dominerat modet hos amerikanska fribrottare, bandet Misfits samt smyckat en av världens extremaste subkulturer: De nordiska Black Metallarna, vars antikristna skinn fått uppsving i snygghet från det bleka tillstånd de närt i källarrummens slutna tillvaro. Men, vad har krigsmålning med årets fashionabla mansideal att göra? Well, för en nyliberal optimist kanske det här budet kan tyckas lite osexig. Men idag, när både finanskrisen, IPRED och TV4 attackerar starkt på tre fronter har jag insett att kapitulation är bästa försvar och ger de långhåriga kyrkbrännarna rätt: Jorden håller på att gå under.

Vår tid i det post-kapitalistiska samhället är räknad på en f.d. sågverksarbetares återstående fingrar. Festen är slut. Deal with it. Det är så fort vi konstaterat detta som vi kan förstå tillvaron. Den som inte är särskilt deppig utan betydligt mer livsbejakande i nuet, eller kanske efterfesten.
Låt oss därför inte kalla denna tid av fashion för post-kapitalism. En icke-nostalgisk och mer optimistisk approach är att låta 2009 kännetecknas som "pre-apokalypsens år".

Att kommersialisera Corpse paint som ett trendriktigt modealternativ i linje med jeans nedknycklade i kängorna är således inte bara sexigt, utan snart också (du gissade det) rent nödvändigt. Ett slags förberedande mode för ett liv efter smällen där psykologisk krigsföring kan vara avgörande för överlevnad. Männen efter apokalypsen vet att de kliver upp ur atombombens aska och ser jävligt farliga ut (i värsta fall lämnar de ett snyggt lik efter sig). Vi lever i en tid där Spotify snart gör mp3filer överflödiga och fysiska tidningar som koncept är döda som kallhyggen. Värde bygger mer på förväntningar och hype än fysiska
produkter och upplevelser. Därför tänker jag kassera ut undergången likt ett förskott på lönen redan i år.
Frågan alla modeslavar till män borde ställa sig 2009 är alltså inte "När jorden går under?" utan: "Vilken musik ska jag lyssna på under tiden?" och kanske mest "Hur ser jag ballast ut medan jag väntar?"

Svaret? Så här.