Thursday, January 8, 2009

Mattias Alkbergs 40-årsprisang: Top-3 Softast UFC-Fighters

Nyligen blev jag firad på 23-års dagen av mina vänner. Ungefär två veckor försent tryckte de upp en princesstårta och ballonger i nyllet på mig. Det var en vacker surprise och jag fick greppa efter näsduken innan jag tog till lipen.
Nu har jag bestämt mig för att ge något tillbaka, fast till någon annan.

Jag skriver ju ibland om MMA i den här bloggen, men det sker oftast i förbifarten och lite sådär ofokuserat. Och varför skulle något egentligen ändra på det? Nu har födelsedagsbarnet Matti Alkberg (känd från bandet "Bear Quartet") eftersökt en slags topplista över UFC fighters så att han kan relatera lite till sina meditativa stunder framför tv4 sports nattsändningar. Vad listan ska handla om har han däremot inte specificerat i sitt önskemål.
Eftersom jag inte direkt är insatt i vem som har vilken fightingteknik eller vem som tränar på vilken skola och allt det där sportjournalistiska, shit jag har inte ens koll på vilka som fortfarande är kvar i UFC, så jag har jag utformat en lista över de mest musikaliska killarna istället. Och med musikaliska menar jag vilka som haft bäst känsla för sin intromusik.

Okej nu kör vi.


3. Kimbo Slice

Det är underhållande med folk som tar "allvarliga" saker som cagefighting med en klackspark. Men det är ännu mer underhållande med dem som tar det på så blodigt allvar att det blir lyteskomik. Kimbo Slice är ett sådant exempel. Samtidigt känns låtvalet gjutet om än rätt uppenbart. Dunk Ryders "fuck tha other side". En låt lika mäktig och talande för situationen som Kimbo är bjässig och skäggig.



2. Jeff "The Snowman" Monson

Snömannen är, precis som Mattias Alkberg, anarkist, och tycker att klasshierarkier är rätt värdelösa. Han har flera anarkisttatueringar och är medlem i facket "industrial workers of the world". Som om den godhetsbakelsen inte hade nog med grädde har han en examen i psykologi och har jobbat som kurator för barn.
Hans ingångsmusik "Imagine" med John Lennon. Godhetsoverload är på något sätt helt rätt i den här kontexten.



1. Rashad Evans

Evans är förutom innehavare av ett coolt namn en deffad mellanviktare som spöat skiten ur Chuck Lidell. Ändå ganska ballt med tanke på att den gubben kan slåss OCH har en mohikanfrisyr. Evans vann även i andra säsongen av dokusåpan "The Ultimate Fighter" och har hustlat/sålt ut sig i reklamvärlden där han gjorde reklam för världens ondaste företag Microsoft. Ett kort youtubeklipp förklarar varför den här killen är någon att hänga med efter jobbet. Chuck Lidell må ha bra intromusik, men det är vem som kan dansa till den som spelar roll.

3 comments:

NGW said...

äntligen! bekräftelsen jag behövde.

Joel Josefsson said...

David Bielkheden har "Runnin' wild" med Airbourne. Det är grymt, men inte så mycket mer.

chops said...

Tack för listan. Men jag menade nog mer vilkas om är roligast att se fightas, så rudimentär är jag.

Så Chuck Lidell, daSilva (han som inte är mosad i ansiktet), Silvio (han som är det) och han vad heter han som vann dokusåpan typ första året? Hann som flinar hela tiden, som Steve i Beverly Hills. Sen gillar jag också den där tungviktaren som har så sjukt långa armar och slåss som om han hade alzheimers.
Och Monson, vad hände egentligen med honom. Han är ju cool. Men fatta om han hade haft typ Minor Threath när han gick in i ringen i stället. Då hade han varit champ vid det här laget. Fast han hade fått gå fort för att hinna innan Filler var slut.