Om Eden Lake och "våldsamma unga män"

Jag älskar att bli rädd. Eller mer exakt: Jag älskar att bli rädd när jag vet att det inte är någon fara. Som tonåring sökte jag känslan av stödhjulsstyrd skräck och skaffade Goblins soundtrack till Dario Argentos hallucinogena häxslasher ”Suspiria”. Jag gick ut och lyssnade på plåtslammer i min mp3spelare mitt i natten, valde ut de mörkaste och minst inbjudande gångpassagerna för mina promenader. Tanken var väl att jag kunde känna mig lite ball och säker trots att jag var så rädd.
Idag känns det där beteendet inte bara barnsligt, men även som en lyxartikel inte särskilt många kan unna sig. Folk är rädda. För allt och varandra. Otäckast är inte spöken, de tror ju ingen på förutom tv4+, istället är det våra grannar och, främst, barnen som vi lärt oss är benägna till otänkbara grymheter.

I filmen "Eden Lake" åker paret Jenny och Steve på förlovningsweekend vid en sjö i full färd att byggas till ett omslutet samhälle för traktens bättre betalda. ”Gated Community” säger en skylt som de ignorerar och istället kör de rätt in i skogen. Bara för att stöta på ett gäng våldsbenägna ungdomar. På avstånd betraktar de hur en yngre pojke blir förnedrad men Steve tycker att de bara är ”boys being boys”, så länge de lämnar honom och Jenny i fred. Det gör de förstås inte, och Steves egna barnsliga behov av sätta kidsen på plats gör bara att de ser honom som en fiende att jävlas med. Ledaren Brad blir ursinnig när Steve oavsiktligt har ihjäl hans kamphund. Snart är skogen jaktmark med mänskligt byte.
Våldet är rått och riktigt. Som om regissören James Watkins läst gamla testamentet över naturliga faror. Ungarnas spydigheter, bonnläpparna i staden som slår sina barn. Watkins kan liksom använda sig av miljön för att plågsamt grafiskt visa ont det gör att trampa på en sylvass sten. Varje litet element av obehag av eller extrem smärta kan spåras tillbaka till något vardagligt.


Filmen har startat stor debatt i England där kritiska röster menat att fördomar förstärks i och med att det galna ungdomsgängets ledare kommer från ett arbetarklasshem, komplett med arg alkad farsa. Sociologen Stanley Cohen, som forskat mycket om moralpanik i England (bland annat i boken ”Folk Devils and Moral Panics”), har förklarat att en av de vanligaste syndabockarna för press och moralhävdare är unga våldsamma män ur arbetarklassen. Att dessa gärna demoniseras utan att orsaken till deras beteende ifrågasätts och omfattningen överdrivs (I Sverige: Mobilstöldspaniken riktad mot hela förorten efter några enstaka personrån). Cohen gör en liknelse med en arg pojke som sparkar på en trasig läskautomat. Alla ifrågasätter pojkens våld mot maskinen, men inte maskinen i sig, som ju trots allt är trasig.
En tonåring med en kniv (stulen från en slöjdsal?) som finns representerad i "Eden Lake" ligger nära hemmet i allmänhetens medvetande. Och James Watkins utnyttjar den ökade klyftan mellan klasser och generationer för att skrämma. Utan analys kan allt tyckas vara både ultravåld och ultrarealism. Själv har regissören dock sagt i intervjuer att det är precis den problematiken han velat belysa.
Jag har svårt att välja sida. Helgan ändamålen medlen? Jag tycker nog ändå att "Eden Lake" är för kladdig för att visas i skolorna under samma flagg som ”A Clockwork Orange” men, och det här har ju folk konstaterat tidigare, vem bryr sig så länge man blir skraj?
Vad som engagerar mig mer är vad kommer detta kommer att göra för populärkulturen de våldsamma små barnen konsumerar? Det är inte ovanligt att musik eller filmer betraktas som medskyldiga till våldsbrott. Eden Lake har redan klumpats ihop som en av de första av en våg med "Hoddie Horrors" då den ändå använder en huliganistbesläktad medial stereotyp av ung arbetarklass kallad ”chav”. Ungdomarnas löst sittande sportkläder blir i värsta fall ett mode förknippad med kuslighet. I filmen lyssnar de små chavarna dessutom på Grime. En musikgenre som jag inte direkt tagit på allvar fören nu.
Någon som har några bra låttips?

Publicerad i NSD 3/1 - 09