"Man vet att globaliseringen har gått långt när tredje världen outsourcar kärlek".
Det menade tidningen Vice i sitt "we hate your parents too issue" när de skrev om sitt 40-talisthat och om barnflickor som importerad arbetskraft. Lukas Moodysson vill göra samma poäng i sin första film sedan totalsågade "Container" från 2006. Men trots en större budget känns allting inte bättre än en billig version av Alejandro Gonzáles Iñnáritus (fantastiska) "Babel" som kom samma år.
Vi träffar ett överklasspar i New York. Gael Garcia Bernal spelar pappan Leo, en tv-spelsföretagare och miljonär. Han framstår trots en försvinnande hårlinje som naiv och pojkaktig spröd (som i de flesta av sina roller med andra ord).
Under affärsresan till Thailand får han en oförklarlig moralpsykos och börjar ljuga för främlingar. Inte långt efter det första blosset hasch har han lovat en prostituerad kvinna äventyr och giftemål. Han som verkade vara en så trevlig kille? Kanske vill Moodysson visa att varje västerlänning lämnar sitt goda hjärta när han kommer till ett fattigt land? Hemma har Leo lämnat Michelle Williams, läkarmamman Ellen, kvar i New York. Hon har sina egna problem. Aldrig tid för parets dotter då dagarna går åt till att lappa ihop andras knivhuggna småbarn på akuten.
I parets hushåll lever också filipinska barnflickan Gloria som jobbar i USA för att försörja sina barn i hemlandet. Ellens överarbete på sjukhuset och Glorias frånvaro från det sonen i hemlandet skapar en kedjereaktion där Ellens dotter tyr sig mer till barnflickan och både Gloria och Ellen känner sig som värdelösa mödrar.
Underförstått är det globala kapitalismen som tvingat Gloria till negligering av sina egna barn. Tåget rullar på och händelserna slutar i att hennes yngste pojke i jakt på pengar (så att mamma ska få komma hem igen), blir våldtagen av en sexturist. Det är långsökt, på gränsen till otroligt.
Det är överlag svårt att förstå varför personerna handlar som de gör i "Mammut". Det finns inga mänskliga drag i karaktärerna. Pratet är vardagtuggande realistiskt, men tillrättalagt och väldigt fantasilöst.
Vi jobbar och konsumerar för mycket. Duh, att detta är tesen vet vi från början. Måste allt vara så tråkigt för det? Fotot lyckas få både New York och Bangkok att framstå som Sundsvall och Boden (trots detta kallar DN filmen för "visuellt storslagen" ni€€a say wha?). Filmmusiken är övertydlig, Ladytrons syntpop tjuter om att "You destroy everything you touch", som om allt inte var hopplöst nog.
"Världen är sjuk" säger Alisson. Det är egentligen Lukas Moodyssons ord som nu har ekat genom varje film sedan proggflirten i Tillsammans.
Kanske har han rätt, men den här sega kopian botar ingenting.
Publicerad i NSD 23/01/09
5 comments:
Hur framställs prostitutionen i Thailand i filmen? Funderar på att se filmen men vet inte om jag orkar.
Prostitutionen är lite i perifiren ändå. Man ser några fula äldra män som snackar med unga thailändskor och Gael går in i ett "knullrum" på en bar. Det är inte så mycket mer debatt kring just det.
Läst Hynek på WS? Bra. En som kallar sig Mati (det är inte jag!) kommenterar bra också.
Jag har såklart inte sett filmen ännu. Men jag vill ju. Minns med värme våra senaste ordväxlingar kring Malmöligan.
Ja det var en bra text. Nu minns jag ju for shit här, Vilka menar du med Malmöligan?
Vi grälade ju lite om Moodysson. Han var medlem, underbarnet, i en grupp poeter som på slutet av 80-talet/tidigt 90 kallade sig Malmöligan. Det var Moodysson, Clemens Altgård, Håkan Sandell, Kristian Lundberg och några till som försökte modernisera den svenska poesin på samma sätt som den danska moderniserats några år tidigare, anförda av den självmördande Michael Strunge. Förenklat kan man säga att de höll på med någon slags romantisk version av postmodernismen. Det mest minnesvärda de faktiskt gjorde, som faktiskt producerades, av medlemmarna i ligan var Moodyssons andra och tredje diktsamling Och andra dikter samt Evangelium. Annars var det mycket snack och liten verkstad. Även om rätt många av dem faktiskt utvecklades och blev riktigt bra med åren.
Inte för att Malmöligan har något att göra med Mammut, men jag tycker mig minnas en hållning, att de, och Moodysson framförallt, liksom litade till sin intuition mer än andra samtida. Och att även om den ibland ledde dem fel så är det ändå rätt grymt att de gjorde så. Jag har, på ett personligt plan, alltid beundrat sådant mer än själva resultatet. Eller tyckt det varit hedervärt och ursäktande i alla fall. Jag tror du har rätt om filmen. Eller så är du du inte lika sentimental som jag: jag kanske gillar den mer. När jag väl ser den.
Post a Comment