Bergman 2 slår till igen

"Man vet att globaliseringen har gått långt när tredje världen outsourcar kärlek".
Det menade tidningen Vice i sitt "we hate your parents too issue" när de skrev om sitt 40-talisthat och om barnflickor som importerad arbetskraft. Lukas Moodysson vill göra samma poäng i sin första film sedan totalsågade "Container" från 2006. Men trots en större budget känns allting inte bättre än en billig version av Alejandro Gonzáles Iñnáritus (fantastiska) "Babel" som kom samma år.

Vi träffar ett överklasspar i New York. Gael Garcia Bernal spelar pappan Leo, en tv-spelsföretagare och miljonär. Han framstår trots en försvinnande hårlinje som naiv och pojkaktig spröd (som i de flesta av sina roller med andra ord).
Under affärsresan till Thailand får han en oförklarlig moralpsykos och börjar ljuga för främlingar. Inte långt efter det första blosset hasch har han lovat en prostituerad kvinna äventyr och giftemål. Han som verkade vara en så trevlig kille? Kanske vill Moodysson visa att varje västerlänning lämnar sitt goda hjärta när han kommer till ett fattigt land? Hemma har Leo lämnat Michelle Williams, läkarmamman Ellen, kvar i New York. Hon har sina egna problem. Aldrig tid för parets dotter då dagarna går åt till att lappa ihop andras knivhuggna småbarn på akuten.

I parets hushåll lever också filipinska barnflickan Gloria som jobbar i USA för att försörja sina barn i hemlandet. Ellens överarbete på sjukhuset och Glorias frånvaro från det sonen i hemlandet skapar en kedjereaktion där Ellens dotter tyr sig mer till barnflickan och både Gloria och Ellen känner sig som värdelösa mödrar.
Underförstått är det globala kapitalismen som tvingat Gloria till negligering av sina egna barn. Tåget rullar på och händelserna slutar i att hennes yngste pojke i jakt på pengar (så att mamma ska få komma hem igen), blir våldtagen av en sexturist. Det är långsökt, på gränsen till otroligt.
Det är överlag svårt att förstå varför personerna handlar som de gör i "Mammut". Det finns inga mänskliga drag i karaktärerna. Pratet är vardagtuggande realistiskt, men tillrättalagt och väldigt fantasilöst.

Vi jobbar och konsumerar för mycket. Duh, att detta är tesen vet vi från början. Måste allt vara så tråkigt för det? Fotot lyckas få både New York och Bangkok att framstå som Sundsvall och Boden (trots detta kallar DN filmen för "visuellt storslagen" ni€€a say wha?). Filmmusiken är övertydlig, Ladytrons syntpop tjuter om att "You destroy everything you touch", som om allt inte var hopplöst nog.

"Världen är sjuk" säger Alisson. Det är egentligen Lukas Moodyssons ord som nu har ekat genom varje film sedan proggflirten i Tillsammans.
Kanske har han rätt, men den här sega kopian botar ingenting.

Publicerad i NSD 23/01/09

Gomorra

Aha, nu fattar jag varför alla andra gangsterfilmer är så töntiga. De hugger allid ut en karikatyr av en person, typ som Joe Pescis ettriga psykopater i Goodfellas och Casino, eller som Robert De Niros tysta introvärta dysterkvistar i samma filmer, samt i Once upon a time i America (som i övrigt är en fantastisk film). Jag tycker inte att "Gomorra" har något med Gudfadern att göra, inte mer än det uppenbara alltså. Att Roberto Savianos kriminaljournalistiska bokförlaga om den italienska Camorran ligger till grund för filmen är rätt självklart även för mig som inte läst boken. ”Gomorra” är så nära en dokumentär man kan komma när det gäller spelfilm. Den har inga utmejslat egensinniga karaktärer som ”platsar” i den organiserade brottsligheten för att de är så ”udda”.
I Neapel är maffian vardagsmat och alla har mycket skit under fingernaglarna. Den som tvättar händerna får dem avhuggna. Politikerna och medelklassen ner till de allra fattigaste är en del i ett större maskineri av brott där alla känner sig berättigade att skylla ifrån sig. ”Det är så det funkar, jag har inte bestämt det” säger mannen till sin assistent som plötsligt grips av samvetskval medan han hjälper Camorran dumpa cancerframkallade avfall. ”Vi löser bara problem som andra har skapat” är en projicering som rinner från högsta makten i Italien och nedåt.

Extrem fattigdom är en förutsättning för att den här typen av bilder ska få fäste som positiva. Om allt i världen är korrupt undrar dem lägst ner på trappan varför de ska behöva ta ansvar för någon annan än sig själva.
De två naiva småtjuvarna Toto och Simone har köpt skurkromatiken med plusmeny och leker att de är Tony Montana i ”Scarface” när de försöker råna maffian och själva bli bossar. Men pojkarna verkar inte ha sett slutet på filmen, där Tonys hybris får honom mördad.
En kläddesigner som knäcker extra för maffians couturemonopol slår på teven och ser Scarlett Johansson i en klänning han själv skapat. Hans ansiktsuttryck säger allt. Han kan inte berätta för någon att det är hans verk. Inte om han inte vill dö.
Det blir vulgärironi och en ofrivillig metafor för hela det Neapolitanska samhällets mentalitet när kommentatorerna för galaprogrammet diskuterar filmstjärnans kreation: ”Det är chic men sofistikerat, en uppenbar enkelhet men egentligen väldigt genomtänkt”.

Det finns redan ett samlingord för hela prylen: Kapitalism.

Mitt mörka förflutna och hur Lukas Moodysson skrämmer mig

För typ fem år sedan var jag 18 år. Då lät jag en filmsite publicera mina krönikor gratis. Vad visste jag om att ta betalt för mitt arbete då? Jag hade fortfarande ett glatt skimmer i ögonen och naiviteten i ryggmärgen.
Hur som minns jag en krönika om helt random filmpersonligheter som jag ville skulle fara åt helvete. Lukas Moodysson var med på listan, vilket jag motiverade med att han "bara önskar att han haft en dålig uppväxt". Rent nonsens egentligen, jag hade väl hört det av någon kompis och tyckte att det lät ball. Det roligaste var ett en regissör (han får vara namnlös eftersom jag inte minns vad han hette) hörde av sig via ett mail med orden "Lukas Moodysson" i ämnesraden. Regissören visade sig vara ansvarig för hälften av alla kackiga Beck-filmer och gratulerade min välskrivna krönika med ryggdunk och "väl rutet".
Då tyckte jag väl att det var rätt fett att någon som höll på med film hade läst, och gillat, mina pubertala texter (det här var trots allt på tiden då bara min mamma tyckte att jag skrev bra). Men så här I efterhand framstår Beckregissören som lite bitter, och min text som ganska substanslös. Och när det kommer till kritan: Vem fan ser hellre Beck än Fucking Åmål?

I Januari kommer i alla fall Lukas nya film, Mammut. Den har fått 70 miljoner kronor. 70 millejoooner. och handlar om ett övre medelklasspar i New York som jobbar för mycket för att ha tid med sin dotter. Så de tar del av lite outsourcad kärlek från tredje världen och låter en filipinsk barnflicka ta hand om ungen. Och när farsan (Gael Garcia Bernál är så hot right now! SKOJA) åker på affärsresa blir det "dramatiska förljder för alla inblandade". Moodysson själv säger att filmen handlar om "hur vi allihop på den här planeten är sammanlänkade med varandra, vare sig vi vill det eller inte. Och hur vi behöver varandra” (från SFs pressutskick).

Ooookej.

Det där citatet var kanske inte så farligt i sin ensamhet, men om tar en närmre titt på den övriga kontexten i utskicket:

Lukas Moodysson fortsätter:

”En amerikansk basketboll tillverkas i en filippinsk fabrik. Sedan skickas den till USA. Där köps den av en filippinsk kvinna som arbetar som barnflicka i en amerikansk familj. Hon lägger bollen i ett paket och skickar den till sin son som hon lämnat i Filippinerna.
Och på samma sätt som den där bollen studsar fram och tillbaka, studsar vår längtan fram och tillbaka på jordklotet som svävar så ensamt i rymden.
Men det är vackert, vårt jordklot. Och jag hoppas att det blivit en vacker film.”

Det finns efter dessa rader mycket som tyder på att Moodyssons proggnostalgia, som vi minns från Tillsammans, och patos för människan, tagits till svindlande höjder. Jag minns att Orvar Säfström gav Moodysson diagnosen narcissist och tyckte att alla filmer efter Fucking Åmål handlar om hur "världen är sjuk, men Lukas är frisk".
Narcissist eller inte så är jag rätt peppad på att se killen som gjort grimiest filmer i Svensk filmhistoria kan göra med 70 miljoner kronor. Tanken kittlar mig, nästan skrämmer mig lite.

Eller kanske inte efter att ha sett trailern:



"Daddy cooome hooome!"