Mitt mörka förflutna och hur Lukas Moodysson skrämmer mig

För typ fem år sedan var jag 18 år. Då lät jag en filmsite publicera mina krönikor gratis. Vad visste jag om att ta betalt för mitt arbete då? Jag hade fortfarande ett glatt skimmer i ögonen och naiviteten i ryggmärgen.
Hur som minns jag en krönika om helt random filmpersonligheter som jag ville skulle fara åt helvete. Lukas Moodysson var med på listan, vilket jag motiverade med att han "bara önskar att han haft en dålig uppväxt". Rent nonsens egentligen, jag hade väl hört det av någon kompis och tyckte att det lät ball. Det roligaste var ett en regissör (han får vara namnlös eftersom jag inte minns vad han hette) hörde av sig via ett mail med orden "Lukas Moodysson" i ämnesraden. Regissören visade sig vara ansvarig för hälften av alla kackiga Beck-filmer och gratulerade min välskrivna krönika med ryggdunk och "väl rutet".
Då tyckte jag väl att det var rätt fett att någon som höll på med film hade läst, och gillat, mina pubertala texter (det här var trots allt på tiden då bara min mamma tyckte att jag skrev bra). Men så här I efterhand framstår Beckregissören som lite bitter, och min text som ganska substanslös. Och när det kommer till kritan: Vem fan ser hellre Beck än Fucking Åmål?

I Januari kommer i alla fall Lukas nya film, Mammut. Den har fått 70 miljoner kronor. 70 millejoooner. och handlar om ett övre medelklasspar i New York som jobbar för mycket för att ha tid med sin dotter. Så de tar del av lite outsourcad kärlek från tredje världen och låter en filipinsk barnflicka ta hand om ungen. Och när farsan (Gael Garcia Bernál är så hot right now! SKOJA) åker på affärsresa blir det "dramatiska förljder för alla inblandade". Moodysson själv säger att filmen handlar om "hur vi allihop på den här planeten är sammanlänkade med varandra, vare sig vi vill det eller inte. Och hur vi behöver varandra” (från SFs pressutskick).

Ooookej.

Det där citatet var kanske inte så farligt i sin ensamhet, men om tar en närmre titt på den övriga kontexten i utskicket:

Lukas Moodysson fortsätter:

”En amerikansk basketboll tillverkas i en filippinsk fabrik. Sedan skickas den till USA. Där köps den av en filippinsk kvinna som arbetar som barnflicka i en amerikansk familj. Hon lägger bollen i ett paket och skickar den till sin son som hon lämnat i Filippinerna.
Och på samma sätt som den där bollen studsar fram och tillbaka, studsar vår längtan fram och tillbaka på jordklotet som svävar så ensamt i rymden.
Men det är vackert, vårt jordklot. Och jag hoppas att det blivit en vacker film.”

Det finns efter dessa rader mycket som tyder på att Moodyssons proggnostalgia, som vi minns från Tillsammans, och patos för människan, tagits till svindlande höjder. Jag minns att Orvar Säfström gav Moodysson diagnosen narcissist och tyckte att alla filmer efter Fucking Åmål handlar om hur "världen är sjuk, men Lukas är frisk".
Narcissist eller inte så är jag rätt peppad på att se killen som gjort grimiest filmer i Svensk filmhistoria kan göra med 70 miljoner kronor. Tanken kittlar mig, nästan skrämmer mig lite.

Eller kanske inte efter att ha sett trailern:



"Daddy cooome hooome!"

Fuckin adolescent konstsim

Franska Naissance des pieuvres (Eng titel Water Lilies) är ett stycke ungdomsfilm ni bör kolla in. Tre unga tjejer med problem, och befriande nog är inte de problemen män. Eller, inte så mycket i alla fall. Jag kommer och tänka på Fucking Åmål i liknelse, som ju också handlade om unga kvinnors utforskande av homosexualitet genom utanförskap.
Fucking Å presenterade dock homosexualiteten som den enda utvägen för Elin och Agnes. Vad skulle de annars gjort egentligen? Killarna tillgängliga i den filmen ju var idioter på gränsen till efterblivna (minns: "höhö min mobil är mindre än din").
Och jag vet inte, det budskapet är väl lite som börja äta kexchoklad bara för att konsum sålt slut snickers för dagen? Såvida man inte gillar kexchoklad bättre förstås, då är det ju helt okej. Men gillar man det bara för att man ogillar att vara utan vettig snickers? Då kanske man bör shoppa någon annanstans.

Céline Sciamma som skrivit och regisserat Water Lilies, har inte riktigt samma radikala agenda som Lukas Moodyson.
Filmen handlar om en konstsimmande populärblondin, hennes späda beundrarinna samt en textbook tjockis (komplett med tårar efter misslyckad tonårsfest). Populärblondinen Floriane älskar mäns uppmärksamhet även om hon clearly är bi-curious på beundrarinnan Marie. Knepig situation. Särskilt när tjockisenAnne sliter och drar i Marie med sina egna (hetero)kärleksproblem. Marie försöker vara Floriane till lags som länge märkt vad som pågått men nöjt sig med att reta Marie som hon gör med alla män hon träffar. Det är inte för att hon är elak, utan mest för att hon som de flesta 15-åringar inte vet vad hon vill. Hynek skriver mer om filmen här.

Inget lyckligt "det här är min tjej, nu ska vi gå och knulla"-slut blir det heller. Homosexualiteten "vinner" varken över vänskap eller heterosexualitet. Och det är för att Céline Sciamma inte heller skildrar det som en tävling.