Aha, nu fattar jag varför alla andra gangsterfilmer är så töntiga. De hugger allid ut en karikatyr av en person, typ som Joe Pescis ettriga psykopater i Goodfellas och Casino, eller som Robert De Niros tysta introvärta dysterkvistar i samma filmer, samt i Once upon a time i America (som i övrigt är en fantastisk film). Jag tycker inte att "Gomorra" har något med Gudfadern att göra, inte mer än det uppenbara alltså. Att Roberto Savianos kriminaljournalistiska bokförlaga om den italienska Camorran ligger till grund för filmen är rätt självklart även för mig som inte läst boken. ”Gomorra” är så nära en dokumentär man kan komma när det gäller spelfilm. Den har inga utmejslat egensinniga karaktärer som ”platsar” i den organiserade brottsligheten för att de är så ”udda”.
I Neapel är maffian vardagsmat och alla har mycket skit under fingernaglarna. Den som tvättar händerna får dem avhuggna. Politikerna och medelklassen ner till de allra fattigaste är en del i ett större maskineri av brott där alla känner sig berättigade att skylla ifrån sig. ”Det är så det funkar, jag har inte bestämt det” säger mannen till sin assistent som plötsligt grips av samvetskval medan han hjälper Camorran dumpa cancerframkallade avfall. ”Vi löser bara problem som andra har skapat” är en projicering som rinner från högsta makten i Italien och nedåt.
Extrem fattigdom är en förutsättning för att den här typen av bilder ska få fäste som positiva. Om allt i världen är korrupt undrar dem lägst ner på trappan varför de ska behöva ta ansvar för någon annan än sig själva.
De två naiva småtjuvarna Toto och Simone har köpt skurkromatiken med plusmeny och leker att de är Tony Montana i ”Scarface” när de försöker råna maffian och själva bli bossar. Men pojkarna verkar inte ha sett slutet på filmen, där Tonys hybris får honom mördad.
En kläddesigner som knäcker extra för maffians couturemonopol slår på teven och ser Scarlett Johansson i en klänning han själv skapat. Hans ansiktsuttryck säger allt. Han kan inte berätta för någon att det är hans verk. Inte om han inte vill dö.
Det blir vulgärironi och en ofrivillig metafor för hela det Neapolitanska samhällets mentalitet när kommentatorerna för galaprogrammet diskuterar filmstjärnans kreation: ”Det är chic men sofistikerat, en uppenbar enkelhet men egentligen väldigt genomtänkt”.
Det finns redan ett samlingord för hela prylen: Kapitalism.
2 comments:
Åh, enorm text. Sett dokumentären A Very British Gangster? Där snackar vi. Det är nåt fantastiskt (på behörigt avstånd alltså) över den nordengelska misären. Den svenska anglofilin, som jag helt och hållet bekänner mig vara slav under btw, påminner om hur det var i Norrbotten när jag var liten. Det är inte England vi hyllar wegentligen. Det är Finland vi saknar. Finska Sverige alltså, Tuna, Ederfors, Hertsön etc. Kolla så fattar du hur jag menar.
Låter ju intressant med tanke på mitt finska arv. Jag gillar att ljuga och säga att jag kan finska.
Post a Comment