I am not a crook!

Det är ganska exhibitionistiskt att göra film om en amerikansk President. Inte som att göra film om handikappade isskulptörer, man vet att folk kommer att gå och se den liksom. Men med detta kommer förstås förväntningar.
Och det är svårt att göra något kaxigt med en händelse som alla känner till. Vi vet redan att Richard Nixon var en kriminell virrpanna och hur han gick loss med sitt spionkit på Watergatehotellet som om det vore en fullproppad kakburk. Vi vet att den brittiske tv-playboyen David Frost var ett otippat val för en tung politisk intervju efter skandalen (de finns i original på youtube).
Den här filmen är alltså en dramatisering av saker vi, och kanske viktigare för regissören Ron Howard, Oscarsjuryn redan ”vet”.
"Frost/Nixon" är nominerad till fem statyetter varav bästa film är inkluderad (det kan man tycka vad man vill om, jag är glad så länge ”Benjamin Button” inte vinner)

Handlingen vältrar sig i de ökända tv-intervjuerna där Frank Langella gör en, för omständigheterna, pondusfylld Nixon. Han lyckas snyggt visa hur manipulativ ex-presidenten kunde vara utan att framstå som sitt diaboliska själv. Till en början har Frost, spelad av Michael Sheen, får svårt att inte låta Nixon babbla på om allt han ”åstadkommit”.
Frost är i sin lallande tv-identitet något av en underdog men skärper sig förstås, och lockar fram citatbomber som ”När presidenten gör det, är det inte olagligt!”.

Men igen: Vi ”vet” allt detta.

Tanken med filmen är väl att visa vad som hände omkring intervjuerna? Tja, ett gäng kontorsråttor vänder papper och stressar över situationen i vanlig ordning, Frosts passiva relation med ett riktigt våp till kuttersmycke, och förutom assistenten Kevin Bacon som är småkåt på Nixon själv, är det är lite segt mellan intervjuerna.
Men när Nixon ringer upp Frost på fyllan och bölar hur han aldrig ”fått respekt av dem han verkligen ville”, då är Frost/Nixon tillbaka på banan.
Alla biografifilmer lider av ett och samma problem: att upprätthålla den starka mytbilden som redan finns. Människors minnen fungerar på olika sätt. Därför blir sällan alla nöjda. Själv är jag för ung för att minnas vad som hände på 70-talet och kommer mest ihåg Nixon som den mördarrobot han spelar i serien ”Futurama”.
Tji fick jag.

Publicerad i NSD 06/02/09