Den har varit färdig i en dryg vecka nu. ”Filmen jag inte pratar om längre”. En dokumentär som tar avstamp i IT-bubblans framgångskåta tider. Ett ungt kompisgäng som länge gått och väntat på en chans att få göra något tillsammans, något stort och kreativt, får sina drömmar besannade när den entrepreneuriske Casey lyckas låna ihop en massa miljoner för ett oskrivet filmprojekt.
Och de bara kör. Övertygade om att de skall göra ”världens bästa film” och att alla kommer att vara miljonärer tio år senare.
Nu blev det inte så. Pengarna tog slut. Filmen avslutades aldrig. Klipparen fick inte ens påbörja sitt jobb. Däremot blev det kollektiva traumat en närgången film kring grupppsykologi och effekten som mosade drömmar kan ha på individen. Martin Degrell arbetade med det urspungliga projektet och har i efterhand satt ihop dokumentären tillsammans med Jesper Ganslandt (som regisserade coming-of-agefilmen ”Farväl Falkenberg”).
Jag möter Martin på Göteborg filmfestival för att diskutera hur han gjorde sin första färdiga långfilm av en haveriets rester. Och varför det komposterade resultatet blev en bättre film än den som misslyckades.
- Jag hade precis blivit arbetslös och fick jobb som scripta. Men sen fick jag hoppa in som manusförfattare. Det blev som ett lapptäcke och alla var med och tätade där det behövdes. En anledning till att det blev fel var att folk i gruppen låg på olika nivåer. Det blandades in pretentioner i produktionen. Hade alla varit överens om att ”nu ska vi göra en hantverksmässigt habil B-film”, så hade det inte varit några problem.
Det kändes som att storyn till er film aldrig var särskilt viktig, snarare ett verktyg för att få förverkliga era sommarkollodrömmar.
- Definitivt var det så. Under paraplyet skulle vi kunnat göra vad som helst och grupptanken var väldigt viktig just då.
Tidsbrist gjorde att manussidorna skrevs dagen innan de skulle filmas. Ängslighet som en i teamet uttryckte med orden ”Det hade varit bra om vi visste vart vi var på väg”.
Drömprojektet beskrivs diffust som ”en ockult film noir”: Karaktären Nigel upptäcker en skenvärld och skall genom Da Vinci kodsliknande offerritualier uppnå en ”sann” verklighet. Publiken på filmfestivalen får se några blodiga klipp från den ofärdiga filmen, men ”Filmen jag inte pratar om längre” hugger djupare i de inblandades personliga tragedier.
- Folk har tolkat filmen olika. Vissa tycker att den handlar om IT-bubblan och andra om skapande. Hur upplevde du den?
För mig är Caseys historia mest gripande. Hur han dealar med all skuld och psykologin kring det.
- Projektet var Caseys från början. Jag vet inte exakt vad vi hoppades skulle hända sen, men jag ville vara med ifall det skulle explodera.
- Jag tror inte att vi kunde ha gjort filmen om inte han varit så distanslös. Då hade han nog framstått som totalt arrogant. Casey är en obotlig entrepreneur så det var mest en slump att det blev film vi gjorde.
Projektets ledare lämnar ut sig i en terapisoffa om skammen över att hans föräldrar fått gå i borgen för hans miljonskuld.
”Jag vet att jag lurar mig själv när jag säger att det här kommer gå, men det har alltid funkat tidigare. Det gäller bara att lura så många andra som möjligt”. Han beskriver sin övertalningteknik som att kasta iväg en snöboll och förvandla den till en lavin. När den rasar går det inte att byta riktning och börja kompromissa.
”Vad rekommenderar du? Psykofarmaka?” Frågar Casey psykoterapeuten, som avfärdar med argumentet att han har för mycket självinsikt för kemisk medicinering.
Martin Degrell stryker sitt skägg i hotelllobbyn i Göteborg. Han menar att självinsikt är kreativt kryptonit.
- Det finns en nyckelreplik i ”filmen jag inte pratar om längre”, när en av killarna säger att ”det går inte att ha så stora drömmar om man vet vad man håller på med”.
Att det handlar om att vara ung och oförstörd och kasta sig ut i något okänt. Det går inte att ha samma driv utan den naiviteten.
Det kanske är cyniskt, men så är det.
fotnot: ”filmen jag inte pratar om längre” kommer till SVT i höst.
Publicerad i NSD 02/02/09
No comments:
Post a Comment