Flickan som inte lekte med tjejleksaker

Hohoho. Så har man alltså sett "Flickan som lekte med elden".
I en mening kan den sammanfattas som "Lite bättre än Män som hatar kvinnor". Men vad säger det? Förstås inte särskilt mycket, förra filmen var inte annat än en Beckfilm i lyxigare skinnjacka. Trots det blev den ju knakelibraksuccé och alla kritiker visade hur okritiska de kunde vara när det verkligen gällde. En svensk film redo för export= journalistisk nationalism.
Därför är jag väldigt rädd för fredagens recensioner som enligt matematisk logik borde bli änu mer positiva. Kommer Jan-Olov Andersson på Aftonbladet göra en " NÄMEN Herresatans jävlar" a la Markus Larsson? Kommer Jeanette Gentele dela ut yatzy i betyg med svenskans tärningar ("sex sexor!")?
Jag bävar.

Vad jag tyckte?

Alltså "Flickan som lekte med elden" handlar den här gången om traffickingskurkar. Inte för att man får veta något om dem. De bara flimrar förbi som MC-knuttar utan egentlig karaktär. Filmen utspelar sig mest på tidningsreaktioner och bland dem som ska lösa brotten. Tidskriften Millenium är hela härvan på spåren. Men bovarna mördar deras inhyrde journalist samt genusvetaren (haha) som skrivit en avhandling om människohandel, så Lisbeth Salander och Mikael Blomqvist jagar, men på olika håll.
Nu får jag inte betalt för den här texten så jag orkar inte gå in mer på handlingen. Jag tycker att den fungerar som en underhållande deckare. Men jag har vissa invändingar.
- Lisbeth Salander är en Hacker. Allsmäktig dessutom. Vem tror på hackers egentligen? Det är ju en jättegammal grej från 90-talet, en slags boogiemansaga för IT-ålderns osnutna babyår. Det går inte att ta på allvar. Och framförallt är det sjukt ospännande att titta på.
- Lisbeth Salanders stil. Vad är det? En slags blandning mellan emo och riotflata? Det känns inte äkta. Snarare som en äldre icke-kulturinsatt mans slarviga uppfattnng av hur en emo-riotflata skulle kunna se ut. Tuff uppväxt attraherar ett slags semi-subkulturellt modeval? Men detta står och faller på att Lisbeth ständigt är ensam och inte verkar göra något annat än att käka gorbys piroger och greja med sin dator. En sponströja med tryck från datorspelet "Doom 3" hade passat henne bättre. Nu blir hela grejen som en påmålad tatuering. Och Lisbeth målar sig med mimarsmink när hon vill se badass ut, istället för t ex corpsepaint, och klär ut sig till en medlem ur boomfunk MC:s när hon är undercover. Micke Nyqvists karaktär är dock finslipad i sin meningslöshet. Han är som en neutral spelpjäs som flyttas runt lite mellan olika rum. Totalt tom på minsta mänskliga eller omänskliga nyans.
- Och så språket: "var inte barnslig, även jag tvivlar på Lisbeths skuld". Vem pratar så?

Töntigast är att "Flickan som lekte med elden" förvandlas till en James Bond-film noir i slutet. Den onde brännskadade patriarken förolämpar Lisbeth med "din mamma var en hora" och redogör sedan för sina utförda diaboliska planer med en stum muskelknutte vid sin sida. En stor luns som klyshigt nog "inte känner någon smärta" enligt spelets alla regler.
Eller förlåt, vänta. Skrev jag att det var det töntigaste? Då blev det fel. pow-pow-Paolo Roberto som spelar sig själv är töntigast, det är han alltid.

Män som hatar nya idéer

Alla vet att den sexigaste sortens journalistik är grävande sådan. Är det därför man kommer undan med att ständigt casta lönnfeta Svenssons som actionhjältar i journalistdeckare, eller om vi ska vara ärliga, alla deckare? För att yrkesrollen är så viktig att vi glömmer allt annat som faktiskt projicerar coolhet?

I filmversionen av Stieg Larssons första del i Milleniumtrilogin, Män som hatar kvinnor, får Micke Nyqvist ta på sig rollen som journalisten Mikael Blomkvist. Han döms inledningsvis till fängelse för förtal av en företagspamp (en perfekt roll för Stefan "gosidbutiken är öppen" Sauk). På julafton får hjälten Blomkvist ett nytt uppdrag blir ivägsläpad till en liten håla på landet. Plötsligt agerandes privatdetektiv i ful skinnjacka?

Ett 40 år gammalt mord behöver klaras upp och mycket tyder på att en ung flicka blev mördad inom sin rika familj. En bitter klump med efternamnet Vanger. Blomkvist får hjälp av hackern Lisbeth Salander (Noomi Rapace gör bra ifrån sig här), en cyberpunkare som magiskt nog har tillgång till höghastighetsinternet var och när som helst, till och med i bilen.
Tillsammans nystar de i ett potpurri av thrillerklyshor hos familjen Vanger. Det är män som super och våldtar, ritualmord, nazism och pseudo-religion. En slags "Greatest hits" när det gäller de ondskefulla skurkar, som i vanliga fall kommer med en egenskap åt gången i den skräpmat för hjärnan som deckare är.
Det är väl underhållande, i konkurrens med Beck/Wallander/Bengtzon-serierna åtminstone. Men det är som sagt inte tack vare någon make-over av hjältekaraktären, snarare en slags utmejsling av allt som funkat i liknande berättelser. En kompetent sampling.

Det finns inga nya idéer i Män som hatar kvinnor. Ondskan i alla dess patrialkala former äter upp Lisbeth och lämnar henne tyst, kall och med en Rainmansk-intelligens, Mikael blir hennes rakt igenom gode beskyddare. Nyanserna är utslagna. Även rent visuellt.
Varför, om man nu måste göra allt annat enligt mallen, måste det filmiska se ut, klippas, och låta precis på samma sätt som det alltid gör?
Exempel: Mikael rotar i ett gammalt arkiv efter ledtrådar, musiken är väntande, blädder blädder blädder. Plötsligt blir tonerna tunga och drabbande, han har hittar något! Vi fattar att det händer något spännande bland pärmarna, men ser inte vad och förstår egentligen inte varför. Det är som att varje bildruta bara har ett spann på ett visst antal sekunder. Jag undrar var rädslan att låta sig dröja i vissa snygga bilder ligger?

Alla recensioner jag har läst hitills har pratat om hur "spännande" Män som hatar kvinnor är. Va?
Det är inte spännande att se scener man har sett hundra gånger igen. Särskilt inte när det är spekulativt som en anal våldtäktsscen som pågår i all evighet. Man kan med klyschor försöka säga något nytt om redan invanda föreställningar. Men här ska vi som vanligt känna att Lisbeth verkligen förnedras. Hennes kommande rape-revenge rättfärdigas genom ett stålbad i offerrollen. Det ligger inte i filmens sensmoral, men många tänder på just den grejen. När text blir bild inverteras urspungets budskap, jag antar att det är ofrivilligt. Jag lär mig då inget nytt om mäns våld mot kvinnor.