Oscar Schmoscar

Okej, jag vet att jag skrev något om att jag var less på allt tjat om The Wrestler. Men en visst backlash på bachlashen har infunnit sig. Det här tack-talet från Independent Spirit Awards (dagar innan oscarsgalan) gör det rätt okej att Rourke förlorade mot Patos-Penn i den stora finalen. Det hade ändå inte gått att toppa det här.

Filmen som ingen kan hålla käften om.

Prolog: Innan den här texten skulle skrivas blev jag av min redaktör informerad att dagens fredagssida skulle ha, och smaka på detta, "rocktema". Många "rockplattor" hade tydligen kommit in och en intervju med Backyard Babies skulle dras på helsida. Jag blev instruerad att hitta en slags "rockvinkel" på min filmrecension.
Problemet för mig blev förstås att jag inte riktigt vet vad rock är, snarare vet jag vad den inte är, dvs relevant, och följande text blev något färgad av den åsikten.



The Wrestler.

Jag är arg på media över den mättnad jag känner inför ”The Wrestler” just nu. Jag har läst om Mickey Rourkes ”fantastiska comeback” 40 gånger innan filmen ens haft premiär. DN åkte till och med för att besöka ”verklighetens The Wrestler” i någon håla i USA. En del av vad som liknar en psykos som inte mattats av på flera månader. Därför tänker jag inte skriva en enda rad om det utan koncentrara mig på filmen.
Lever den upp till hypen? Nej. Men då hade den förstås varit världen bästa film.
The Wrestler är en gullig liten lågudgethistoria av högkompetenta snillet Darren Aronofsky. Han visar i all enkelhet upp de totala underdogsen. Det finns ju faktiskt två. Marissa Tomeis strippa är lika mycket det åldrade objekt som Rourkes fribrottare.
Och det var bättre förr, när sleazerocken inte var sleazig och white-trash, utan bara ”rock n roll” som Randy ”The Ram” beskriver en tröja han hittar på second hand.
Men tiden har sprungit förbi två som vägrar gå vidare. Rourkes sargade muskelberg är bitter över att grungen på 90-talet gjorde allting så deppigt. ”Vad är det för fel med att vilja ha kul?” beklagar han sig.

Våldet i The Wrestler är väldigt nära filmat, det känns som att vara inuti ringen, fylld av brutal rekvisita, när Randy får hela sina kropp sönderskjuten av en häftpistol. Allt för att blidka de läskigt trogna trailerpark-fansen. Samtidigt som Randy extraknäcker i charken på sitt lokala supermarket för att betala sina solariebrännor, försöker han lappa ihop förhållandet med dottern han lämnade. Och det är vackert att filmen inte alltid serverar de självklara måltider som vi gissar står på menyn. Randy upplever korta stunder av lycka i allt sitt elände. På det nästan plågsamt sparsmakade sättet som den distribuerar hopp liknar The Wrestler tragikonaniserande "Boys don't cry".

Men i sin samlade prakt är filmen en lätt skildrad historia över ett tungt liv där rocken dött för länge sedan.

Scripted Wrestling

När Darren Aronofsky presenterade sin senaste film, The Wrestler, på Toronto filmfestival sade han om Mickey Rourke: ”Det här killen har fått spela tuffing alldeles för länge, han är egentligen en stor sweetheart”. Det kändes rätt logiskt. The Wrestler är en story om en gammal brottare som får för sig att komma igång med proffskarriären igen. Många år efter att såren sytts ihop och blivit ärr.
Den vidrigaste rollen Rourke spelat är nog som prisjägaren Ed Mosley i Domino, ett slags hopkok av hela hans råbarkade skådespelarbana som slutat upp i cowboyhatt och stora vapen. Däremot i serietidnings-noir-smörgåstårtan Sin city gick det att vaska fram en viss sårbarhet i karaktären Marv, som visade en mjuk sida när han gjorde allt för att ge en död prostituerad upprättelse, genom att slakta halva stan.

Ett drama om en avdankad och gråtmild pro-wrestler är väl åtminstone en ganska udda roll för den fule buffeln.
När Mickey Rourke intervjuades i Venedig (där filmen vann Guldlejonet) berättade han hur regissören Aronofsky fått instruera honom att inte vara ute och drälla på nätterna. Och Rourke tyckte att "då måste han ju vara bra. det krävs ordentliga kulor för att säga nåt sånt till mig”.

Och det bådar ju gott? Dessutom ska filmen tydligen innehålla en och annan brutal slagsmålsscen, bland annat då Rourkes karaktär Randy ”the Ram” Robinson tar sig an sin egen dotter. Trots detta talas det om filmen som ett väldigt närgånget drama.

The Wrestler är enligt dem som förhandstittat en ovanligt konventionellt berättad film för att vara Aronofsky, som tidigare försökt överträffa sig själv i svishande klippning och bombastisk bildestetik. Reqiuem for a dream, om knarkare i New York. Samt vattendelaren The Fountain, som också var väldigt knarkig men inte innehöll några droger utan snarare en lång filosofisk utläggning om”livets träd”. Det är nog därför jag tror att The Wrestler kan bli bra. För att den tar både Rorke och Aronofsky ur sin sk comfort zone. Om inte annat kan det ju bli ett fantastiskt misslyckande. Men just nu finns det ingenting som pekar på det.
Så uppskattar jag att Darren Aronofsky fastnat för män som gillar att slåss.
Hans nästa projekt (med Mark Wahlberg och Brad Pitt) går under arbetsnamnet ”The Fighter”.

(det här var nån krönika tror jag)

Några andra grejer:


1. Hur ska man värdera ett föräldrabesök?
Mitt hem är nu visserligen rent som stryk, men detta vägs upp av att jag inte får sova några timmar av dygnets alla 24 då föräldern inte snarkar, utan närmast skriker med näsan. Detta följt av högljudda monologer.
Jag har ett rent hem, men är för trött för att uppskatta det. Så skulle man kunna säga.

2. Ska vi behöva snacka om det här?
Det där snacket om Alkohol i senaste Bon var ju snaskig läsning. Fem personer dricker sprit flera gånger i veckan och sitter och pratar på fyllan om hur de INTE har alkoholproblem, och frågar sig "vad är det för fel på eskapism?".
Som tur är har bloggen om livskvalitet kommenterat artikeln.