Scripted Wrestling

När Darren Aronofsky presenterade sin senaste film, The Wrestler, på Toronto filmfestival sade han om Mickey Rourke: ”Det här killen har fått spela tuffing alldeles för länge, han är egentligen en stor sweetheart”. Det kändes rätt logiskt. The Wrestler är en story om en gammal brottare som får för sig att komma igång med proffskarriären igen. Många år efter att såren sytts ihop och blivit ärr.
Den vidrigaste rollen Rourke spelat är nog som prisjägaren Ed Mosley i Domino, ett slags hopkok av hela hans råbarkade skådespelarbana som slutat upp i cowboyhatt och stora vapen. Däremot i serietidnings-noir-smörgåstårtan Sin city gick det att vaska fram en viss sårbarhet i karaktären Marv, som visade en mjuk sida när han gjorde allt för att ge en död prostituerad upprättelse, genom att slakta halva stan.

Ett drama om en avdankad och gråtmild pro-wrestler är väl åtminstone en ganska udda roll för den fule buffeln.
När Mickey Rourke intervjuades i Venedig (där filmen vann Guldlejonet) berättade han hur regissören Aronofsky fått instruera honom att inte vara ute och drälla på nätterna. Och Rourke tyckte att "då måste han ju vara bra. det krävs ordentliga kulor för att säga nåt sånt till mig”.

Och det bådar ju gott? Dessutom ska filmen tydligen innehålla en och annan brutal slagsmålsscen, bland annat då Rourkes karaktär Randy ”the Ram” Robinson tar sig an sin egen dotter. Trots detta talas det om filmen som ett väldigt närgånget drama.

The Wrestler är enligt dem som förhandstittat en ovanligt konventionellt berättad film för att vara Aronofsky, som tidigare försökt överträffa sig själv i svishande klippning och bombastisk bildestetik. Reqiuem for a dream, om knarkare i New York. Samt vattendelaren The Fountain, som också var väldigt knarkig men inte innehöll några droger utan snarare en lång filosofisk utläggning om”livets träd”. Det är nog därför jag tror att The Wrestler kan bli bra. För att den tar både Rorke och Aronofsky ur sin sk comfort zone. Om inte annat kan det ju bli ett fantastiskt misslyckande. Men just nu finns det ingenting som pekar på det.
Så uppskattar jag att Darren Aronofsky fastnat för män som gillar att slåss.
Hans nästa projekt (med Mark Wahlberg och Brad Pitt) går under arbetsnamnet ”The Fighter”.

(det här var nån krönika tror jag)

Några andra grejer:


1. Hur ska man värdera ett föräldrabesök?
Mitt hem är nu visserligen rent som stryk, men detta vägs upp av att jag inte får sova några timmar av dygnets alla 24 då föräldern inte snarkar, utan närmast skriker med näsan. Detta följt av högljudda monologer.
Jag har ett rent hem, men är för trött för att uppskatta det. Så skulle man kunna säga.

2. Ska vi behöva snacka om det här?
Det där snacket om Alkohol i senaste Bon var ju snaskig läsning. Fem personer dricker sprit flera gånger i veckan och sitter och pratar på fyllan om hur de INTE har alkoholproblem, och frågar sig "vad är det för fel på eskapism?".
Som tur är har bloggen om livskvalitet kommenterat artikeln.