Biff serverat för Tropa de Elite

Jahapp... Nu är det "kulturdebatt" på gång igen.


DNs Kerstin Gezelius hissade upp filmen Tropa de Elite i sin recension (filmen har jag skrivit lite om här) och angriper nu de flesta svenska filmkritiker, men mer specifikt två av svenskans. Gezelius kritiserar dem i en lång utläggning här.
Hynek Pallas ger ett eget svar här.

Själv förstår jag inte riktigt vad Gezelius vill säga.
Att det är okej att göra en dålig film med en massa tråkigt våld, men att det rättfärdigas och blir "spöklikt när antagonisten är osynlig"?
Eh va? Jag skulle vilja säga att antagonisten är överrepresenterad, dels i de pseudo-intellektuella samtalen om Foucault som leder tittaren att förstå att "samhället" är skurken.
Men sen är inte en enda huvudperson sympatisk, de blir alla antagonister! Och jag som tittare blir protaginist, som mest vill ge alla en örfil för slarvigt berättande och ologisk handlande.

Gezelius förklarar sedan vad alla har missat, hur filmen faktiskt skapar sympatier för polismännen:

"Få recensenter verkar känna någon sympati med de två idealistiska poliser som dras in i elitstyrkan. Pallas skriver att filmen följer deras "naturligtvis mycket våldsamma poliskarriärer". Neto, av Pallas kallad "en skjutglad psykopat", ägnar i själva verket större delen av filmen åt att leta reservdelar och överlista sin korrupte chef. André Matias historia består till nittio procent av hur han som fattig juridikstuderande försöker få fotfäste bland vita, polisföraktande studenter."

Det här är naturligtvis sant. Samtidigt är det bara ordbajs. Neto är ingen hjälte. Han ÄR institutionen. "Lagar är till för att följas" borde tatuerats in i pannan på honom istället för den där BOPE-loggan så kanske Kerstin fattat.
Den enda anledningen till att Neto lurar polischefen är för att komma närmare sitt mål i att bygga ett totalitärt samhälle. En önskan som bara växer ju längre filmen rullar och ju större tillgång till vapen han får. Problemet med Tropa de Elite är att knarklangarna i favelorna endast beskrivs som slödder.


"André Matias historia består till nittio procent av hur han som fattig juridikstuderande försöker få fotfäste bland vita, polisföraktande studenter."

"Få fotfäste" ja, det är ju rätt ett grumligt uttryck. Egentligen är Matias bara en stiff och kompromisslös auktoritär som föraktar studenterna lika mycket som de gör han. Varför ska han av mig förlåtas för sitt lika svartvita tänkande som Neto använder. "Droger är dumt." Punkt. Alla som håller på med droger är slödder. punkt. Jaha. Karaktärsnyanser i olika färgskalor over here...

Konstigast är dock ett inledande stycke som verkar plocka argument ur tomma luften:

"Sånt kan väl vara intressant om det görs i Nordamerika, Europa eller rikare asiatiska länder. Men tredje Världen ska hålla sig på den neorealistiska mattan. Gärna hotta upp den men absolut inte frångå offerrollen och gå in i förövarens huvud. Så låter det i alla fall på kritiken, i synnerhet i brittisk press men också här i Sverige."

Okej att hon tolkar in och insinuerar en slags rasism i den kritik filmen fått (utan att ge några citat eller exempel), men "hålla sig på den neorealistiska mattan"?
Förstår någon varför hon skriver detta?

Jag vet inte vilken skribent som tycker att Deathwish-mentaliteten är okej i filmer från USA, Europa eller "de rikare asiatiska länderna"? (klassperspektiv också, look out!).
Åtminstone inte idag 2008. Betyder det att Gezelius använder recensioner från 80-talet för att göra sina jämförelser måntro?