A kiss to build a dream on

Framtidens verklighet: Jorden är fucked. Det finns bara skräp, bråte och Michael Crawford-låtar överallt (känns mysigt som introt i Fallout 2 av allt).
Det finns en kille kvar och han har det ju inte så kul där helt ensam i öknen. En dag dyker det upp en tjej som han blir kompis med. De kan inte direkt snacka med varandra, men blir ändå kära vad det verkar. Konstigt vore väl annars?

jaja, Jag såg alltså Wall-E, som verkligen var jättevacker. Typ gråtfest hostad av pixar bara sådär.
Det är ju mycket "kritik av konsumtionsamhället". Alla människor har lämnat soptippen på jorden och flyttat till ett rymdskepp där de bara dricker milkshakes och kollar på teve hela dagarna. Den delen av filmen är sådär duktig som vi visste att den skulle vara, det gör inget. Bäst är kärlekshistorien mellan Wall-E och probe-roboten Eve.

Den påminner jättemycket om romansen i en annan Post-apokalypisk film där ingen på jorden heller kan prata med varandra: Luc Bessons debut Den sista striden.
Där är Jordens atmosfär typ så pass förorenad att de flesta människor blivit stumma. Det är bara en liten bit viskad dialog i hela filmen. Ungefär lika mycket prat som i Wall-E och Eves uttalande av varandras namn på robotspråk alltså.
Sista striden handlar om en slags Mad Maxfigur som försöker överleva i ett wasteland efter att ha plundrat några andra survivors, hey, det är ändå var man för sig själv (och allt foto i svartvitt baby).


Efter att "mannen" överlistat Jean Reno (som gör ett slags skäggigt råskinn) träffar han en av de sista kvinnorna på jorden.
Det blir ju ett jävla meck att få träffa och hänga med henne förstås, men det är så värt när de får varandra.
Det är helt dialoglös och behovsstyrd kärlek. De behöver varandra så mycket att de älskar varandra. Antitesen till romantik som i... jag vet inte, SATC? Eller Kevin Smiths kärlekpekoraler (undantaget är väl Chasing Amy)? Samtidigt går det ju inte att framställa romance på ett sätt som inte kräver sociala spel om man ska göra film från modern tid. Eller det klart att det går, risken är bara att det då blir förknippat med att "människor reduceras till enbart sexuella varelser". Eller så börjar alla må skit av kärleken för att den är så komplex, som i Danmarks romantiska komedier. Jag har å andra sidan inte sett Lust, Caution än. Och det är väl inte så att jag bara vill ha en slags naivistisk kärleksfilm, men ibland är det lite nice.

Det är ändå kul att jorden ska behöva gå under och två robotar ska hångla (utan labels, depression, könsjukdomar eller distanserad cynism) för att lite passion ska roama fritt.