Ain't nothing to it, Gangsta Rap made me do it.

Om Generation Kill i NSD 2/9 - 08

Den höhö-iga popkulturtidningen Vice fick i januari (”the horses ass issue”) ett läsarbrev från en Amerikansk Sergeant i Afghanistan. Han skrev att han älskade deras tidning, att måla graffiti samt förklarade hur jobbigt det var för en sneakersfetishist i landet.
Sergeant Alex R, som han undertecknade med, fick ett syrligt svar av redaktionen. De uttryckte oro över att yrkesmilitärer läste deras tidning istället för att ”böja stål med sina bara händer” och tyckte att ”då är det inte så konstigt att de förlorar kriget i Irak”.

Alexander Skarsgård spelar sergeant Brad Colbert ”Generation Kill” som kommer på canal + i höst.
Den nya miniserien i sju delar handlar om invasionen av Irak 2003 och baserad på en reportagebok av Rolling Stonesjournalisten Evan Wright, som utgör en bikaraktär.
Serien är den amerikanska betalkanalens HBOs första satsning på krig sedan Tom Hanks och Steven Speilbergs andravärldskrigsdrama Band of Brothers - en tio delars massaker där patoshurtiga fallskärmjägare sparkade stortysk stjärt.
I sista avsnittet BoB blev en ljuv softballmatch och en avspänd cigarrökarsession i Hitlers övergivna örnnäste målad som en romantisk ”mission accomplished”-tavla, inte helt olik den som Bush skapade ute till sjöss efter att Saddam Hussein-statyn rasat i backen. Konstverket över hjältemodets eftertillstånd blev obehagligt patriotiskt hur de än ramade in det.

I Irak 2003 förs ett modernt krig ironiskt, med en absurd komisk distans.
Marinsoldaten Colbert hör polarna sjunga in en ny version av Death Metalbandet Drowning pools - ”Bodies”, refräng: ”Let the hajis hit the floor”. Senare ber han en civil irakier att ”rösta republikanskt” när han rullar förbi denne i sin Humvee.
Föraren Josh (James Ransone) sjunger Avril Lavignelåtar och babblar om att oljekriget bara är ett svepskäl för att öppna upp en nytt turistmål för pedofiler. Han citerar även en av sina favorit krigspoeter, gangstarapparen Ice-Cube och säger att "alla dagar som inte kräver en AK47 är en bra dag".
Olikt Europa 1940 är det ingen som ”gör vad som måste göras” i Irak 2003. Hela invasionen känns ideologiskt meningslös, och det är just den nihilismen som ”Kill” föder sig på.
Ed Burns och David Simons (skapare av bl a The Wire) arbetar med att kritisera effekterna av maktens beslut på ett mycket intelligentare, ja ett rent av roligare, sätt.

Burns och Simons gör helt enkelt ”Band of Brothers” Antikrist.

Första avsnittet heter ”Get some” - ett uttryck för en slags hunger efter att skjuta ihjäl någon stackars kille i pyjamas.
Problematiken liknar den som presenterades i Sam Mendes Jarhead (2005). Frustration över att ”missa” kriget verkar psykiskt värre för marinsoldaterna än de faktiska krigsupplevelserna. Inte direkt svårt att se en koppling till hjärntvätten kåren går igenom där lyckoförväntningar konstrueras som ett resultat av framkallad död och förintelse.
Författaren till bokförlagan, Evan Wright, gör en poäng av att dagens soldater som ”fostrats av hiphop, tv-spel och South Park är en annan ras än de under andra världskriget”.
”De här killarna är mer avtrubbade inför våld, de är fysiskt beroende av popkultur och mindre brydda av auktoriteter” skriver Wright i förordet.

”Generation Kill” är inte bara en kritik av den amerikanska regeringens krigskåtma, utan också en blinkning till mediernas allt större på och medverkan under modernt krig.

En scen i marinsoldaternas läger blir en snygg metafor för det:
Någon vrålar ”Gas, gas, gas!”. Det är en simulerad attack, men reportern får inte på sig skyddsutrustningen. Han snubblar omkring, flåsar hårt i sin gasmask och ramlar till slut ihop i en ynklig hög.
En råbarkad marinsoldat hjälper honom med sin kniv och skär av en rem som hamnat på fel ställe:
- Reporter, du är högst troligt den största fuck-upen jag träffat.
Colbert (Skarsgård) svarar
- Yeah well, då kanske han passar right in.