Tropic Thunder är en rätt schysst komedi.
Den är halvt meta ("Same thing happened to me when I played Neil Armstrong in Moonshot. They found me in an alley in Burbank trying to re-enter the earth's atmosphere in an old refrigerator box") och halvt...full av kukskämt ("I'm just like a little boy, playin' with his dick when he's nervous") , men mer om det på fredag i veckans recension.
Filmen har dock flera problem. Ett stort och uppenbart är överskott av karaktärer. Actionkillen på väg bort ut från hollywood, oscarskådisen så inne i sin roll att han byter pigment, komikern som gör pruttfilm och vill bredda sig - här är allt dandy. Men sen blir det lite konstigt: ungtuppen som inte får ligga liksom, vilken schablon är han egentligen?
Men okej, den konstigaste karaktären då?
Bingo! ni gissade det: Rapparen.
Eftersom han gillar Scarface så mycket (antar jag) heter han Alpa Chino (spelad av Brandon T Jackson som enligt imdb hade en pytteroll i 8 mile, men skit samma).
Istället för en filmtrailer som de andra presenteras han i en reklamfilm för sin nya dricka "booty sweat" där han studsar omkring mellan två kvinnokroppar och skriker hur mycket han älskar fitta.
Han är alltså ganska fördomsfullt nedkrympt till sin etniska identitet. Men hey, what else is new right? Problemet med att försöka parodiera en rappare som gör filmkarriär har dock uppenbara hinder som Ben Stiller inte tänkt på:
1. Inte särskilt många rappare har gett sig in i film, och väldigt få, om någon, har varit tramsiga spattfånar. Däremot har de varit gangsta (som Cube och Fiddy) eller underdogs (Eminem och alla andra).
2. Detta gör att karaktären Alpa Chino känns som ett original bland en massa parodiska kopior. Och detta gör att han känns helt off i filmen som ändå är något av ett slags spoof på filmindustrin.
3. Det är dock uppenbart att Chino är ett försök till parodi på någonting, kanske en föreställning i Ben Stillers hjärna i hur hiphoppare är. Men det som skär sig i kråksången är att verkligheten överträffar det tänkta hånet med sån fet marginal att det är löjligt.
Booty Sweat? Vem bryr sig? Ingen, så länge Weezy tillägnar en hel låt åt fittan och hur han får den att prata med honom, detta innan han döper om sig till en okrediterad medlem i mupparna: Pussy Monster.
10 comments:
säkert sant det du skriver, men antalet rappare på film är väl inte särskilt lågt? pac, ll cool j, ludacris, common - ja till och med p diddy har väl en film på gång. gangsta/underdogs har väl inte alla spelat heller, även om få, kanske ingen, har varit spattfåne.
en intressant sak är annars att rappare ofta är bättre skådisar än andra artister-gone-skådisar, tycker jag. de är väl vana att spela en roll i sitt vanliga yrke, som rappare...
Ja, exakt! Alltså att rappare är bättre skådisar för att de får spela en roll som ligger nära dem själva. Det är väl det som är problemet med karaktären i Tropic Thunder.
Och du har rätt, jag tänkte inte så långt i antal där. Men samtidigt är det ju futtigt hur många MCs som castats i jämförelse med t ex "actionhjälten". Men där är ett annat problem, Att casta en rappare är liksom inte tillräckligt för att det ska bli lkul. Ben stiller tror ju att rappare är en lika homogen grupp som de andra, alltså "pruttkomikern" t ex och det är ju där det känns konstigt.
Tänker på när Orvar Säfström recenserade Masjävlar och besvarade den kritik mot filmen som gått ut på att landsbygdskaraktärerna var schablonmässigt bakåtsträvande och konstiga.
- Jag är från Edsbyn, sa Orvar, de här karaktärerna är ingenting jämfört med originalen från min hemby.
Tänker att det är lite samma sak med rappare-karaktärer. Verkligheten, i form av t.ex. Lil' Wayne, överträffar ändå den schablonmässiga gestaltningen.
Ja alltså, lustigt att du känner du kan skratta åt övriga schablonfigurer men inte åt rapparen.
Trampar vi möjligen på en öm tå eller är det bara den vita mannens börda?
Schabloner är just schabloner och har aldrig varit menad att ge en politisk korrekt bild av ett speciellt fack.
Jag väljer för övrigt anonym. Mycket trevlig schablonbild.
Elin: Totally, och det är därför Wayne är bäst. Han är "äkta" (haha han är ju det!), dessutom kan man säga samma sak om Kjell Sundvalls Jägarna. Jag har träffat människor som är mycket mer inavlade i glesbygden utanför Kalix än Lennart Jähkel spelade.
Anonym: Jag lider säkert av en hel del white mans burden. Och det borde framträda ännu tydligare i något annat inlägg.
Särskilt med betoning på MAN och inte white.
Jag är ju Queegger, en whigger som också vill vara Tiina Rosenström (queer).
Men i det här fallet är mitt problem med den riktiga black duden (RBJ spelar ju också svart) att han inte är rolig. För att 1) Lil Wayne finns och 2) för att han inte får dra ett enda skämt. Han mest där för att kommentera de andras skämt. Och ett bollplank är inte så roligt. Och igen: Han är inte en trovärdig schablon, det är ju där problemet ligger.
"Jag är ju Queegger, en whigger som också vill vara Tiina Rosenström (queer).
"
Fan. Dagens varför-kom-inte-jag-på-det-först.
Jag är sjukt nöjd med att ha kommit på den titeln.
jag var före med twigger (tror jag, typ fyra månader sen). :D
I am the greatest!
Post a Comment