Setting Standards

I sommar blev yours truly tvungen att utnämna sig till agitator i en gröt av bara mansöverkroppar, öltält och "folklighet" (I folkmun känt som stadsfestival).
Att försöka recensera och såga en konsert med t ex Nordman är inte som att skruva av toppen på en semla och glufsa i sig den ohämmat. Snarare som att försöka tvinga i sig ett kilo rivna morötter – trögt, men en nyttig sak att göra.
Reaktionerna lät inte vänta på sig och några läsare (mest troligt barn) tyckte till och med att jag var så "taskig" att jag inte borde få skriva om musik.
Nu vill det sig istället som så att jag ska börja recensera skivor varje fredag. Jag tänkte värma upp genom en kort 2-centare om Lazees platta Setting Standards här.



Som fyrfaldig konsertbesökare av Adam Tenstas sommarturnémaskin är det inte helt svårt att dra paraleller till Malmörapparen Lazees debut, vars beats lever i samma slags eurotechnovärld och som också rhymar om nostalgi för 80-talister. Men samtidigt Lazee slängt in både drum n bass, grime, rock och har ett ljusare syntigt ljud som låter mer kallt skärande än tungt pump. Adam Tenstas samhällsmedvetna texter känns dessutom rent tråkiga jämfört med Lazees skrikiga hybrisutspel. Vilket gör att hela grejen snabbt blir en rätt tråkig jämförelse.
På delarna av skivan där Lazee med viskande röst spottar ur sig färgsprakande klubb-bangers som i rock away, I'm not pop, setting standards eller när han fortsätter självförhärligandet med screwröst, lite utnött även i Sverige vid det här laget, men funkar i drop bombs. Och med UK garage-massaker (Heartless) är allt gött.

Jag uppskattar verkligen att lyssna på en MC som ännu inte lanserat sin egen läsk, men som rappar om pengar ("getting paid is my main priority"), det är dubbelt så roligt som att höra fler lyxfrossande gangstas vilka vant konstaterar sin egen förmögenhet.
Det känns dock inte så hett att Lazee styrt upp sextapestjärnan Fred Durst på en remix av Rock away, denne förvuxne skolgårdsbully skriker sönder en vers. Du är endast så cool som de du hänger med - är en vidrig sak att säga, men det känns otryggt för Lazee när Durst slappt rappar om hur han rullar omkring i sitt rymdskepp. Detta och att rockbandet Neverstore kompar en jobbig kärleksballad känns som segt radioskval.
Whatever, som helhet är skivan halvt fantabolous. Get!