När jag vaknade imorse hade jag fått ett brev i lådan. Jag tummade lite nervöst på det tjocka bruna kuvertet innan jag öppnade det. innehöll en bandspelare. När jag tryckte på play hörde jag en mörk, raspig röst tala till mig: "Hello Mr Viita, I want to play a game...".
Jag blev genast livrädd och tryckte på pause. Jag kokade en kopp kaffe, kollade mailen och försökte glömma bandspelaren. Men det gick inte.
Jag gick ut till köket igen och tryckte på play. Den obehagliga rösten började instruera mig:
"Your mission is to watch the latest film i the SAW-series today at 13.30.
It will last for 90 minutes, and after it is over you will be free to go.
All the exits in the theater will be locked during this time, so the only way out of watching the whole movie is to slice your own wrists. But if you will manage to fulfill the mission without killing yourself, you will begin to appreciate life in a deeper sense than you ever have before. Let the game begin."
Tro det eller ej: Jag klarade av att lösa Jigsaws fälla! Jag såg hela filmen! Efteråt stapplade jag ut från biografen så uttråkad som jag aldrig varit i hela mitt liv. Plötsligt började jag faktiskt uppskatta saker omkring mig som riktigt underhållande. Ett klotter på en vägg med budskapet "du ÄR vacker" blev genast konst i mina ögon. En diskussion om plättar med en tjej på pastahaket kändes som det djupaste samtalet jag haft i hela mitt liv. Allt smakade plötsligt mer och alla trafikljud lät som mozart i mina öron.
Jigsaw hade rätt, han hade fått mig att uppskatta livet på ett djupare sätt. ALLT i mitt liv kändes nu som regelrätta mirakel i jämförelse med vad jag precis upplevt.
2 comments:
hahaha. men nu till en fråga: är det uppföljarfelet, eller har du hatat saw från början? jag har naturligtvis inte sett en enda eftersom jag är en feg uschling.
Livskvalitet!
Post a Comment