Det är ju trevligt och ball och allt, men det är också en upplevelse hårt förpackad i besvikelsens presentpapper. Jag Intervjuade t ex Ruben Östlund (hans film De Ofrivilliga har premiär på fredag) och kände att vi hade ett moment där. Han slet fram anekdoter om "en svensk tiger" och någon äventyrare i en luftballong. han verkligen överträffade sig själv i referenser till problematiska gruppmekanismer.
Sen går jag och ser Rubens film på kvällen. Där berättar han exakt samma anekdoter för publiken.
Och jag som alltid fått höra att jag är speciell...
Såg the Brothers Bloom, vilket var plågsamt bortom räddningens gräns. Varför skulle jag gilla en film om två con-artist? Blåsningen med Paul Newman kanske?
Jag såg också Kim Ki-Duks nya film Dream. Den handlade om en kille som drömmer saker, en tjej som går i sömnen och agerar ut vad killen har drömt. Ja, det är tyvärr precis så dumt som det låter. Synd. Jag gillar ju Kim sen tidigare han verkar helt ha gett upp att åtminstone göra snygga filmer och bilderna har blivit mindre intressanta. Bara boring-ass medelklassmiljöer, typ ikeahem och lattefik i de senaste tre filmerna. Vad är det?
Top-5 Kim Ki-Duk
1. Binjip (Järntrean)
2. Spring, Summer, Autumn, Winter... and Spring
3. Shi Gan (Time)
4. Hwal (the bow)
5. Soom (Breath)
Bubblare: Samaritan Girl
Här är den bästa filmen på världens största all-year-around-international-film-festival: Youtube.
Ett klipp helt utan besvikelser:
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment