Ruben Östlund (NSD 26/11)

Ruben Östlund fick kritikernas välsignande ryggdunkning efter Gitarrmongot (2004) . I hans Cannes-applåderade film De ofrivilliga som har premiär på fredag skildras fem fristående delar där individen ställs mot gruppen. Episoden med grabbgänget visar en hård och homoerotisk jargong som sen unga år är cementerad i gruppens dynamik. Den gällande normen leder till en ganska obehaglig övergreppssituation när en av killarna inte längre vill vara med i leken.
Det är ofta den som kritiserar eller gör motstånd mot gruppen som blir betraktad som lite jobbig. En lärarinna i filmen kritiserar en kollega som misshandlat en stökig elev får sedan höra att hon har ”samarbetssvårigheter”.
Samtidigt får de personer som aldrig väljer att gå emot gruppens förväntningar uppleva skuld på ett mycket mer påtagligt sätt.

Varför är gruppbeteende så destruktivt?

- Det finns både positiva och negativa aspekter av att vi människor är flockdjur.
Jag har blivit intresserad av de negativa aspekterna på det sätt som den begränsar oss i att agera så som vi kanske vill. Att den nästan förlamar. Vi är så otroligt rädda för att tappa ansiktet för vår grupp.

När jag hade sett din film ville jag ändra på mig själv. Men jag fick ingen lösning direkt.

- Det finns ingen enkel lösning på det. Om man tittar på skolfröken i filmen så har ju hon en teoretisk bild av detta. Hon kan göra ett etiskt experiment av hur gruppen fungerar, men sedan kanske hon inte lyckas leva efter det i praktiken. När pojken blir slagen i korridoren så reagerar hon inte direkt. Sedan gör hon ju det och då är det möjligt att det får konsekvenser som gör att hon inte kan delta i gruppen efteråt.

Scenen när hon säger åt en annan lärare att ”titta på mig när du pratar”, Är den vuxenmobbningen en effekt av hennes avståndstagande från gruppen? Eller är allt i hennes huvud?

- Någon som vågar opponera sig mot gruppen är en person som litar väldigt mycket på sina egna känslor.
Det kan vara både på gott och ont. Ibland reagerar man utifrån något som inte är konkret. Hon kanske skulle kanske kunna delta genom att själv börja prata? Men det där får gärna vara öppet.

Din filmiska stil är väldigt speciell.
-
Ett datorspel jag var väldigt inspirerad var Sim city. Man såg en stad från fågelperspektiv och det fanns vissa knappar för jordbävning eller härdsmälta. Jag kunde titta på det ganska faschinerat, som att titta på en mystack.
Känslorna i sig kan ofta göra att man mindre intellektuellt deltar i ett skede.
Jag vill inte åt de där känslorna av sorg eller glädje på det sättet. Det finns något voyeristiskt i att betrakta tillvaron kallt som jag tycker är intressant.

Publicerad i NSD 26/11