Wednesday, November 26, 2008

Brad Andersson (NSD 26/11)


Det är snöstorm i Stockholm, en tjej på tunnelbanan har tagit på sig plastpåsar utanpå sina AF1s och den Hitchcockiga tågthrillern Transsiberian rullar på filmfestivalen. Huvudstaden är snarlikt det vintriga Ryssland där filmen utspelar sig.
Ett par dagar innan vädret i hunnit bli Transibiriskt träffar jag regissören Brad Andersson.
Han har tidigare övertygat Christian Bale att svälta ner sig i The Machinist, innan dess gjort rom-com-sci-fi i Happy Accidents (2000) och mentalsjukhusskräck i Session 9 (2001). Han har även frilansat lite på serier som The Wire och The Shield mellan långfilmerna.
Man kan säga att han jobbat hårt på att bli en genrespretig regissör.

I Transsiberian spelar Woody Harelsson den kristne tågfantasten Roy som tillsammans med sin fru Jessie åker den Transibiriska järnvägen från Kina för att få nörda ner sig i tåg. Så småningom förvandlas äventyret till en mardröm med mord, knark och korrupta poliser.
Brad Andersson åkte själv tågresan efter collage och kände att han ville använda upplevelsen.

- Det är en cool trip att göra, och när jag gjorde den var liksom sovjet fortfarande sovjet. Det var intensivt att träffa alla ryssar som var väldigt dramatiska. Det var kallt och rått utanför. När jag sen blev filmare började jag fundera ”hur skapar jag en story som involverar den här världen?”

Finns det en inte chans att din film gör för Ryssland vad Hostel-fimerna gjorde för Slovakien? Dödar turistnäringen?

- Heheh jag vet inte, jag tror inte att den får så stort genomslag. Visst målar den upp en rätt grym bild av den delen i Ryssland. Men det är ju en film, om jag såg den skulle jag snarare vilja göra den där resan.
I filmen finns det ryska gangsters som är onda. Men å andra sidan har alla karaktärer mörka agendor och hemligheter, det går inte att säga att amerikanerna är bättre.

Finns det något självupplevt kvar i filmen?

- Not really. Jag slutade inte upp med att mörda någon, inte som jag kan komma ihåg i alla fall.

Woody Harelssons roll är ganska lik den patetiske mannen i Sjs gamla reklamer (ni vet han som samlade på biljetter). Men filmens mest bärande byggstomme är Emelie Mortiner som Roys fru och ex-bad girl Jessie. Roy tror sig ha omvänt henne, men Mortiner får Jessies förflutna att bubbla upp när en småfarlig, småläcker backpackersnubbe stöter på henne.

- Jag var en sån där backpacker. Jag reste genom Asien, Indien, Kina. Jag var väl ungefär som karaktären Carlos kan man väl säga. Alltså jag smugglade inte droger, men jag...

Du stötte på en äldre kvinna?


- hehehe...Not... (ohörbart)

Du gör ofta filmer med kvinnor i huvudrollen (t ex Marisa Tomei och Hope Davis), föredrar du kvinnliga protagonister?


- I en så här film är det mycket intressantare. Istället för att ha en tuff manlig karaktär använder man en kvinna som verkar vara väldigt sårbar, men samtidigt är kapabel till värre saker. Och det är alltid en större utmaning att jobba med en karaktär som är annorlunda mig själv, att skapa den trovärdigt. I min nästa film är det också en kvinna i huvudrollen.

Publicerad i NSD 26/11