Burn after watching?

Om Burn after Reading i NSD 31/10

Jag vet inte om Joel och Ethan Coen medvetet skrivit en så störd och trasslig historia bara för att vi recensenter ska tvingas redogöra handlingen i en hel recension. Önskad effekt? Att reducera kritiken till två rader på slutet, eller att läsaren halvvägs in i texten gäspar argt och går vidare i livet. I så fall har jag synat deras bluff och tänker bara ge ett väldigt kort referat av den här virrvarrberättelsen:

CIA-analytikern Osbourne Cox (John Malkovich) säger argt upp sig efter en nedgradering och en mormon på jobbet anklagar honom för alkoholmissbruk. När han kommer hem börjar han dricka sprit och argt skriva på sina (arga?) memoarer.
När hans fru Katie (Tilda Swinton), som är otrogen med agenten Harry Pfarrer (George Clooney), planerar skillmässa bakom Osbournes rygg, ser hon också till att snoka reda på hans bankuppgifter och bränna ut dem på en cd-r. Den skivan hamnar (på ett oförklarat sätt) på gymmet Hardbodies där Linda Litzke (Frances Mcdormand, polisen i Fargo ni vet?) och Chad Feldheimer (Brad Pitt) får för sig att Osbournes bankuppgifter är någon typ av grovt hemlighetsstämplad myndighetsinformation och påbörjar en utpressning, Osbourne själv tror att paret har stulit hans memoarer. "why the fuck would anyone think that's worth anything?" säger hans fru.

Linda på gymmet är en nätdejtssurfare som behöver pengar för en skönhetsoperation. Och Brad-Chad? Ja han har ju en rolig frisyr, ungefär samma som Adam Sandler i dvd-aktuella You don't mess with the Zohan. Det är hans eh, "grej".
Linda och Chad gör ett dåligt jobb med utpressningen och försöker istället sälja bankuppgifterna till den ryska ambassaden.
CIA spionerar på alla men vet inte riktigt vad som försigår, förutom att alla verkar ligga med varandra.

Introt och outrot består av satelitbilder a la google earth. I mitten av det, det vill säga det som är själva filmen, övervakar de olika dumskallarna varandra för att hitta olika sätt att utnyttja varandra, och i förlängningen av det, kunna förverkliga sig själva. Om det så handlar om pengar, ungdom, kärlek eller hämnd. Poängen som inleder löper igenom den och avslutar: Det är alltid någon annan som tittar. Det är alltid någon som tittar sig över axeln.
Det finns inte en enda sympatisk karaktär. Men, hela den patetiska och egoistiska truppen är en slags massa, som i idioti och irrationalitet gör sig kollektivt förtjänta av publikens moderskänslor. Någonstans förstår vi ju att det inte är deras fel att de är så korkade.

Bröderna Cohen irriterar väl alla som gillade No country for old men och Blood simple nu. Burn after Reading ligger i ton nära småjobbiga Oh Brother where art thou men (tack och lov) inte i närheten av Ladykillers.
Grimas och ordvitshumor är manusdarlings bröderna borde strypa till döds. Här finns en agenda att ta allvarligt på våra gemensamt osmickrande drag. Synd att den spolas bort med slappa analsexskämt.

3/5