Got Payne?

Film: Max Payne
Premiär fredag.

Att försvara en datorspelsfilmatisering inom en kulturell kontext känns ungefär lika enkelt som att spöa skiten ur Kimbo Slice. Men den här bloggen är inte dogmatisk på sättet som en kultursida är. Så jag skiter helt enkelt i att prata om hur "Datorspel har minst lika intelligenta manus som filmer".

Max Payne är dock precis som i spelen (från finska Remedy) mörkare än den mörkaste noirfilm som går att föreställa sig. Hemma i Max lägenhet är det mörkt, i alla trapphus är det mörkt, Shit, till och med på dagen är det ju mörkt. Svartast är dock Max hjärta. En gång hade han familj och barn, men de blev konspirationsmördade av ett gäng galningar som trippat på drogen V.
Payne ger inte upp även om fallet kastats i Cold Case-hörnet av polisstationen, och Max ifrågasätts ständigt för sin ihärdighet. Det antyds att han kanske borde acceptera förlusten och gå vidare. Men som vi alla vet har han ju rätt i sin sak.
Filmen är trots allt en enda stor deckarpastish. På det sättet ger den verkligen allt, även om man skjuter utanför måltavlan ett par gånger.

När jag såg introt till första spelet på youtube igår, blev jag amuserad över hur mycket de lät bägaren bubbla över i käftslägningar som "My last smoke, it's bad for the baby", "You're a regular boyscout Max!" och premissen som så tydligt ska slås sönder och samman: "A family, a house in the suburbs, the American dream come true".
I filmen håller man sig väldigt nära gränsen, fast jag det finns risk att många kommer att anmärka på övertydligheten. Som ju egentligen är ironi men inte lika uppenbart "om man inte spelat spelen" (aj).

Mark Wahlberg gör rollen okej men inte så jävla mycket mer. Hur svårt är det egentligen att kisa lite i regnet? Det regnar ju och snöar hela tiden, så det är nog inte så svårt. Och dåligt med action är det, men det är ju en bra sak här.