Glamorama

Det var jag, Johnny Drama, Turtle, E och Vincent Chase. Det var Weekdayöppning i Victoria Arenas gamla lokaler. Tipsy rullade vi upp till repen i vår hummerlimo.

- Står ni på listan? Frågade vakten. Vince bara vände sig om, visade vakten vem han hade i sälllskapet. Vakten tittade på mig och kunde inte hålla sig från att skratta åt sin egen temporära svaghet över att ha frågat något så dumt.

- Hahaha! Ursäkta mig, Välkomna killar.

Den mohikanfriserande vakten, stor som ett hus, öppnade de tjocka repen. Vid sidan om dem ringlade sig en kö på minst tvåtusen personer. Alla fotograferade oss med sina mobilkameror. Ljudet av femtio små amatörpaparazzis störde mig inte. Jag är ju rätt van.
När vi gled in dunkade det maxade PA:t ut sub-basen ur Spank Rock. Någon satte en åtta kronors öl i min hand och innan jag hann ta min första sipp fick jag kindpussas med fem modeller.

- Grattis till blogglänkningen! Sprudlade de upprymt i sina sjutusenkronorstights.
- Tack tack, sade jag vant. Det skulle inte bli första gången jag fick visa min ödmjuka sida.

Lokalen var smockad av Göteborgs finest inom fashion. Överallt låg kläder för tusentals kronor, och allt var gratis.
Drama tryckte ner fem par cheap Mondayjeans i en väska. Jag och Vince bara skakade på huvudet och E fällde en kall kommentar.

- Men din jävla luffare, har du inte råd att köpa egna kläder du kan prova först?
- Käften fittnylle, jag tar fem storlekar så passar säkert någon.

Turtle konstaterade att ”det här är RAP” när han lyssnade av musiken som dundrade. Jag tittade mig omkring och såg hur den enorma lokalen hade burar som hängde i taket. Där dansade tjejer som klätt sig i godisfärgade tights sensuellt. Det kändes som att vara på en klubb förutom att allt var ljust.
33 cl burkarna med öl gurglades ner i fashionatornas strupar tillsammans med de bjudvarmkorvar som serverades av en äkta gourmetkock i hörnet. Han jonglerade även med korvarna innan han skrev ner namnet på personen han serverade korven till. Ketchup för förnamnet och senap för efternamnet. Ibland bytte han, för att vara lite crazy. Allt kändes så europeiskt, så kontinentalt och frisläppt.

I vimlet hörde jag hur folk viskade och pekade på mig och mitt Entourage, men jag försökte ignorera alla blickar och dansade lite lätt bland kläderna, men då fick jag bara fler blickar.
Weekdaytjejer kom fram och bad om mitt nummer, de som redan hade det undrade varför ”jag aldrig svarar när de ringer”. Jag lät mitt svar drunkna i basen från PA:t.
Bakom mig hörde jag någon säga ”Det är som att vi är en riktigt storstad nu, när vi fått ett så stort Weekday”.

Jag hann inte reflektera för där var plötsligt en till filmstjärna, en liten thugkram och ett ”tjenarelägetjaghördeattdufåttvärstafetablogglänkningengrattisvafan”
- Tack tack.
Jag berömde hans limited edition jordansneakers. Jag har ju samma hemma, fast en mer limited version då förstås.
- Desto bättre man ser ut, desto mer ser man. Slängde han ur sig, som ett levande homage till en annan hipsterförfattare.

Plötsligt var Turtle försvunnen med någon tjej (för omväxlingens skull).
Men det gjorde ingenting då Vince presenterade mig för den excentriska indieregissören Billy Walsh. Skäggdåren var där med sin bror, Willy. En fräknigare och yngre version av han själv.
Billy berättade om sitt nästa projekt. En svensk remake av teveserien Californication med han själv i huvudrollen som Bukowskibloggaren Hank Moody. Eva Röse skulle få spela hans cocktease till exfru.
- Ja vi snackar om en version på första säsongen. Den andra var överflödig tycker jag.

Jag höll med. Tog ett bett av min femhundrakronorsvarmkorv.
Och tänkte att det var soft med en helt vanlig kväll.