Åtminstone om du har en brytning och bär på en stor trumma i New Yorks tunnelbana. Då är det inte så kul att vara illegal flykting när någon ”sees something and says something” – till en polis. De kastar in dig in dig i ett väntrum med låst dörr där utvisning är vad som gäller när numret på din kölapp kickar in.
The visitor handlar om detta. Den nya svart och vithetsdiskursen som skapades av poltikerna Post-9/11 och sedan dess varit mer eller mindre närvarande i den offentliga mentaliteten. Ni vet det där snacket som gjorde att John Wayne blev manlighetsideal igen och att alla araber ansågs vara terrorister (om de inte var John Wayne nog att gå ut i krig förstås).
The Visitor börjar med att Professorn Walter, en bitter änkling vars akademiska karriär rullar på tomgång, hälsar på i sin New Yorklägenhet och hittar ett ungt par där som hyr den olagligt av någon fifflande svartmäklare. Walter blir dock inte särskilt arg, utan låter Tarek och Zainab bo kvar tills de hittar något nytt.
Walter har försökt lära sig spela piano men aldrig lyckats, däremot lär han sig lira trumma med Tarek.
Trots vissa jamsessioner slipper vi det mesta av vad musikalisk bonding brukar vara på film. Så det är nice ett tag, Walter hittar tillbaka till någon mening i sitt liv.
Men det är då Tarek blir tagen av snuten och allt går åt helvete.
Det finns liksom ingen som kan säga varför han ska utvisas, inte heller när. Han bara ska det. En stressad advokat förklarar att man antingen är "med eller mot" sedan landet led 9/11-attacken. Ungefär samma snack som i McCains kampanj om att antingen vara "pro eller anti-amerikansk".
Visitor är en fin film, fast kanske är karaktären Walter lite väl förutsägbar. ”Gammal och bitter gubbe lär sig älska genom musiken och toleransens kraft - the hard way” är inte undertiteln, men hade nästan kunnat vara det. Och det stör ju lite. Det jag tycker bär upp är känslan av att alla är besökare någonstans. Walter står utanför samhället på många sätt, även om han är normen som vit, akademniskt utbildad medelåldersman. När han får jamma lite i central Park med sin nyköpta trumma är det inte exotism som när Malou provar afrikansk dans efter tio på förmiddagarna.Det är snarare en slags integration.
Jag gissar på kanske två, eventuellt tre oscarsnomineringar. Bästa manliga huvudroll för Richard Jenkins, bästa manus och så... jag vet inte, något oväntat. Vinst någonstans känns lite optimistiskt, eller vad tror ni?
No comments:
Post a Comment