Tru Blööd

Vampyrer och porr. Det förstnämnda exemplet är helt laglig som sagofigur och verkar gå att prata om och referera till i alla kulturella sammanhang. Porr anses däremot i regel vara fult, en bannlyst uttrycksform inom de flesta vardagsmedier. Det är också en kulturvara som aldrig recenseras. Ungefär som fantasy, Harlequinromaner eller bloggböcker. Men av någon anledning har vårt samtida medieklimat gjort ett undantag och låtit sig svepas med i en pågående blodsugarhype och accepterat att porr och vampyrer (och Harlequin) buntats ihop på ett och samma ställe.
Tv-serien heter alltså True Blood och har premiär på Canal Plus imorgon.

En japansk forskare har lyckats framställa ett slags syntetiskt människoblod som gör att vampyrer inte längre behöver mumsa på människor utan kan istället köpa sitt livselexir på macken och leva tillsammans med Joe Sixpack. Vampyrerna har helt enkelt "kommit ut ur kistan". Frågan är om de trivs så bra med det?
HBOs True Blood är en adaption på Charlaine Harris följetong av vampyrromantikböckerna Southern Vampire Mysteries och är skapad av Alan Ball, som också författande stora delar av Six feet under.
Serien har lanserats med ett väldigt kreativt pr-maskineri. Flera fejkhemsidor, Bloodcopy.com den största, youtubar ut nyhetssändningar där olika samhällsdebatter förs om vampyrers rättigheter (och skyldigheter). I Serien är de odöda plötsligt en störande faktor av regelbundenheten i den white-trashiga hålan Bon Temps i Louisiana. Blodsugarna förföljs således av liknande fördomar som etniska minoriteter eller homosexuella i dagens samhälle. Huvudpersonen Sookie Stackhouse tillhör de mer vampyrliberala.

Och visst är det ganska såpigt redan från början. Sookie har visserligen telepatisk förmåga som låter oss lyssna på bondlurkarnas sexfantasier och allmäna trångsyntheter, men hon är som hårdast insprängd i handlingen via en klassisk romantikhistoria där hon slits mellan den trygge helyllebartendern och den mörke, äventyrlige vampyren.
Det är ärligt talat där mycket av mitt intresse vilar, i dramatiken kring vem av de två Sookie tänker välja. Detta intresse är tyvärr inte bara en bra sak. Porrfilmsdramaturgin ligger som ett störigt lock på allt som skulle kunna utvecklas åt potentiellt spännande håll.

Folk dör till höger och vänster men de är ofta ointressanta bifigurer som publiken aldrig hunnit få en relation till. Begravningar och polisutredningar är mer transportsträckor fram till romantiken. Sånt som i porrfilm brukar utvecklats till sex, och som många gånger gör det i True Blood.
Sookies brorsa Jason är en dumsnygg blondin som fyller upp knullkvoten så att bägaren rinner över i varje avsnitt. Själva sexet är alltid otvunget och lojt, kanske för att den riktigt betydelsefulla penetrationen sker när ett par huggtänder genomborrar en halspulsåder? Jasons runtflackande mellan olika namnlösa kvinnor ger honom bara bekymmer. Till slut så mycket att potensen försvinner. Han dricker då vampyrblod i försök att få tillbaka den, vilket tyvärr resulterar i att han måste opereras för att tömma sin penis på litervis med blod.
Men när Vampyren Bill biter och suger i en hals däremot, då är det en handling för att manifestera riktig kärlek.
True Blood baseras på att vi som tittare skall tycka att vampyrerna är "precis som vi" och sympatisera med deras alienerade tillvaro. Samtidigt försöker man skapa mystik kring deras diffusa krafter, en kombination som faller på sin egen ambition.

Karaktärsgalleriet består annars av ganska platta figurer. Den sitcomlikt-gnabbandes detektivduon, de missunsamma hillbillysarna och så en svart, queer och knarklangande kock (så fick de med allt "avvikande" på ett och samma ställe). Och Alexander Skarsgård då. En urgammal vampyr som pratar lite svenska.
Sookie träffar honom på en bar som hon säger liknar hur en vampyrbar skulle "se ut på disneyworld".
Det är lite så jag känner också inför hela serien. Precis som när jag åkte space mountain har jag riktigt roligt ibland, men till otålighetens dyra pris.
Köer och skit ni vet.


publicerad i NSD 21/10