Bikers. Ungefär som om de vore något nytt är de här.
Visst, det har varit ganska tyst från HBO sedan deras 1% sköts upp på grund av en rättstvist med Hells Angels grundare. Veteranen Sonny Barger menade att kabelkanalen plagierat storys som han nu alltså inte fått betalt för. Än så länge är de oklart om ens piloten för 1% lyfter. Men det verkar inte göra så mycket då F/Xs nya serie om ett kriminellt MC-Gäng, Sons of Anarchy, precis rullat klart sin första säsong och har dessutom fått klartecken för en andra.
Sons of Anarchy är skriven av Kurt Sutter, vilket förklarar varför allt känns så bekant, som en ny The Shield (Sutters förra skötebarn) men i skinnväst. Mycket tid rinner bort i rundabordet-möten för brott, scener nära på identiska med Strike-teamets viskfester i nämnda snutshow. Men MC-killarna är inte alls lika badass som de korrupta poliserna.
Ur periferin av ölmagade knuttar urskiljer sig Charlie Hunnam som Jackson, sonen till klubbens avlidne ledare. Pappan har lämnat ett hippiemanifest av Easy Rider snitt efter sig, vilket gör Jackson, som är tänkt att följa i de kriminella fotspåren, ambivalent när han kurar upp med pappans anarkifilosofiska voice-over och riktigt reflekterar.
Sons of Anarchy är en helt okej serie för folk med utgånget recept på genusglasögonen (exempelvis Carolina Gynning).
Mycket vapenpangande, mycket häng bland motorerna, inte så mycket som överraskar.
Likt ett barn på sin pappas axlar har serien har lyfts upp på populärkulturens tron av både amerikansk och svensk press som hyllar för fulla bägare och ställer den till och med bredvid Sopranos.
Sopranos är förvisso en serie jag lagt upp på piedistalen, men den hade en psykologisk och "modern" skärpa som det brukar heta, jag vet. Men jämförelsen de två serierna emellan är plågsam. Känns som att göra en påfågel av en höna.
Sopranos kändes som livet, inte som en tv-serie. Det är som att tvinga Doris Lessing att utföra en lapdance under pistolhot. Ovärdigt.
Däremot är den uppmärksammade Hamletkopplingen en av få saker som gör serien lite (litteratur) historisk.
Kommer italienska garlic-gangstas alltid vara mer ”äkta” än sina amerikanska white-trashditon? Filmen Gomorra som baserats på Roberto Savianos bästsäljare beskrivs nästan uteslutande i termer av realistisk brutalitet.
Ron Perlman, han skär kuken av en pedofil. Men utan sitt Hellboysmink liknar han en snarare en arbetslös jultomte, mer än en vettlös mördarkapitalist som han försöker göra porträtt av.
Den unge Charlie Hunnam ser i kontrast ut som en 16-årig skejtare i sitt långa Kurt Cobain-hår, Lords of dogtown-ögon och säckiga jeans. Hans mor och matriark, Gemma Tellar är briljant spelad av Katey Segal (eller Peg Bundy för er som sett våra värsta år). Hon tillför också lite humor. Inte minst efter ett svartsjukt vredesutbrott där hon slår sönder näsan på en tanig hangaround med en skateboard.
In fact: Om inte motorcyklarna vore gigantiska fallossymboler skulle man kunna byta ut dem mot fyrhjulade rullbrädor. Mitt förlag till HBO är att hyra in Larry Clark och låta honom reprisera sin expertis. Låt Clark göra en ”sexig” miniserie om ett hårdkriminellt skate-crew. Då skulle vi kanske få ett nice soundtrack i alla fall.
Krönika inbladad i Norrbottens kuriren och NSD
