Amerikansk Indiefilm: Rätt och fel

Rätt: Frozen River (bio)
Den vann sundance, SIFF och blablabla... (googla eller nåt).

Depp. Karln i husvagnen är försvunnen, förmodad gamblandes bort the morgage. Det är rätt klyshigt att white-trashmorsan, som extraknäcker med människosmuggling visar sig vara lite "who knows what weapons they have in that bag"-rasist när hon plötsligt ska smuggla pakistanier över den frusna sjön. Och att det är hennes rasism som gör att något går åt skoggen så att hon verkligen lär sig en läxa. Men hey, ingen regissör är väl utan sina favoritfördomar att guilta världen med. Tanken kommer från rätt ställe om man säger så.
Fult filmad var den också, men det var inte ett minus tycker jag. Bara plusmeny i misärburgarmålet. Alltså det är deppigt, men ibland tänker man "jaja nu kommer isen spricka, alla dör", men det går aldrig helt åt helvete framför kameran. Däremot går det ju att spekulera i de illegala flyktingarnas tillvaro som tvingar "jobba av skulden" till människorsmugglarhallicken. Två kinesiska tjejer som inte kan språket, vad kommer de få jobba med? Vi gissar men vet ingenting efter att de hoppat ur bakluckan. Frozen River är inte en film stor nog för fler trista öden.

Filmen hade kunnat vara rätt vanlig, om fattigdom i dagens USA, men det finns lite av en twist. Ray Eddy, så heter morsan, tar en indiankvinna som partner i smugglingen. Och Indianer i Amerikansk film är ju som bekant oftast rödskinn som blir skjutna i skallen av cowboys, eller "goda och visa". Men här är de som vanligt folk, typ lika bittra som samerna framstår i svensk media. Eller i Varg.

Fel: Delirious (dvd)

Det här är en annan film om fattigdom och den amerikanska drömmen. Dock inte särskilt kritisk, Pseudo-kritisk snarare. Det är skit att bo på gatan, men tänk om den hemlöse slusken träffade en vacker princessa?
Jag älskade Michael Pitt när han spelade Kurt Cobain i Last Days, men i den här? Fy faaan.
En hemlös snubbe får husrum hos en bitter paparazzi, träffar en superstjärna á la Britney Spears, plötsligt är han skådespelare med huvudroll i en 90-miljonersfilm. Allt går. Bara man tänker stort (och har de mest trosvätande ögonen i hela världen). Så töntigt. Samtidigt väldigt väntat och indieförpackat. Lite Juno. Gulligt men med ett fucked up budskap som ligger och puttrar, eller som här: stormkokar. Hon får upfylla sina exotiska fantasier genom att dejta the hunky homeless, han får äta ostron istället för sopor till middag. Alla vinner! Eh, förutom Steve Bushemi som spelar bittrare fotograf än han gjorde massör och Tony Sopranos kusin, och det är en bedrift. Förresten har han väl aldrig har fått vinna? Närmaste han kom var i Ghost World?
Men även om jag hatar av ren plikt är det rätt behagligt att få lite gammal bekant rags-to-riches liberalt svammel upptryckt i ansiktet, så att man slipper känna sig så dum jämt. Jag är aldrig så stor finsmakare som när jag äter riktig skit.

Se Last Days: