Amerikansk Indiefilm: Rätt och fel

Rätt: Frozen River (bio)
Den vann sundance, SIFF och blablabla... (googla eller nåt).

Depp. Karln i husvagnen är försvunnen, förmodad gamblandes bort the morgage. Det är rätt klyshigt att white-trashmorsan, som extraknäcker med människosmuggling visar sig vara lite "who knows what weapons they have in that bag"-rasist när hon plötsligt ska smuggla pakistanier över den frusna sjön. Och att det är hennes rasism som gör att något går åt skoggen så att hon verkligen lär sig en läxa. Men hey, ingen regissör är väl utan sina favoritfördomar att guilta världen med. Tanken kommer från rätt ställe om man säger så.
Fult filmad var den också, men det var inte ett minus tycker jag. Bara plusmeny i misärburgarmålet. Alltså det är deppigt, men ibland tänker man "jaja nu kommer isen spricka, alla dör", men det går aldrig helt åt helvete framför kameran. Däremot går det ju att spekulera i de illegala flyktingarnas tillvaro som tvingar "jobba av skulden" till människorsmugglarhallicken. Två kinesiska tjejer som inte kan språket, vad kommer de få jobba med? Vi gissar men vet ingenting efter att de hoppat ur bakluckan. Frozen River är inte en film stor nog för fler trista öden.

Filmen hade kunnat vara rätt vanlig, om fattigdom i dagens USA, men det finns lite av en twist. Ray Eddy, så heter morsan, tar en indiankvinna som partner i smugglingen. Och Indianer i Amerikansk film är ju som bekant oftast rödskinn som blir skjutna i skallen av cowboys, eller "goda och visa". Men här är de som vanligt folk, typ lika bittra som samerna framstår i svensk media. Eller i Varg.

Fel: Delirious (dvd)

Det här är en annan film om fattigdom och den amerikanska drömmen. Dock inte särskilt kritisk, Pseudo-kritisk snarare. Det är skit att bo på gatan, men tänk om den hemlöse slusken träffade en vacker princessa?
Jag älskade Michael Pitt när han spelade Kurt Cobain i Last Days, men i den här? Fy faaan.
En hemlös snubbe får husrum hos en bitter paparazzi, träffar en superstjärna á la Britney Spears, plötsligt är han skådespelare med huvudroll i en 90-miljonersfilm. Allt går. Bara man tänker stort (och har de mest trosvätande ögonen i hela världen). Så töntigt. Samtidigt väldigt väntat och indieförpackat. Lite Juno. Gulligt men med ett fucked up budskap som ligger och puttrar, eller som här: stormkokar. Hon får upfylla sina exotiska fantasier genom att dejta the hunky homeless, han får äta ostron istället för sopor till middag. Alla vinner! Eh, förutom Steve Bushemi som spelar bittrare fotograf än han gjorde massör och Tony Sopranos kusin, och det är en bedrift. Förresten har han väl aldrig har fått vinna? Närmaste han kom var i Ghost World?
Men även om jag hatar av ren plikt är det rätt behagligt att få lite gammal bekant rags-to-riches liberalt svammel upptryckt i ansiktet, så att man slipper känna sig så dum jämt. Jag är aldrig så stor finsmakare som när jag äter riktig skit.

Se Last Days:

Intervju med Sundancevinnaren Jens Jonsson

Dramakomedin Pingpong-kingen har i fredags öppnat Göteborg filmfestival. När jag träffar regissören och manusförfattaren Jens Jonsson har hans långfilmsdebut bara några timmar tidigare vunnit både "grand jury prize" i den internationella tävlingen och priset för bästa foto på Sundance filmfestival i USA, som bredvid Cannes är en av de största i världen.
Jens mobil ringer oavbrutet med folk som ville gratulera honom. Jonssons skratt är behagligt smittande när han i ett av de sex-sju samtalen ändå konstaterar att det kunde varit bättre...

- Vad gör jag på en svettig skybar i Göteborg när jag borde vara i Park City med alla Hollywoodkändisar? Så typiskt för mitt liv att jag är på fel fest när jag äntligen borde skåla med Tarantino och grabbarna!

Pingong-kingen behandlar en tämligen odemokratisk syskonrelation mellan de två bröderna Erik och Rille. Den senare överviktig och utan kompisar i rak motsats till sin populäre lillebror Erik.
- Jag tror att det här en film som klyver publiken, och därför var den ett ganska modigt val av juryn. Ämnet handlar om en pingisturnering under sportlovsveckan. Det är inga "racial issues" eller människohandel som några av de andra filmerna i sundance handlade om.

- Huvudkaraktären Rille befinner sig i ett läge där han känner att det inte spelar någon roll vad han gör eftersom amerikanarna ändå gör hur de vill. Så han har ju en ganska uppgiven hållning inför livet, med all rätt också, faktum är väl att alla ska inte bygga broar över kontinenter och vunna världskrig. Så det är ju frågeställningar som "finns det mening för mig ändå? Finns det anledning för mig att anstränga mig?" Och vad det får för konsekvenser om man känner att det är bättre på andra sidan.
När jag hörde att Pingpong-kingen fått avslag så många gånger från SFI var det första jag tänkte "men då måste den ju nästan vara bra". Hur tror du att sådana saker kan påverka mottagandet?
- Det är ingen jättekonstig film, men den har en lite speciell karaktär. Den kokar ganska långsamt och sen kokar den över i de sista 20 minuterna, och jag tror att det är en grej som kan dela publiken lite. Den tar en plötslig vändning och blir betydligt mörkare än vad man kanske är beredd på. Det är inte så att jag inte vill diskutera manus, jag kan absolut ändra om jag tycker att det blir bättre, men det är svårt om det är något som är hela anledningen till att jag göra filmen.

Du kallas ofta för "en supertalang", finns det en övertro för debutanter i Sverige?

- Jo exakt, jag tycker att det varit mytbilden om pojken på gatan eller poeten som man bara plockar in och tror att det ska bli en intressant film av det, när det egentligen är ganska hårt arbete och ett eget hantverk.



Fotnot: Pingpong-kingen har premiär den 6:e februari i Gällivare och får sedan nationell premiär den 8:e.

Foto av: mig.
Publicerad med bortredigerade pratminus här.