(Äntligen) King of the smalltownhorror

En Gordonsk iaktagelse kring Stephen King är att skräckförfattaren alltid fnular ihop en skitläskig och spännande början med en massa scary stämning. Med vad det nu brukar vara, vardagliga personer i extrema situationer? Och precis när man undrar som mest: "SHIT, hur ska detta sluta?" så slänger han in lite spöken, utomjordingar eller nåt likvärdigt. Ja ni vet, det alltid känns så jävla töntigt och fel. Minns de där köttätande pac-manbollarna med pixliga huggtänder i Langoljärerna?

Prylen är att han gör samma grej med stämningen och sedan det övernaturliga i The Mist. Men, I'll be damned to take over hell - om det inte fungerar för en gångs skull.

En dimma sveper in över småstaden (vad annars?) och ett antal stackars människor barrikaderar sig i ett snabbköp. Utanför finns enorma tentakelmonster, minipterodaktyler och gamla klassiska jättespindlar (som iofs skjuter frätande spindeltråd).
En hunkig farsa med tight jeansröv som målar till vardags är vad vi har att identifiera oss med. Antagonisten i survivaldramat är en fundamentalt religiös knäppkärring som utnyttjar den kollektiva rädslan för att konvertera alla i affären till troende och så småningom mer än så. Kanske är det också därför The Mist är lite mer än bara uuuuga-boga-booga!. Det är inte freaksen ute i dimman som är den otäcka biten. När hunkfarsan med följe bestämt sig för att lämna snabbköpet, men hindras av den krista tokan och hennes nya lärjungar, då känns det mesta ute i dimman som ett barnkalas i jämförelse med att stanna vid kassa två.

Visst är väl skådespeleriet ganska risigt, inte minst från (den oscarvinnande)kvinnan som skriker om domedagen. Men det är väl obligatorium för varje Kingfilmatisering att ha en överspelande dåre. Sheeed, den här kvinnan är en välsignelse i jämförelse med krocketfarsan i teve-The Shining.

Tänk er någonstans mellan original och nyversionen av Dawn of the Dead, zombies utbytta till stora insekter. Då är ni i bollparken. (Förmodligen lite av Carpenters The Fog också, även om jag knappt minns den)

PS. The Mist är ingen picasso, en habil skräckis nästan rakt igenom bara. Men slutet som tydligen insisterats på av regissören Frank Darabont gör den till något riktigt speciellt. Jag tänker inte spoila det, men...wow verkligen.

Högern är vacker

Varför är jag höger?

För att högern är vacker.

De pratar om människor i termer av starka och insatta. Vi har av de
mest logiska förklaringar allt och allting gemensamt. När jag hör dem
prata om "det starka folket" ser jag deras mun röra sig som
slidväggarna i slow motion, precis innan en orgasm. Pratar de om
individens styrka och uppfinningsrikedom på ett sätt som väcker lust i
mig - ja då vet jag att jag har en moderat framför mig.

Det finns ingenting som motiverar mig mer än högerns skönhet.

mångfaldens, högerkärleken, och kvinnobejakandets skönhet går inte att
ignorera, den har du i fejjan.

Men högerns skönhet, den doftar. Doftar som guldet vid regnbågens slut.

Högerns kärlek är kärlek till människan i stort. Högern är för alla som börjat tro och drömma om människors skönhet...


Sådär. Hur reagerar ni på det här?

American't Apparel

Mailkorrespondens:

Hello Kathrin, I still haven't recieved my lost cardigan from the
order: 1Z W89 09V 68 XXX. I'ts been 15 days since you stated
that you would send it "asap". Your site said that you ship within 2
days but it has now been over a month to complete the shipment fully.
I don't think this is acceptable, I'm pleased with the products that I
HAVE recieved, but you've had a lacking sense of communication with
the customer. Me.

If you don't have the Cardigan in the green color I ordered you could
send it in blue or black. And I hope to be compensated with an extra
t-shirt for the delay.


Have a nice day.

Charles Kristoffer Viita, Gothenburg, Sweden



Kathrin svarar:

Dear Kristoffer Viita,

thanks for your feedback.
The item RSA4400 was not in the shipment, because this color is out of stock
in L.A.
We did not charge you for this remaining item, and did order it in L.A. for
you.
Backorders should be shipped within 10 business days.
Unfortunately it is still out of stock there.
We can cancel this item, replace it with another color or wait for the Army
one.
We could get from L.A. following colors:
Royal, black, silver, asphalt or navy.

Greetings,

Kathrin XXX
American Apparel Deutschland GmbH
Online Store

Jag svarar på svaret:

Thank you for the information. Please send me my cardigan in the
"silver" color. With my bonus.

Yours.

/Charles Kristoffer Viita

PS. The adress and size (medium) is still the same.


Vad tror ni kära läsare? Kommer jag få någon Bonus?

Intervju med Sundancevinnaren Jens Jonsson

Dramakomedin Pingpong-kingen har i fredags öppnat Göteborg filmfestival. När jag träffar regissören och manusförfattaren Jens Jonsson har hans långfilmsdebut bara några timmar tidigare vunnit både "grand jury prize" i den internationella tävlingen och priset för bästa foto på Sundance filmfestival i USA, som bredvid Cannes är en av de största i världen.
Jens mobil ringer oavbrutet med folk som ville gratulera honom. Jonssons skratt är behagligt smittande när han i ett av de sex-sju samtalen ändå konstaterar att det kunde varit bättre...

- Vad gör jag på en svettig skybar i Göteborg när jag borde vara i Park City med alla Hollywoodkändisar? Så typiskt för mitt liv att jag är på fel fest när jag äntligen borde skåla med Tarantino och grabbarna!

Pingong-kingen behandlar en tämligen odemokratisk syskonrelation mellan de två bröderna Erik och Rille. Den senare överviktig och utan kompisar i rak motsats till sin populäre lillebror Erik.
- Jag tror att det här en film som klyver publiken, och därför var den ett ganska modigt val av juryn. Ämnet handlar om en pingisturnering under sportlovsveckan. Det är inga "racial issues" eller människohandel som några av de andra filmerna i sundance handlade om.

- Huvudkaraktären Rille befinner sig i ett läge där han känner att det inte spelar någon roll vad han gör eftersom amerikanarna ändå gör hur de vill. Så han har ju en ganska uppgiven hållning inför livet, med all rätt också, faktum är väl att alla ska inte bygga broar över kontinenter och vunna världskrig. Så det är ju frågeställningar som "finns det mening för mig ändå? Finns det anledning för mig att anstränga mig?" Och vad det får för konsekvenser om man känner att det är bättre på andra sidan.
När jag hörde att Pingpong-kingen fått avslag så många gånger från SFI var det första jag tänkte "men då måste den ju nästan vara bra". Hur tror du att sådana saker kan påverka mottagandet?
- Det är ingen jättekonstig film, men den har en lite speciell karaktär. Den kokar ganska långsamt och sen kokar den över i de sista 20 minuterna, och jag tror att det är en grej som kan dela publiken lite. Den tar en plötslig vändning och blir betydligt mörkare än vad man kanske är beredd på. Det är inte så att jag inte vill diskutera manus, jag kan absolut ändra om jag tycker att det blir bättre, men det är svårt om det är något som är hela anledningen till att jag göra filmen.

Du kallas ofta för "en supertalang", finns det en övertro för debutanter i Sverige?

- Jo exakt, jag tycker att det varit mytbilden om pojken på gatan eller poeten som man bara plockar in och tror att det ska bli en intressant film av det, när det egentligen är ganska hårt arbete och ett eget hantverk.



Fotnot: Pingpong-kingen har premiär den 6:e februari i Gällivare och får sedan nationell premiär den 8:e.

Foto av: mig.
Publicerad med bortredigerade pratminus här.

Kieras stelnade nylle (och en studie i försoning)

Film: Försoning
Regi: Joe Wright

Att en bok som suger efter 20 sidor förmodligen suger helt och hållet är en gammal sanning vilket jag fick lära mig i unga år. Samma formel går att applicera på film, men där med en limit på 20 minuter.
Förvisso brukar jag redan när jag ser postern, omslaget eller senast förtexterna, kunna mig förutspå storheten/uselheten hos alstret i fråga, men vi är inte alla välsignade med sån begåvning.
Försoning är dock undantagsfilmen som man så vackert säger: bekräftar regeln.
1935 med ett andra världskrig långt borta utvecklar sig en somrig kärlekshistoria mellan hjälpredan Robbie (James McAvoy) och överklasstjejen Cecilia, spelad av ett rökande stenansikte, bättre känd som Keira Knightly. Cecilias lillasyster Briony blir svartsjuk och pekar ut Robbie som gärningsman för en våldtäkt han inte begått.
De första 40 minuterna är faktiskt ganska sega, ibland rent outhärdliga. Den varma sommaren, den stora herrgården och de unga älskarnas vars förhållande byggs upp på korthuggen brittisk dialog och förbjudna dekadenta kärleksbrev.
Varför är Robbie kär i Cecilia? Varför vittnade lillasyster Briony falskt? Varför skulle jag bry mig?

Tja, när Robbie skickas ut i kriget (som alternativt fängelsestraff) och plågas av oförtjänt skam får filmen plötsligt en ny dimension. Kanske blir det en så enkel effekt som när man ger ett barn en klubba och sedan knycker tillbaka den. Om klubban är en metafor för pladdrigt kärlekstrams och barnet är mig själv.
Robbie och Cecilia förtjänar ju liksom varandra, hur taffligt de än spelat på den halvbanala romantiken i början.
Eller kanske är det så att en enda scen kan göra en film? Mot slutet genomförs en extremlång tagning i vilken vi får följa med Robbie och hans kompisar när de anländer på en strand full av soldater som väntar på båten hem till England. Kameran gör en fantastisk tur och visar hästavrättningar, folk som hänger i pariserhjul, galna fyllon och en brummande manskör. Lita på mig när jag säger att den här rent sjukt genialiska åkningen och uppvisningen i timing lätt ligger i klass med de övermänskliga långtagningarna i Goodfellas eller Children of Men.

Parallellt med Robbies och Cecilias längtan skildras hur systern Briony, utbränd av en uppväxt med utbränt samvete, försöker tvaga sig genom att sätta sig själv i praktisk nytta som sjuksköterska. I Brionys öde ligger också en filmens stora tillgångar och slutligen det som behövs av publiken för att filmupplevelsen ska betyda något, nämligen förlåtelse.


Publicerad i NSD 11/01/08

Dina 18 minuter hockey

Ibland kommer man över de där grejerna som är så perfekta att man knappt vågar tro att de är sanna. De är liksom för overkliga för att ha hänt på riktigt. För perfekt tajmade, för stora parodier av sig själva.

Men, jag ska inte snacka sönder det här nu känner jag. Se bara till och njuta av reportaget "inside Luleå HC" (1997). Så kan vi prata om det sen.

"När man kommer från en liten stad i bergen, då vill man ju visa dem. Vad vi bönder kan göra".

Fan vad du inte kommer att att ångra dig.



Tack till Jonas Teglund för uppladdningen.

Makt och kontroll

Oliver satt på sängen och stirrade med trötta ögon in i väggen. Den bruna missfärgningen som orsakats av en två års gammal vattenskada skavde i hans huvud. "Måste fixa det där också" tänkte han bittert. Han fortsätter sedan morgonen, och tar på sig en tröja med huva , sitter sedan där i några minuter till. Innan han långsamt klär sig i jeansen från Jack & jones, som han fått i julklapp av sin ex-flickvän Gry för sju år sedan. Hon som var hans "enda riktigt sanna kärlek" tänker Oliver medan han gör sig redo för dagen. Klockan är 07 och han har precis pratat med förmannen som berättat att "det är lite körigt idag" och frågat om Oliver "kan jobba ett trippelpass?" När han hör hur Oliver tvekar i luren drar han till med "Det skulle vara så jävla bussigt av dig alltså, och du vet ju hur man pallar med skiten".
Ja, "visst fan orkar jag", hade Oliver hört sig själv säga samtidigt som en pubertetsgrinig blodpropp gjorde sig påmind i form av en femsekunders outhärdlig blixthuvudvärk. Sen lade han på luren.
Oliver tar på sig strumporna en i taget, går sedan in på toaletten och tittar sig i spegeln, ler lite. "Fan vilka fula bögiga jävla tänder jag har".
Sedan modellerar han sin frisyr med litet hårvax för att få den att stå precis som han vill ha den. Så där ja.
Oliver fortsätter sedan göra sig färdig för dagen, han dricker sitt kaffe och tittar ut genom fönstret där några barn leker i en sandlåda en bit bort. Samtidigt tänker han på Gry och hur fel hon hade som dumpade honom för den där jävla tönten Hans, försäljaren i kostym som gillade Stig Larsson och J. Lindeberg, som dessutom spelat i samma innebandylag som Oliver. "Vilken fucking klyscha" tänker Oliver, stirrandes ut i semiapati på barnens lekar. Plötsligt skrattar han till, när ett av barnen ramlar och slår knät. Länge gläds Oliver åt detta, men larmet på mobilen gör sig plötsligt påmint. Låten han ställt in är "I remind you" med Nickelback, så att han aldrig ska glömma. På med Jackan och ut i det gråa Göteborg.
Innan han stämplar in tar Oliver fram en liten orange burk som han fått utskrivet efter att ha fått diagnosen utbränd. Han låter ett av pillren vila på tungan. "Åsså en för pappa" tänker han sedan, och biter ljudligt i tabletten innan han sväljer och tillåter sig själv omfamna effekten. Plötsligt gör det inte ont i magen längre.

Det trippla passet tar ut sin rätt under dagen och det där gympasset Oliver drömde om på morgonen känns efter lunch som en övermänsklig prestation. Som strössel på glasstårtan är hans arbetskollegor fullkomligt outhärdliga just idag och han måste bita sönder tre piller till innan kvällen för att hålla sig borta från att strypa Maggan och Conny. "Måste behålla det här jobbet, annars är det kåken igen" dessa ord låter Oliver bli till sitt mantra under dagen när han varje sekund av varje minut drömmer om att få skada folk han måste interagera med. Klockan hinner bli så mycket som 21 på kvällen när tabletterna tar slut. "FUCK!" Skriker Oliver inne i sitt eget huvud och orden ekar och studsar runt därinne som om någon spelade squash med en taggig boll. "Men okej, bara två timmar kvar, två timmar...."
Klockan 22.11 stiger en yngling med rakad skalle, converseskor, acnejeans och en axelväska på vagnen.
Oliver spänner blicken i killen och sträcker ut armen för att som vanligt få ett månadskort lagt i handen. Men vad nu? Killen har ju för i helvete inte aktiverat kortet. "Jag ska trycka dit den här lilla fittan" tänker Oliver samtidigt som blodet bokstavligen tjocknar i magen på honom.
– Hur länge sen var det du köpte kortet?
– Eh, en vecka sedan. Tror jag i alla fall.
Oliver märker att killen med ens blir osäker. "Nu ska jag få ha mitt lilla roliga med dig fattar du?" tänker Oliver långsamt innan han spänner sina läppar och sliter ut kvittot från kortfodralet.

– Se här, det är sju dagar. sju.
– Ja? Okej? Jaha, vad menar du?
– Det är sju dagar.
– Eeeh. ja?
– Det är oacceptabelt.
- Men, vad menar du?
– Är du från Göteborg?
– Ja, eller nej. Jag kommer från Luleå, men jag bor i Göteborg.
– mmm, du bor i Göteborg...?

Killen med rakat huvud ser ut som ett frågetecken, som om han väntar på en förklaring som Oliver bestämt sig för att han inte förtjänat. "Det är jag som bestämmer" tänker Oliver och får med ens en minnesbild i huvudet.
Oliver känner verkligen hur han är tillbaka på skolgården, hur han slagit och sedan brottat ned Lill-kalle och nu tar fram sitt kön för att kissa honom i ansiktet till resten av skolbarnens förtjusning.

– Eeh, ja?
- Du ska se det här som en varning, fattar du?
– Okej, jag visste bara inte att man var tvungen att aktivera kortet på vagnen. jag trodde att det fixades när man köpte kortet.

Någonstans känns det fel nu, som att makten en gång så säkrad är på väg åt en massa olika riktningar. Oliver kan riktigt se hur folksamlingen på skolgården löser upp sig när Kalle skriker och vrider sig i smärta. Men Oliver gör ju vad han vill, han tänker minsann ändå kissa Kalle i ansiktet, då kommer alla andra barn att älska honom. Han kissar och kissar men Kalle har slutat skrika och gråta. han bara ligger där. Och bryr sig inte.

– En varning. Det är här är oacceptabelt!

Ynglingen vänder bort blicken, kliver av vagnen och Olivers magsår gör en obejublad comeback. Vid hållplatsen kaptensgatan skriker han åt Conny och Maggan att kliva av. "Varför det? vi är ju nästan klara för kvällen." gnäller den bastanta karln Conny. "För att jag säger det, ditt feta svin!.” Conny blir med ens tyst och kliver av spårvagnen. "Vänta här!" säger Oliver jagat och springer runt hörnet till ett av de låga husen. Länge står han med fingrarna i halsen och ser hur blodet och gallan omgärdar hans fingrar samtidigt som han hyperventilerar. "Det är jag som bestämmer!" skriker Oliver till sist, som för att kväva kräkeffekten. Men den kommer i alla fall. Och den här gången är det bara blod.

Sista låten med House Gang Series

Gordon and his Will är egentligen ett kort utdrag från vår vän Gordons testamente, där han klart och tydligt begär att få begravas med knutna nävar, "for the love of my anger" förklarar han.

Mörkt, dansigt.





PS. Kan någon smart (eller dum) person svara på varför man blir extra snuvig just när man duschar?

The Punisher of the lambs

Film: The Brave one (eller "The Stranger inside" på svenska)

"Who's the bitch now!" undrar Jodie Foster innan hon kallblodigt avrättar ett riktigt rövhål i en mörk gränd. Och I det här läget har allt gått så långt att det inte finns mycket hopp kvar, men låt oss bara för sakens skull börja om från början.

Radiopraterskan Erica Bain (JF) har ett rätt nice liv. Hennes artyhet är på en lagom nivå tack vare skitfula kläder och hennes omkringstrykande med mikrofon som hon spelar in "ljuden av New York" med. Hemma har hon en cool jockidiot till pojkvän (Pherhaps-I-can-get-a-signal-up-on-that-mountain-Said från Lost). De ska snart gifta sig och allt är sådär hunky freakin' dorey.
De firar sin lycka med livet genom att ta en romantisk kvällspromenad i en mörk park. Överraskande nog blir de överfallna och Said blir brutalt slagen till döds. Sedan följer ett helsjukt montage i vilket det opereras på en blodig Jodie Foster ihopmixat med en av hennes och Saids sexsektioner. Först visas liksom hur en läkare i periferin klipper av ett par blodiga trosor, sedan klipps det och vi får se hur Said börjar dra av Foster trosorna i ett lite mer kärleksfullt sammanhang. Det hela är inte mindre än helt sinnessjuk. Vad det än var för symbolik som regissören Neil Jordan var ute efter så tåpajade han långt åt helvete över målet (ursäkta sportmetaforen, jag ska försöka att inte göra det till en vana). När Erica sedan fått beskedet om hennes makes död visas minnesbilder av ännu mer sex och även hur snubben sitter på sängkanten och plingar på en gitarr utan att hans ansikte syns. Alltså WTF? Var han inte mer än ett gitarrspelande knull? I så fall kan man ju undra varför hon sörjer honom så mycket?
Nåja, Erica blir typ galen och köper en pistol. Sedan förvandlas hon till en kvinnlig version av Marvels mörkaste seriehjälte: The Punisher. Det vill säga en vigilante som använder "rättvisan" som förevändning att agera ut sina psykopatiska tendenser. Hon avrättar slödder på slödder med nollställd blick och sammanbitna käkar. Sleazy hustrumördare, gängmedlemmar och en superskurk till knarkboss. Taxi Driver någon?
Intrasslat i detta är också Terrence Howard som gråtfärdig (alltid är han gråtfärdig) polis som gillar att lyssna på Ericas radioprogram. Inte helt svårt att räkna ut slutet på ett ungefär va?
Hint: Förutom att det utspelar sig i en källare där Foster famlar omkring med vapen i hand utan att se skurken, ungefär som hon gör i slutet av Lammen tystnar, så är det inte mycket att pierca tungan med.

Nytt blod i bloggosfären

Jag vet, jag är inte den som skämmer bort er med bloggrecensioner, men jag tänkte vara så fräck nu och bjuda på ett så kallat undantag.

Det kickar en ny man i gamet, han kallar sig Kaj Lee Love, är 28 år gammal och beskriver sig själv så här:

"En olycklig clown som tycker att det mesta är en jävla cirkus".

Kaj har döpt sin blogg till något teatraliskt och vemodigt. Ett namn så grymt som Blodsblogg.

Ooofh. Visst slår det hårt?
Han ritar handmålade konstverk av förvridna djur och människokroppar och lägger upp dem med varje post (bilden). Hans texter rör sig filosofiskt kring döden, homosexuell kärlek, problematiska åldersskillnader och hybrider av CSI Miami och The Shield. Det är så vackert och patetiskt alltsammans att det inte går att slita sig. Det du gör är att börja läsa den.
Här.


Honorary mention: Blodmagnets frågespalt. (what with the blood and all...)

President dead

För snart en månad sedan skrev jag en essäliknande artikel som uppmanar till att kolla politiska filmer, den har sedan dess inte blivit publicerad och verkar heller aldrig bli det. Därför, för att någon annan än jag själv ska få läsa den så pastar jag den här i bloggen.

Det våras för presidenten! Eller snarare presidentens död, det var inte länge sedan Emilio Estevez film Bobby, om mordet på Robert Kennedy gick upp på svenska biografer. Och just nu rullar den fiktiva dokumentären Death of a president på biograferna (i storstäderna). Alltså först en film som på ett fiktivt sätt visar en sann händelse och en annan som målar upp en fiktiv händelse på ett till synes verkligt sätt. Bobby gestaltar ett USA år 1968 som med hjälp av en stark skådespelarensemble skildrar ett liberalt och hoppfullt Amerika under en dags förberedelser inför Kennedys ankomst på Ambassador Hotel i L.A. Visionen om det nya, snälla USA krossas i och med att den siste stora ledaren för solidaritet dör. Innan vi ser mordet på presidentkandidaten sägs det att ”Nu när Dr King (Martin Luther King) är borta finns det ingen annan än Bobby kvar”.

I en liknande protest mot den försvinnande medmänskligheten visar Death of a president upp ett hårt och upproriskt klimat från dagens Amerika. Men i kontrast till Bobby är filmen konstruerad som en dokumentär och handlar om ett uppdiktat mord på George W Bush under ett besök i Chicago. Skickligt och trovärdigt hantverk där alla intervjuer är snyggt spelade och material från övervakningskameror förstärker äkthetskänslan i den helt påhittade berättelsen. Vi bjuds arga demonstranter, arabiska syndabockar och republikanska politiker. De sistnämnda visas faktiskt som mänskliga ibland, t ex en manipulerad scen där Dick Cheney håller tal på Bushs begravning. Det spekuleras också i om mordet gett myndigheterna större möjlighet att störa den privata integriteten. Frågan om mordet var berättigat ställs alltså, men filmen reflekterar där över de förmodade konsekvenserna av en så pass blodig rättvisa.
Att Hollywood kommenterar Amerikas politiska klimat, både i nutid och i det förflutna är ingenting nytt. Thrillers som JFK (1991) och Marathon man (1976) har blivit stora succéer. Och bara de senaste åren har filmer som George Clooneys Goodnight and good luck och Stephen Gaghans Syriana kammat hem både priser och kritikers kärlek.

The Guardian rapporterar att det senaste på gång är en HBO-filmatisering av all kontrovers kring presidentvalet år 2000 med Oscarsvinnande Sydney Pollack (Out of Africa, Tootsie) i regissörsstolen. Projektet med arbetsnamnet Recount berättar om valet Mellan Al Gore och George W Bush där 175 000 Floridaröster räknades bort för att sedan förklara Bush som vinnare. Filmen skulle mycket väl kunna bli en typiskt vänstervriden historia. Men Colin Callender, VD för HBO säger till Hollywood Reporter: ”Filmen väljer inte sida. Det är en fascinerande blick på demokrati som håller sig i mitten. Det är en välkänd händelse som här dekonstruerats från åsikterna hos de inblandade.”
Jag kan dock tycka att det är bra att vara på sin vakt när något proklamerar hur ”rättvisa och balanserade” deras politiska betraktelser är (Fox News någon?).
Min fråga är varför Sverige har så svårt att göra film av de olika dramatiska skeenden som hänt i vår samtid och politik? Det vill säga icke-dokumentär film? ”Based on a true story” på ren svenska, hur svårt kan det vara? Kjell Sundvall gjorde en ljummet mottagen film om Palmemordet och Klaus Härös Den nya människan (07) lever visserligen upp till lite verklighetsbaserad samhällskritik när den belyser tvångssteriliseringen under 50-talet. Men kom igen, det måste väl gå att göra film om sanna händelser som ligger lite närmre i tid? Det enorma genomslag dokumentärserien Ordförande Persson haft visar om inte annat att intresset är stort för makten och filmen i ett bedårande äktenskap. I vårt land har höga chefer fuskat till sig pengar, politiker har blivit mördade och vi har haft upplopp i Göteborg under ett Eu-toppmöte. Här finns material för åtskilliga långfilmer, vi vill ha fler tolkningar än dem som presenteras av public service, vi vill lära oss om nutiden genom konsten också.