Showing posts with label musik. Show all posts
Showing posts with label musik. Show all posts

Monday, July 28, 2008

Ny platta med Snook! släpp beräknas ske 2014



MC-duon Snook släppte sin debut ”Vi vet inte vart vi ska men vi ska komma dit” 2004. Då menade många puritanska skallar att det inte ens gick att kalla den poppiga musiken för hiphop. ”Det är inte äkta” var en standardmässig slentriansågning - vilket i praktiken innebar att Snook, olikt många andra inom dåtida svensk hiphop, inte knyckte poser från rappare i USA.
2006 släpptes andra plattan ”Är” som skall få en uppföljare med inspelningsstart våren 2009. Det lovar Daniel Adams-Ray när jag träffar honom i Piteå.

- Det är snarare norm idag att inte posera. Det tycker jag är skitfett. Hela scenen har blivit lite mer dynamisk. Men sen är det risk att alla ska vara anti-posörer och till slut inte har något med hiphop att göra.
Har ni fått en slags upprättelse nu menar du?
- Jag gjorde faktiskt allt för min egen skull. För att det fanns ett syfte med det jag gjorde. ”Upprättelse” tror jag vi fick redan när vi kunde åka landet runt och fylla arenor."

Hiphopen är kanske ingen underdog längre?

- Nej, det har blivit popkultur av hiphopkulturen. Men det känns som att media sätter en etikett på varje ny artist och sedan är det som om den platsen är mättad.
Exempelvis Adam Tensta. Han har skapat något unikt inom Sverige men det är ju inte unikt rent världsligt, även om medierna gärna framställer det så. HAN gör den där electrorapen, sen finns det EN som gör gangstarap som heter Ken och EN kille som heter Kocky som gör nån slags disco rapclash.
Men jag vill nog också påstå att det inte finns så många intressanta hiphopakter. Det finns jävligt många bra rappare, men det är inte samma sak.
Många är jävligt lata med marknadsföringsbiten. De spelar in hundra mixtapes och tror att det ska komma en hand och släppa ut det över hela Sverige.

Daniel pluggar grafisk form på Bergs i Stockholm och arbetar även med sin egna label ”Lagom” som hyllats i diverse modesammanhang.
Just nu arbetar hans bättre hälft Oscar ”Kihlen” Linnros på en soloplatta vilken förhoppningsvis släpps i årsskiftet.

- Har han dragit en Rusiak? Det är den stora frågan. Som den där rockplattan han gjorde ”In the desert”, ”in the sun”? När han red på en kamel. Det vore fett om vi fick se Kihlen rida på en åsna i Tyskland.

Han ska väl greja med Maskinen också? Gillar du deras nya singel (Segertåget)?

- Jag tycker att det är mycket bättre är ”Alla som inte dansar”. För övrigt kom jag på den där refrängen i en freestyle i Borlänge. Jag sa ”alla som inte dansar är våldtäktsmän” till publiken. Det blev lite tyst, blev lite... awkward.

Hur ska ni hinna med Snook med allt annat som händer?
- Vi kanske börjar jobba med en ny Snookskiva våren 2009. Jag har svinmycket idéer men det kommer bara låta konstigt om jag ska försöka beskriva dem med ord. Det kommer när det kommer. Vi börjar till våren, så... den kanske är klar 2014.

En sista fråga: Snook.se uppdaterades 21:05, den 16 augusti 2007. Snart ett år sedan, vad hände?

- Ja, vad hände med det? Vi har ju ingen anställd som sitter och gör saker åt oss. Det är helt och hållet mitt ansvar.
Man kanske skulle uppdatera den med en länk till den här underbara intervjun.

Thursday, May 15, 2008

Barnens föräldrar har fått nog.

MABD lägger ner.

Tråkigt. Med tanke på att de gjort... jävligt bra musik.
Men det här verkar mest betyda början på en hel del nytt. Så chill.

Tuesday, March 11, 2008

Jodå.

Jag tror att indie är den nya punken, Hästpojken typ, vad är det? Punk eller Indie? Jag vet inte. Jag skrev för inte så länge sedan att punken hade tendenser att bli det nya dansband. Tryggt, traditionstyngt och så. Sen gick jag på popklubben Svanen en kväll och där visade sig ungefär samma normer gälla. en viss typ av dans, en viss typ av kläder, och så gamla bitar. Ja låtar heter "bitar" i dansbandssvängen.
Att dansa och hångla till Pulps "common people" är inget jag förringar, det är ett stort nöje jag unnar alla. Men jag hade ljugit om jag påstod att det inte kändes lite parodiskt såhär i efterhand. Alltså jag gillar dem, men parodier floppar ju nu för tiden, Walk Hard - The Dewey Cox Story gick inte ALLS särskilt bra i USA, trots Judd Apatow. Iaf på bio floppar de, parodierna. South Park kan göra bra parodier av både 300 och 24. parodier på siffor är bra.

Men Jazzhuset ja, gamla fina bitar. Och om punken är det nya dansband, och indie är det nya punk. Vad är det nya indie? Teve?

Jag såg Kobra igår, med den där dansken som försökte nedrusta Guantanamo Bay med en liten bergsprängare och Beethovens trea, helt värdelöst gick det. Nu försöker han få till en Europeisk presidentkandidat till USA-valet - Fat chance. Haha, han bara försöker hela tiden och misslyckas varje gång. På den där Livskvalitetsbloggen idag har författaren Stig Larsson (Autisterna) hört av sig och avböjt att gästblogga hos kollektivet. Detta via ett personligt telefonsamtal.
Ett misslyckande förvisso, men ett rätt fint sådant.

Som ni förstår har jag feber och har haft så i två-tre dygn, vilket skapat en kreativ missväxt och allmänt freakiga drömmar. Jag försökte se på Zodiac innan jag skulle sova igår men ville typ dö. Jag drömde att jag hade siffror på insidan av min hjärna. High on life skulle man kunna kalla det, eller snedtripp on life då.

Friday, February 22, 2008

The one you have for life, baby

Goodbye Zebras är ingen musikblogg, men idag gör jag ett undantag.

Igår var en seg kväll. Basutbudet och beat hospitality spelade på Uppåt framåt, jag var ganska peppad eftersom jag spenderat mina senaste dagar som Howard Hughes. Självklart kom jag aldrig dit eftersom alla jag bad eskortera mig gav mig fingret rätt i ansiktet. Någon var skyldig OG två lax, någon annan hade sex med en svan medan andra inte ens behagade svara på sms. Istället åkte jag förbi bloggkollektivet vända kappan efter vinden, men det enda jag fick där var örfilar i ansiktet och glåpord kastade efter mig. Så jag åkte hem och kollade lite bloggar, hos Annika Flynner blev inte ens mina kommentarer godkända som läsvärda, och jag kände hur mitt värde som människa sjönk vidare nedåt.
Sedan, i brist på egentlig sökarenergi, såg jag världens sämsta film.
Den handlade om en tjej som blev torterad och könsstympad i en källarhåla, Fruktansvärt vidrig och grafisk var den. När filmen var slut mådde jag så jävla dåligt att jag ville gråta. Jag försökte bota mitt humör genom att slå på South Parkfilmen "bigger, longer" på quicksilverscreen.
Ååh jag hörde hur intromelodin av "mountain Town" började balsamera min själ - trodde jag, filmen var nämligen dubbad på italienska. Tårarna började rinna och jag kände mig helt förstörd, vad skulle jag göra? I ren desperation såg jag senaste avsnittet av In treatment, HBOs nya en-halvtimme-straight-up-terapi-serie. Och avsnittet handlade om en tonårstjej som ville ta livet av sig, detta efter att hon legat med sn gymnastinstruktör och sedan fått höra av en annan kille att hon "Fucks like she was sexually abused".
Sen somnade jag, förmodligen av ren känslomässig utmattning.

Jag vaknade upp till oljeplattformsvädret (c Anders Teglund) vi har här i Göteborg och kollade mailen för att mötas av ett nytt mail som informerade mig om att "Vi måste tyvärr lämna dig ett negativt besked angående din ansökan till semestervikariat" En slags pre-depressionsfas började krypa sig på...

Men av en ren slump gick jag in på en myspacesida med några fantistiska människor som spolade bort allt, och nu menar jag allt det här hemska från gårdagen. Jag blev kär i hela världen och nyfödd igen, det var helt fantastiskt. Som om Beach Boys och Air France älskade till softa electrobeats. Tack.



Pacific!


Om sommar, kärlek, dans och skönhet är planeter, då är Pacific! deras sol.

Wednesday, January 2, 2008

Sista låten med House Gang Series

Gordon and his Will är egentligen ett kort utdrag från vår vän Gordons testamente, där han klart och tydligt begär att få begravas med knutna nävar, "for the love of my anger" förklarar han.

Mörkt, dansigt.





PS. Kan någon smart (eller dum) person svara på varför man blir extra snuvig just när man duschar?

Tuesday, January 1, 2008

2007 års viktigaste musik del 2


House Gang series andra låt är en helt annan historia än den driviga dängan The Animal Devil. Istället är Kevin Eubanks en rappig lo-fi, jävligt 2007ig gå-på-stan-låt. Texten om token black guy-musikern i NBCs the tonight show handlar om hur Kevin går ut på krogen för att ragga. Men hur ingenting funkar som det brukar. Trots att hans kändisskap alltid lyckas garantera en hookup så går det trögt den här kvällen.
Sedan tar låten en vändning och övergår i rent självförakt när Kevin frågar sig själv varför i helvete han har på sig en "a baseballcap at The Gap?". Eller så är det någon annan som ifrågasätter hans smaklösa modeval? Jag har faktiskt ingen aning. Men sedan simmar refrängen bröstsim på kongas med mjukhårda syntslingor.

text: Jag
Sång & musik: Karl Linus

Monday, December 31, 2007

2007s viktiga

Bloggar, Snickersglass, Rosévin och pastasallad. Men framför allt musik. Och då menar jag mitt och Karl Linus House/fist band House Gang Series -namnet är baserat på UR-serien med samma namn som handlade om folk med downs syndrom.

Vi hann med tre mästerverk till låtar (icke-relaterade till ovan nämnda tv-serie). Den första handlar om att ge sig hän åt djuret, åt den allsmäktige djurdjävulen vi alla bär inom oss. Idén föddes efter en vild måltid vi åt senvåren 2007.

Jag ger er: The Animal Devil

Wednesday, October 31, 2007

The brown & yellow album

The Hives, vad skulle de till Amerikatt och göra? Ena hälften av plattan låter som gamla Hives, fast mindre kantstött, mindre slamrigt och mer cowbell och barnkörer, dvs fett mycket tråkigare än vanligt. Mer syntpop än punkrock. Mer melody club, ja till och med mer The Sounds än Randy och Hellacopters. Jaja, det blir lite stök i sista låten "Bigger hole to fill" åtminstone. Men med betoning på lite.

Say no more? Jodå, andra hälften: låter som om Pharell och Timbaland typ snedtrippat och plitat ned sina tristaste b-sidebeats och sedan lagt på Pelles sång. Det finns en låt som är riktigt jävla bra, och det är "A stroll through hive manor corridors" som bäst beskrevs av Patrik Forshage som "Familjen Addams-nonsens". Jag håller med allt utom det där med "nonsens". Det är cool med filmmusik på orgel till svartvit matinéfilm med Boris Karloff eller Bela Lugosi, eller snarare som man tror att sådan filmmusik låter, fast inte gör det. Den låter alltså inte ett skit som The Hives, Skateboard P eller Timbaland. Kul att de tänker progressivt i alla fall. Genom att resa tillbaka i tiden, vilken ironi.

Saturday, October 27, 2007

Saul



Jag älskar Saul Williams. "Amethyst rockstar"s skräniga spoken-word uppvisningar, det självbititlade albumet "Saul Williams" hårdsvängiga anarkistmanifestationer. Jag älskar Slam, fängelsefilm som fuckar med schabloniseringen av svarta gangstas som tomma machohetsare. Ger lite välbehövd personlighet och poesi till thug life.

Saul vill operera med sina trubbiga verktyg på en stor korrumperad och ignorant maktapparat, lyrisk kirurgi nedifrån och innifrån, riktat uppåt och utåt. Fint som snus är det.

Sauls nya platta med det svinbraiga namnet "Niggytardust" släpps den första november. Den är producerad av en annan av mina all time heroes Trent Reznor. Med Niggytardust gör Saul en Radiohead och låter alla som vill betala 5 dollar göra det, eller inte alls. Förboka albumet för nedladdning här, om du vet vad som är bra för dig.


Nu slänger jag in ett riktigt radikalt, angry young man och sådär poetcoolt citat också, även om det kanske anses lite präktigt:

"This is a call out to all the youth in the ghettos, suburbs, villages, townships. To all the kids who download this song for free. By any means. To all the kids short on loot but high on dreams. To all the kids watching T.V., like, "Yo, I wish that was me." And all the kids pressing rewind on Let's Get Free. I hear you. To all the people within the sound of my voice.

Spit for the hated, the reviled, the unrefined, the no ones, the nobodies, the last in line."
- Act III scene 2 (Shakesphere)

Tuesday, October 16, 2007

Journalist, det nya konstnär?



Känner du igen uttrycket "starving artist" ? Ja det klart att du gör. Men vad sägs om "starving journalist"?
Inte? Då har du inte hängt med i svängarna.

En artist/konstnär/whateva som svälter gör det antingen på grund av obegåvning i sitt område av konst eller för att artisten vägrar "sälja ut" och kommersialisera sin konst och därmed tjäna massa stålars, eller bara för att ingen har upptäckt konstnärens stora talang ännu.

Hur man införskaffar sig titeln starving artist kan bero på en, flera eller alla av ovan nämnda orsaker. Det är en ängslig sysselsättning och de flesta måste skaffa sk "vanliga jobb" vid sidan om konsten som genom samhällets hierarkier då förminskas till hobbys. "Jasså, du målar? Guuud vad kul, Jag målade också när jag var liten innan jag skaffade mig ett jobb. Har du fått några tavlor sålda ? Jahaa, jasså EN gång säger du, vad roligt!"

Har man inte fått pengar för sitt jobb räknas det som bekant inte som arbete, utan något man gör för att det är kul.
Du skulle lika gärna kunna säga att du kör modelltåg på din fritid, iklädd en konduktörskostym och lokförarkeps (din motivering är att du gillar kulturkrockar). "ÅÅÅh men Guud vad roligt, kör du modelltåg? Shiit vad grymt, jag gjorde det när jag var liten. Värsta ball ju!"

För någon med hyfsad musikalisk/bildmässig förmåga går det självklart att kompromissa och "ge folk vad de vill ha" genom att kanske förstora upp musse pigg och roffa åt sig slantar som badat i nostalgins och plagiatets urin. Men det där ämnet kan man fylla en bok med så vi skiter i det, ni fattar vad jag menar ändå.

Grejen är att det skrivande och plåtande yrket som journalist har blivit samma grej. De flesta jobbar för lite eller inga pengar, de får vikariat på tre månader och måste sedan hitta nytt, många som frilansar har andra jobb vid sidan om. Jag har rätt okej betalt, och så pluggar jag också. Så jag ska nog egentligen inte klaga, men det är ganska kul att göra det.

En pryl som de flesta band går omkring och hoppas på är att bli upptäckta. De drömmer med rätta om att bli "Nästa stora grej", 15 minuters berömmelse med tillhörande dekadens i form av backstagetjack och skivbolagssponsrade handtrallor. Eller (som det förmodligen är) så vill de bara att så många som möjligt kommer och lyssnar. Det är inte dumt, för det kan ju faktiskt hända att den drömmen slår in.

Värre är det att drömma om en karriär som proffesionell film/musikrecensent. Där får du knappt stash ens om du är en profil.
Men jag är fortfarande ganska naiv och hoppfull om att en dag bli nån slags kulturens Clark Kent utan de löjliga tightsen. Med en vacker Lois Lane med vid sida som spottar gammeldagsa sarkasmer i ansiktet på mig och som jag bara tar emot med ett korkat flin. Det finns ju liksom stjärnor där ute.

Men frågan är: Om det finns rockstjärnor och deras misslyckade diton: roadies, Om konstnärer kan bli illustratörer, om det finns Sprnters och deras ... gångare, vad har egentligen journalisten att falla tillbaka på?

Bloggen?

Sensmoral: Dröm bara mardrömmar så blir du kanske positivt överraskad.



Dessert: Ken Rings blogg på Rodeos hemsida är det sorgligaste jag läst på mycket länge. Han åkte för ett par dagar sedan fast med thc i blodet efter en utlandsresa till Afrika (" det är en annan grej där").
Nu får han inte längre träffa sin dotter. Can this guy catch a fucking break? Snälla?

Och jo, en till synonym för att ligga: "Lägga åttondelarna"

Sunday, August 19, 2007

Recension: M.I.A - Kala



ÅÅÅH, Oh yeah, Hahahahahaha!
- Sen lipade jag en skvätt.

Ljudbilden är bara så mycket fetare än på Arular. Särkilt trumtakterna är mycket bättre, tunga jävla paradtrummor ska det vara när jag dansar, fortsättningsvis. Förra plattan lade ju i övrigt rätt enkla beat. Lite körer, lite tv-spel och laserljud plus sydamerikansk trumma. Kala känns mycket matigare, mäktigare. Mer av allt, och bättre.

Visst, rätt många låtar (XR2, Birdflu, Jimmy, Boys och Come around) har snurrat runt på internet ett tag innan släppet. Fast äh, det gör egentligen inte så mycket. För till skillnad från t ex Justice (för att ta ett förlegat exempel) så är inte M.I.A ridande på en lika tidsbegränsad hype. En förklaring kanske kan vara så enkel att hennes klubbmusik är bättre. Men det förstås, M.I.A är ju inte särskilt mycket electro eller house direkt, hon gör - som Aftonbladet redan pricksäkert defienerat det - världsmusik, fast den är väldigt flippad, med element av hiphop, pixies, the clash och går att dansa till. Världsmusik är inte lika coolt en kort period, däremot kommer det vara lyssningbart ett bra tag. Dessutom har ju den här smarta tjejen hakat på hela New-rave modet. Och den målgruppen är förmodligen redo att dansa till henne istället för sur mörk och monoton musik. Var jag lite hård där eller? Kanske, jag menar progressiv UK/Sri Lanka kamp och festmusik låter naturligtvis inte som något annat och håller längre än det mesta.

Alla låtar är kanske inte lika starka, otippat nog så är Timbaland producerade Come around, skittråkig. Men fuck it. Just nu kan ingenting konkurrera med Bollywoodfesten Jimmy eller fågelflunsan i Bird Flu. Det jag känner just nu är att mitt tålamod håller på att ta slut. Liksom, vafan sitter du och läser en jävla blogg för? När du kan lyssna på 2007 års bästa skit?

Thursday, August 9, 2007

Nine Inch Nails på Hovet



Trent Reznor pratar inte bara den här gången, han skämtar fanimej.

"Vi har inte varit här på typ tio år (05 senast, but who am I to correct him?) och nu: två gånger på tre månader! (typ sex månader snarare, but again...) Om någon vill oss något så spelar vi på vårt hotell här nere varje helg..."

Haha! Nja han är ju ingen Howlin' Pelle, Trent Reznor, vilket naturligtvis hade känts mycket märkligt. I och för sig får han till en najjs oneliner: "Now we're gonna play a song from our new album Year Zero, wich has sold zero copies in Sweden..."

Det är alltid roligt att se NIN, fast jag är liksom lite... död. Antagligen börjar jag bli gammal eftersom jag inte pallar med att efterfesta till klockan 06 och sedan kliva upp 09 för att klottra ner mina jobb. Grejjen med att vara seg och dum i huvudet verkar jag inte vara ensam om i den här publiken. De svettiga (vissa med bar överkropp, blää) längst fram försöker stöka runt lite, likt grisar i en inhängnad (till "March of the pigs" passar det naturligtvis bäst) men det blir liksom lite saggigt.

Egentligen borde Trent kört sitt lcd backdrop hela konserten igenom och skippat alla stressmanglarlåtar. Bara lirat de skumma-som-inte-går-att-hoppa-i-takten-till-låtarna. För det är inte mer än vad vi som publik förtjänar, och jag skulle säkert ha mått bra av det. Och tyvärr tror jag att Hover var lite väl optimistiskt tänkt, särskilt i semestertider, NIn är helt enkelt inte tillräckligt stora.
Nu blir det liksom mangel mangel mangel och ingen orkar eller vågar (för att det är så glest) röja. Lite wierd, fast självklart förjävla bra ändå, som vanligt.

Saturday, June 23, 2007

Justice - Cross/Dizzee Rascal - Math & English



Okej, Justice platta släpptes i onsdags. I onsdags, okej? På något sjukt sätt har de dock redan hunnit vara extremt hypade, haft sin peak, och är nu passé? Nja, det är väl kanske inte lika fett att droppa Justice för nån hipster in-training nu när alla vet vilka de är, har sett dem live ett par gånger och förmodligen också haft sex till waters of Nazareth redan. Men skitsamma. För plattan som helhet är rätt najs. Starkast är tveklöst introt Genesis. Plattan har överlag en filmisk feel över sig, om nu inte jag läser in för mycket och hör vad jag vill höra. Men inte fan går det att bortse från att duon i låten Phantom samplat gamla Goblin från soundtracket till 80-tals B-slashern Tenebre av giallokungen Dario Argento. Blodiga knivmord på skrikande kvinnor av anonyma män i långa rockar och svarta handskar. Det dansar jag mer än gärna till.

Dizzees nya platta känns mycket bättre än den förra. Inte lika barnslig, visst var stand up tall en säker gameboyhit, men det kändes ändå lite fånigt att sitta hemma och lyssna på den. Lite Slagsmålsklubben-skam liksom, Man kan väl inte lyssna på sånt? Nae det klart, men stand up tall blev ändå en legitimerad partydänga. Precis som Fix up, look sharp från första plattan. Lättillgänglig liksom. Men strunt samma, det här skulle ju handla om den nya plattan och inte om gamla hits.
Nya plattan Math & English har egenligen det mesta man vågar önska sig. Nån låt om att springa från polisen i Sirens (Korn samplas) fast jag fått för mig att Dizzee på sin höjd springer från polisen i GTA på sitt playstation? Eller kommer han från ghettot? Jag orkar inte googla. Gungiga Tempation där Arctic monkeys samplas. Och fina dissen Pussyhole samt suk my dick uppfyller mina krav på ordentlig och svängig dumhet med råge. Big up!

PS. plötsligt blev Goodbye Zebras lite musikblogg, jag vet verkligen inte hur eller varför, eller om det kommer bli en vana. Den som lever får se. Spank it, fuck it!

Monday, June 18, 2007

Avslutat Hultsfred 07: Bonusprylar, Uffie, Laakso och skit från rockparty.


06 var det så varmt att man kunde bada fötterna med slutna ögon.

Fuck alltså, det blev mycket jobb på årets Hultsfred. En del jobb blev bra, andra mindre bra. Ibland stavade jag mitt efternamn med ett i och fick heta "Kristoffer Vita" i tidningen för att ingen tydligen korrläste texterna. Gjorde även en blunder och stavade presentatören, "Presentetatören". Nån bildtext blev helt fucked up. Det var Shout out loudsmedlemmarna på bilden, deras namn, MEN enligt bildtexten spelade de i The touch. Varför peta? Varför?

Och yeah, Uffie sket sig. Rockparty verkade knappt veta hur de lyckats boka henne. Ed Banger visste inte var hon höll hus. Joel fick till slut tag på hennes agent och lämnade ett "voicemail" men vi fick aldrig nåt svar.

Kul grej om Uffie förresten: När Jag och Joel lämnade Backstageområdet stötte vi på Uffie och hennes kille Feadz. De skulle typ in på backstagen och stod och babblade med vakterna. Uffie var märkbart packad, (konstigt vore väl annat så jävla länge som hon satt bakom DJ-båset och söp innan hon efter 30 minuter gick upp på scen). Så stod de där och härjade med entrévärdarna ett tag. Jag fick för mig att hon inte fick komma in på backstagen för att vakterna var dumma gorillor som inte kände igen artisterna. Jag tog på mig rollen som god samarit (snarare bekräftelsehungrig hangaroundwannabe), skuffade Uffie åt sidan så att hon såg väldigt liten ut, och stampade fram till vakten. "Du vet väl att den här tjejen är artist!" började jag läxa upp honom och pekade med tummen på lilla fylleUffie som stod där i sitt gröna smink och höll på att somna. Det blev väldigt snabbt klart för mig att Feadz och Uffie inte ens ville komma in backstage, de frågade bara om vägen till nån coolare vipbar. Ack så fel det kan gå. Men det såg så skumt ut med de där typ, stjärnorna stå utan nåt entourage med händerna i fickorna och blicken i marken och sura. Någon med en liter vin i kroppen måste ju rädda dem, right?

Min favoritgrej är nog Park Hotell / The Touch Intervjun. Vi samlade de två banden runt ett bord och lekte moderatorer. Blev många najjsa citat där. Från början hade vi även en plan om att få banden att tävla i bolljonkning och apelsinätning. Något de förståeligt nog inte ville ställa upp på. Det har faktiskt vridit sig lite i magen på mig av de där idéerna. Det är lätt att ett "roligt reportage" blir nåt slags "dance you monkey!" pryl och det känns ju bara ont i integritetsådran om jag nu överhuvudtaget besitter en sådan. Fast bolljonkning är kanske inte så förnedrande direkt? Det blev iaf att de fick kramas istället.

Här är länkar till jobben:
Recensioner:
Park Hotell
Mapei (lång)
Velvet Revolver
Dizzee Rascal
Ozzy Osbourne

Intervjuer:
Laakso
Shout out louds
Park Hotell / The Touch (påhittad av Joel och skriven fint av Linda. Jag typ... rökte)

Avslutningskrönika.

Recenserade även Amy Winehouse, The Touch, Justice, gjorde vimmel, listade jaktlåtar och var rätt het på bylinen... men inget sånt har jag sett på hemsidan. Kanske återkommer med det snart.


Hade som sagt en intervju med Laakso i lördagens tidning. Ett par frågor och svar lämnade jag ute från texten i NSD men ser inga problem med att publicera dem här:

Vem tror ni skulle få flest tjejer en lördagskväll i Norrköping? Jude Law eller Prins Carl Philip?
Markus: Vem är Jude Law, hur ser han ut?
Lars: Han är jävligt snygg, hunkskådespelare.
Markus: Jude Law.
Lars: Troru det?
Markus: han pratar engelska, alltså bara "Fy fan vad coolt!" (på östgötska).
Lars: Yeah baby.
David: Men om prinsen kommer, klart han får ligga. tror du inte det?
Lars: De skulle ju få kåtslag
Markus: Inte i Peking alltså, alla i Norrköping har bra åsikter vad gäller monarkin. Dom hatar den där skiten, han skulle åka ut alltså.
Lars: I Örebro däremot, fan vad folk skulle ligga med Prins Carl Philip
David: I Kiruna tror jag inte nån skulle känna igen Jude law faktiskt, där tror jag Prins Carl Philip skulle gå hem.

Frågan om vem som är bäst i Hocky, Finland eller Sverige fick ett lite längre svar än vad som finns med i Intervjun:

Lars: Han eeh.. vadheterhan Kurre Lindström hade ju en beef med min pappa en gång...
David: haha! Ja just det!
Lars: Pappa hade långt hår och var jävligt poppis hos brudarna och Kurre, han är ganska ful Kurre, så han anlitade lite raggare som skulle spöa skiten ur pappa. De lyckades aldrig, men sedan dess har jag inte så mycket över för finsk ishockey.
Markus: Jag ändrar mig, jag hatar Finland.



I år fick ju Hultan ganska mycket kritik, för sina bokningar främst. Jag förstår kanske att det är jobbigt om man lägger ner sin själ i något som sedan sågas, men come on. Rockparty framstår faktiskt som ganska bittra när de lägger upp såna här "utvärderingsfrågor" på sin hemsida:

"Vad tycker du om recensenter som slentriansågar spelningar för att hinna dricka mer backstageöl?
1. Dom är skitbra, deras åsikter är alltid ovärderliga.
2. Det är ganska bra att få reda på varför spelningen jag gillade egentligen sög.
3. Dom är så jävla förutsägbara att det gör ont.
4. Dom gör mig förbannad.
5. Kunde inte bry mig mindre om vad dom tycker."

Är de så barnsliga att de måste få medhåll i sitt journalisthat från nåt gnälligt Ozzyfan ute på internet?
For the record, jag kunde inte dricka någon öl backstage för att det var så sjukt jävla kallt! Jag drack jäger istället.

Wednesday, June 13, 2007

Hultsfred och Hostel (part II)



Imorrn åker jag till Hultsfred, de förlorade kärlekarnas land. Och 05.30 är det uppstigning, tidigt som i helvete. Detta är vårt team:

Kristoffer Viita: Skriv.
Linda Hammarström: Skriv.
Joel Marklund: Fotograf
Linus Lahti: Hangaround, bor i Carlingsland.
Ida (efternamn okänt): Hangaround, bor i Carlingsland.


Vi är en intervju kort. Men om vi lyckas få tag på Uffies manager innan klockan 17 då Mapei spelar på torsdag så ska väl skiten gå som skit brukar gå på festival, Nice.

Jag kommer förmodligen inte ha särskilt mycket tid över för lilla bloggen här. Men vafan, Läs tidningen på nätet istället. I skrivande stund är den där länken lite trist, typ "Markoolio är fet i radio" eller nåt. Men det kommer att vara en väldigt matig massa av texter där come friday. Recensioner av Mapei (wooo!) och Velvet revolver (snark?) samt (förhoppningsvis) en intervju med Uffie. Linda ska skriva en "inför" krönika och recenserar Laakso och Sahara hotnights.

Lördagens tidning blir ännu mer maxad:

Jag recenserar Justice och Park Hotell och Intervjuar Laakso. Linda recenserar Uffie, Mando Diao och Taxi Taxi!.

På måndag blir det från mycket till MEST:
RECENSIONER
Ozzy Osbourne - Linda
Amy Winehouse - Kristoffer
50 Cent - Kristoffer
Manic Street Preachers - Kristoffer
The Ark - Kristoffer
The Touch - Linda
Pet Shop Boys - Linda
Dizzee Rascal - Kristoffer

INTERVJUER
Park Hotell vs. The Touch – Kristoffer/Linda
17.00 Shout Out Louds – Linda/Kristoffer

ÖVRIGT
Vimmel – Kristoffer, Linda, Joel

Enjoy allt det.

Dessutom, nu på fredag recenserar jag Eli Roths Hostel part II. Jag är så sjukt generös att jag bjuder ett litet smakprov av recensionen här i bloggen:



Tim Lucas skriver i Sight & sound (Brittiska filminstitutets tidning) om de gamla S.k. ”Grindhouse” filmerna, de som hyllas i Tarantinos egna Death Proof:
”Det är film som får dig att springa, inte gå, till närmaste dusch, men gör det svårt för dig att bestämma om duschen bör vara varm eller kall”. Tarantinos film, en förhållandevis rumsren historia, gör inte riktigt citatet rättvisa. Däremot passar det utmärkt på Eli Roths Hostel part II som med allt sitt blod och nakenhet rimligtvis borde betitlas som en nutida exploitationfilm. Bortom alla tortyrscener Innehåller Part II också ett iskallt mord på en liten slovakiskt pojke i 10-årsåldern. Något liknande har jag inte sett sedan en liten flicka oprovocerat blev skjuten i John Carpenters Attack mot polisstation 13 från 1976.

Hela texten på fredag alltså, read or die!

Tuesday, May 29, 2007

TTA debatt part trois.


Yeah, nu börjar det bli intressant.

Jonas Ahnquist blev tydligen berörd av mitt svar på hans inlägg om TTA och Blades of Glory. Han har i sitt nya svar helt ignorerat Blades of Glorypratet vilket är fine med mig. Det intressanta är TTA. Om jag ger honom ytterligare ett svar på detta vet jag inte ännu. Jag har vissa idéer...

Monday, May 14, 2007

Mmmmmmmm....


M.I.A har ett nytt album på G som heter "Kala". En nice låt som läckt är "Hit that". Gud vad bra hon är, och snygg.

Tuesday, April 3, 2007

HouseGang Series



Nu är den här, sommarens låt "Animal Devil" med Housegang series, Karl Linus Lahti har gjort musiken och jag hjälper till med sången. Vi har faktiskt en av de skönaste myspaces jag sett. Gå in och lyssna:
http://www.myspace.com/housegangseries

Wednesday, March 21, 2007

Förklara!



Kan någon vänlig själ förklara varför just brudar har ensamrätt, patent på lyssnandet av Regina Spector? Vad är dealen? Varför just henne undrar jag? Varför inte Amy Winehouse eller Anna Ternheim eller fucking Kelis? Regina är lika duktig som allihopa, eller nja Amy är ju svårslagen. Men varför lyssnar alla jävla indiebrudar så slaviskt till Spectors "break my ha-ha-ha-ha-heart"? Explain it plz? Det är väl inte så att alla killar hatar henne väl? Om så är fallet så undrar jag varför? Killar brukar ju vara benägna att anpassa sig efter tjejernas smak. Eller så kanske det handlar om det första stora (men tysta) upproret av männen, "vi vill inte lyssna på tjejmusik" typ... men det är ju värsta steget tillbaka och en högst konservativ utveckling, säkert alliansens jävla påfund.
Dessutom är ju själva poängen här att Regina inte är mer tjejmusik än Winehouse eller någon annan aktuell kvinnlig, kreddig artist. Alla sjunger de på eget sätt om hjärtesorg och att det är jobbigt med killar. Alla har ett eget och fint sound. Varför är Regina unik? varför vill inga män lyssna på henne? Förklara detta snälla?