Tuesday, October 16, 2007

Journalist, det nya konstnär?



Känner du igen uttrycket "starving artist" ? Ja det klart att du gör. Men vad sägs om "starving journalist"?
Inte? Då har du inte hängt med i svängarna.

En artist/konstnär/whateva som svälter gör det antingen på grund av obegåvning i sitt område av konst eller för att artisten vägrar "sälja ut" och kommersialisera sin konst och därmed tjäna massa stålars, eller bara för att ingen har upptäckt konstnärens stora talang ännu.

Hur man införskaffar sig titeln starving artist kan bero på en, flera eller alla av ovan nämnda orsaker. Det är en ängslig sysselsättning och de flesta måste skaffa sk "vanliga jobb" vid sidan om konsten som genom samhällets hierarkier då förminskas till hobbys. "Jasså, du målar? Guuud vad kul, Jag målade också när jag var liten innan jag skaffade mig ett jobb. Har du fått några tavlor sålda ? Jahaa, jasså EN gång säger du, vad roligt!"

Har man inte fått pengar för sitt jobb räknas det som bekant inte som arbete, utan något man gör för att det är kul.
Du skulle lika gärna kunna säga att du kör modelltåg på din fritid, iklädd en konduktörskostym och lokförarkeps (din motivering är att du gillar kulturkrockar). "ÅÅÅh men Guud vad roligt, kör du modelltåg? Shiit vad grymt, jag gjorde det när jag var liten. Värsta ball ju!"

För någon med hyfsad musikalisk/bildmässig förmåga går det självklart att kompromissa och "ge folk vad de vill ha" genom att kanske förstora upp musse pigg och roffa åt sig slantar som badat i nostalgins och plagiatets urin. Men det där ämnet kan man fylla en bok med så vi skiter i det, ni fattar vad jag menar ändå.

Grejen är att det skrivande och plåtande yrket som journalist har blivit samma grej. De flesta jobbar för lite eller inga pengar, de får vikariat på tre månader och måste sedan hitta nytt, många som frilansar har andra jobb vid sidan om. Jag har rätt okej betalt, och så pluggar jag också. Så jag ska nog egentligen inte klaga, men det är ganska kul att göra det.

En pryl som de flesta band går omkring och hoppas på är att bli upptäckta. De drömmer med rätta om att bli "Nästa stora grej", 15 minuters berömmelse med tillhörande dekadens i form av backstagetjack och skivbolagssponsrade handtrallor. Eller (som det förmodligen är) så vill de bara att så många som möjligt kommer och lyssnar. Det är inte dumt, för det kan ju faktiskt hända att den drömmen slår in.

Värre är det att drömma om en karriär som proffesionell film/musikrecensent. Där får du knappt stash ens om du är en profil.
Men jag är fortfarande ganska naiv och hoppfull om att en dag bli nån slags kulturens Clark Kent utan de löjliga tightsen. Med en vacker Lois Lane med vid sida som spottar gammeldagsa sarkasmer i ansiktet på mig och som jag bara tar emot med ett korkat flin. Det finns ju liksom stjärnor där ute.

Men frågan är: Om det finns rockstjärnor och deras misslyckade diton: roadies, Om konstnärer kan bli illustratörer, om det finns Sprnters och deras ... gångare, vad har egentligen journalisten att falla tillbaka på?

Bloggen?

Sensmoral: Dröm bara mardrömmar så blir du kanske positivt överraskad.



Dessert: Ken Rings blogg på Rodeos hemsida är det sorgligaste jag läst på mycket länge. Han åkte för ett par dagar sedan fast med thc i blodet efter en utlandsresa till Afrika (" det är en annan grej där").
Nu får han inte längre träffa sin dotter. Can this guy catch a fucking break? Snälla?

Och jo, en till synonym för att ligga: "Lägga åttondelarna"

6 comments:

Gordy said...

en journalist kan bli författare, eller? Typ klämma ur sig en bok då och då, typ få praoeleven att skriva den, bara du lyckas bli känd på något sätt så kommer folk köpa din bok. Vad säger du om att kasta en tårta på reinfeldt och sen skriva en drama-thriller om en journalist som löser brott?

Kristoffer Viita said...

Nej, alltså en journalist som blir författare har ju tagit ett steg upp ju. Men tårta i Reinfeldts Da Buzzälskande nylle hade inte varit helt fel. Jag har förresten inte tid att skriva nån bok, jag har för många polismord att reda ut.

Mattias said...

Konstnärens eviga dilemma, det där. Tricket är väl att försöka hitta projekt som är både kommersiella och personligt tillfredsställande.

Och journalist som den nya konstnären; helt klart skrämmande tanke att den tredje statsmakten ska behöva trängas på kulturarbetsförmedlingen :)

Maddin said...

I det trångsynta samhället vi lever i är man inget om man inte har ett jobb. Jobb är inte bara identitet utan hela livet ska kretsa runt det. Tydligen.
En inövad modell som förespråkas redan i Bibeln. Men som svenskar kanske tar lite extra hårt på?

Kristoffer said...

Mattias: Jaa, men det är nog ingen risk. Journalister hänvisas nog fortfarande till vanliga crappiga ams, där en barsk kvinna frågar vad man vill jobba med.

- Jag vill bli blbablabla bla blaa!
- Njaaaaa... har du funderat på att bli städare? Du har ju inte så mycket erfarenhet.

Nämen fuck it, ams är för lätt och därför blir det tråkigt hur man än gör.

Maddin: Yepp, det suger det där. Särskilt numera är skillnaden mella nnågon med jobb och någon utan som skillnaden mella n en potent man och en spetälsk.
Nästa vecka är det häxbränning, eller nej förlåt, jag menar bidragsparasitbränning, kan man inte jobb med bruten arm och förväntar sig dessutom att få betalt för det har man inget i det här samhället att göra!

mattias said...

Ah, jag var klantigt otydlig. Vad jag menade var att det är lite skrämmande att journalister inte kan jobba under rimliga ekonomiska förhållanden.

Har även i andra artiklar fått intrycket att journalister får mindre och mindre tid och pengar. Vilket väl borde göra det svårare att fungera som granskande faktor?