Skenförlossning

Jag gick in i det lilla studierummet där min lärare Inger satt. Jag var nervös över att få tillbaka hemtentan (en skittråkig kulturstudie över frölunda torg) och jag darrade allt lite på rösten när jag hälsade.
Inger startade upp kallpratet med ett "hur är läget idag?". "Jo, bara b-bra" fick jag ur mig.
Hon började bläddra i högen av hemtentor samtidigt som jag försökte hålla mig cool även fast jag våndades inombords. "Shit vad pinsamt om jag inte blir godkänd på första tentan, speciellt när jag fått det att framstå så lätt i mitt huvud" - Jag läxade upp mig själv i ett försök att förbereda impacten på den kommande deppchocken.

Inger var en direkt och barsk medelålders kvinna med långt krulligt hår och mycket auktoritet. Nu gick hon rakt på sak: "Alltså, Kristoffer... " började hon. Nu jävlar var det kört, jag skulle aldrig palla att hänga med i studietakten OCH skriva om en hemtenta, tänkte jag. Inger fortsatte: "Är det här din första tenta i kulturstudier?".
"Eeh.. jo" Svarade jag och satte mig i försvarsställning genom att korsa benen och armarna.
"Ja men det här är ju en B-uppsats du har skrivit" Sade Inger med förvåning i rösten. "Det är därför jag undrar alltså, det här ser ju ut som att du varit med förr" fortsatte hon med en snett leende.

Det kändes som om en svärm av insekter flög ut ur min mage, ut i luften (Som John Coffy i Gröna milen). Det kändes som att den förväntade kallduschen visade sig vara varm och behaglig. "Åh Tack" var det första jag flummade ur mig samtidigt som jag försökte dölja hur jävla lycklig jag plötsligt blivit. När dörren till det lilla grupprummet slog igen bakom mig på vägen ut tänkte jag belåtet att "Fan vad jag är bäst".

Sen vaknade jag. Och insåg att jag försovit mig ungefär en halvtimme till skolan.