King av interiör.

Film: 1408
Betyg: 2

När Stephen King parodierades i satirserien Family Guy satt han hos sin förläggare och pitchade idéer. ”I min nästa bok så blir den här familjen, attackerade av ett...ehm...(tittar sig omkring på skrivbordet) ett eehh... lampmonster!” Förläggaren suckar vant fram ”Du har alltså helt slut på idéer? Jaja, när kan jag få den?”.
Nåja, Stephen King verkar i alla fall berätta bäst när han låter huvudpersonen vara författare. Lida är nog hans allra mest välutförda och klaustrofobiska thriller. Och The Shining var ju makalös tills King surade ner sig på Kubrick och spelade in en ny version som ledde från spöklik psykopatskräck till vegetarisk djurpark med krocketinslag.

I 1408 låter King vår svenske Mikael Håfström (Ondskan) sköta adaptionen. Vi möter Michael Enslin, en skräckförfattare som inte tror ett dugg på det ockulta, men som gillar att skrämma sina läsare genom att skildra vistelser i några av Amerikas påstått hemsökta hotell. När Mike hör talas om rum 1408 på hotellet The Dolphin i NY, där 56 människor förlorat livet, så fryser även den mest illa-klädde skeptikern till bakom alla sina ”jag tror inte på spöken” . Men, som Sam Jackson (inte är lika fet här som i Snakes on a Plane) förklarar så handlar det inte om spöken. Utan om ett ”evil fucking room”. UUUUH kalla kårar. Okej ni får ursäkta sarkasmen, men det blir för tramsigt.

Rummet börjar naturligtvis jävlas och till slut vet inte Mike vad som är verklighet och dröm. Effektmässigt är betyget väl godkänt och de mardrömslika karaktärer som dyker upp är hyfsat creepy.
Men både dialogen och händelserna i 1408 är nästan som en simulering av att sitta och läsa en Kingbok. Eller snarare hade jag hellre läst boken.
Det kan se snyggt ut i text när hotellreceptionisten förklarar över en knastrig linje att rummet är ”otillgängligt” nästa sommar. Men när den här typen av lättsålda spänningsknep ska bildsättas försvinner mycket av mitt överseende. Det behövs mer än en cool premiss. Är det förresten därför många Kingfilmatiseringar börjar så bra men runt mitten slår över och blir irriterande röriga?
Varför måste Mike slåss med spöken uppe i ventilationstrummor och samtidigt reda ut ett trauma från sitt förflutna? Lite fokus tack.


Recension publicerad i NSD 26/10-07




Dessert: Jag tycker inte att Family Guy är särskilt bra.