Technologic after all.

Vad gör någon mänsklig? Hur blir man människa? Det här är kluriga frågor, inte minst för en robot.

Daft Punk är som bekant en baguetteduo ( Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter) som lagt grunden till nästan varenda jävla elektronisk danshit du hört sedan 1997. Duon hävdar bestämt att de skadats svårt och därför ständigt måste bära robothjälmar. Men de flesta fattade väl att det där handlade om mytbildning och image lagom inför plattan Discovery. Ehh eller?

Senaste nedslaget i diskografin hette Human after all, en inte helt oviktig titel när man ska kolla deras film Electroma.

Två robots i skinnställ och coola hjämar, ganska lika motorcykelditon som bor i en värld befolkad av andra robotar. Samtidigt drömmer Daft Punk om att på något sätt bli människor. De gör en visit till ett lab och får plastikkirugi så att de liknar komiska karikatyrer av människor. Tyvärr så börjar maskerna smälta i solen och de andra robotarna i stan verkar inte "take too kindly to humanfolk round here.."

Men egentligen händer det inte särskilt mycket. I alla fall inte i ordets mest självklara bemärkelse. Det finns ingen dialog. Bara bilder, ljud och känslor. Daft Punk går omkring med sina robothjälmar genom öknen, de kör bil, de tänker, drömmer, musik spelas. Och det är så brutalt vackert alltsammans. Allt. Sjukt helvetes jävla sepesnygg. Så snygg är den, fast ännu snyggare egentligen. Pur skönhet.

Nu låter det här kanske helt tomt? Som ögongodis utan tuggmotstånd? Fel, dumjävel. Det finns grymt mycket prylar att tänka på, förmodligen mer än i din average sk prettofilm ("Ju större pretentioner desto bättre" - som jag brukar säga). Här tillåts vi tänka, vi ges paus att reflektera över varför t ex en tiominuters flygtur i öknen slutar med en resa in mellan två lår till låten "If you were my man" - Linda Perhacs.

I sitt tempo påminner Electroma om Gus Van Sants två tredjedelar av "death at a best friend's hand"-trilogin. Dvs filmen Last Days om Kurt Cobains sista timmar i livet, som också är vädigt arty och inte direkt erbjuder någon dialog utan bara en massa stämningsfulla poseringar. Och Gerry, om två killar som går vilse i öknen och typ går omkring i två timmar.

Electroma är har dock inget annat att göra med Van Sants filmer, den är helt egen, ett fucking piece of art. Se den, och se den ensam.

Här är en taste: