For a fistful of quarters

It's a mans world sjöng en neddrogad soulspillra med efternamnet Brown en gång i tiden.
Ja. Visst är det så. Det finns verkligen världar där män härskar. T ex på den enda puben i Gällivare där killarna ser humor i att göra "Kalle Anka" och klä av sig på underkroppen till alla kvinnors förtjusning.
Det finns också världar där kvinnan inte ens är i minoritet, utan helt enkelt orepresenterad.

Stereotypisk arena: Arkadhallen.

En plats där tiden stått stilla sedan 99 i Sverige och sedan mitten på 80-talet i USA. De flesta platser, yrken eller klubbar som förknippas med manliga härskartekniker (företagsledare på bastuklubb någon?) där feta män dunkar varandra i ryggen för väl utfört arbete är tydliga i sitt exkluderande av kvinnan. Där skiljer sig arkadhallen och dess klientel från de övriga patriarkaliska strukterna. Åtminstone i filmen King of Kong.

Arkadhallen funspots män skulle inte våga drömma om att utöva annat än hårt programmerande och joystickstötar på sig själva. Allra minst skulle de klappa en flicka på baken och låta dubbelhakan dallra under ett stånkande republikanskt skratt. Anledningen till varför kvinnor verkar hålla sig borta från spelhallen i filmen är helt enkelt för att killarna är såna totala textbook-förlorare. Låt mig förtydliga en grej. King of Kong är en dokumentär, ok? Då går vi vidare.

Vi snackar alltså nördporr, och inte någon ny slags pornografi där glasögonormar gets lucky med lärarinnan (eh vadå ny förresten?). Det är nördporr i den bemärkelsen att vi som älskar att skratta åt 2000-talets ledsna clowner får oss nästan mer än vi orkar svälja. Till att börja med har jag aldrig sett en samling så underbara t-shirts: Doom 3 (sponsortröja), Totall Recall (med stort potträtt av Schwarzenegger), En bild på en joystick med texten "independent". Ja ni hajar.

Filmen tar sin början genom att en samling överintrade geeks från 70-talet som nu flyttat ut från föräldrarnas källare (nåja) och skaffat riktiga jobb. I anslaget berättar Walter day, world game referee, varför han ville bli bäst på arkadspel:

" I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory, I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede"" Ett scenario endast möjligt i Days fantasi.

Efter detta träffar vi Billy Mitchell, den dåvarande världsrekordhållaren i Donkey Kong. Ett pompöst as som skryter om hur hans knähund till vän, Steve Sanders, blev satt på plats under en Donkey Kong turnering på 80-talet.

"I've poited out to Steve that he is the person he is today because he came under the wrath of Bill Mitchell" Säger han utan att dra på läpparna.

Billy har inte bara världsrekordet i Donkey Kong, en fru med silikonbröst (förmodligen betalade för med hans BBQ-såspengar) och världens fulaste hockeyfrilla, han behandlas också som en gud av wargameskillarna på arkaden funspot:

"When Billy Michell walks in an arcade, everything stops. There is electricity in the air..."

"Everything about him is perfect, Billy is just that person you know, he wants to represent."

Billys föräldrar, ganska lika de inavlade missfostren ur motorsågsmassakern, konstaterar krasst: "He's a winner".

Att Billy får hybris och ställer sig bredbent kanske inte är så konstigt med en så pass hängiven fanskara. Men han lever på gamla meriter.

Nu har säkert även du, min läsande vän, räknat ut att enligt varje film någonsin producerad måste någon sätta Billy Mitchell på plats.

Denne någon heter Steve Weibe, en prestigelös familjepappa som på dagtid undervisar i kemi och på kvällarna gillar att lira Donkey Kong i garaget. Steve är sjukt lämpligt nog Billys raka motsats: Ödmjuk, drömmande. Steve verkar inte heller se spelandet som något annat än en rolig hobby vid sidan om sitt riktiga liv, medan Billy byggt livet omkring sin gamla vinst och mäter mänskliga kvaliteér i hur många "killscreens" (sista banan, eller nåt) de fått i nåt 30 år gammalt spel. En sympatisk underdoghistoria tar sin början.

Men frågan är vem som egentligen är underdogen? Visserligen är det svårt att tycka om ett svin som Billy, men eftersom det här lilla löjliga rekordet är det enda han åstadkommit i hela sitt liv känns det som att... ja han kan väl få ha kvar det liksom? Det är ju ingen som bryr sig egentligen.. Ingen förutom dem i världen exklusivt befolkad av fula små män som ser värde i så pass, ja värdelösa bedrifter.

Steve Weibe är inte del av den världen och det är därför han är överlägsen. Oavsett om han äger Billy Mitchell i Donkey Kong eller inte.



Bonus:
King of Kong är filmen som inspirerade South Parkavsnittet "More crap" jag skrivit om tidigare. (Season 11, episode 9)