Sista låten med House Gang Series

Gordon and his Will är egentligen ett kort utdrag från vår vän Gordons testamente, där han klart och tydligt begär att få begravas med knutna nävar, "for the love of my anger" förklarar han.

Mörkt, dansigt.





PS. Kan någon smart (eller dum) person svara på varför man blir extra snuvig just när man duschar?

King av interiör.

Film: 1408
Betyg: 2

När Stephen King parodierades i satirserien Family Guy satt han hos sin förläggare och pitchade idéer. ”I min nästa bok så blir den här familjen, attackerade av ett...ehm...(tittar sig omkring på skrivbordet) ett eehh... lampmonster!” Förläggaren suckar vant fram ”Du har alltså helt slut på idéer? Jaja, när kan jag få den?”.
Nåja, Stephen King verkar i alla fall berätta bäst när han låter huvudpersonen vara författare. Lida är nog hans allra mest välutförda och klaustrofobiska thriller. Och The Shining var ju makalös tills King surade ner sig på Kubrick och spelade in en ny version som ledde från spöklik psykopatskräck till vegetarisk djurpark med krocketinslag.

I 1408 låter King vår svenske Mikael Håfström (Ondskan) sköta adaptionen. Vi möter Michael Enslin, en skräckförfattare som inte tror ett dugg på det ockulta, men som gillar att skrämma sina läsare genom att skildra vistelser i några av Amerikas påstått hemsökta hotell. När Mike hör talas om rum 1408 på hotellet The Dolphin i NY, där 56 människor förlorat livet, så fryser även den mest illa-klädde skeptikern till bakom alla sina ”jag tror inte på spöken” . Men, som Sam Jackson (inte är lika fet här som i Snakes on a Plane) förklarar så handlar det inte om spöken. Utan om ett ”evil fucking room”. UUUUH kalla kårar. Okej ni får ursäkta sarkasmen, men det blir för tramsigt.

Rummet börjar naturligtvis jävlas och till slut vet inte Mike vad som är verklighet och dröm. Effektmässigt är betyget väl godkänt och de mardrömslika karaktärer som dyker upp är hyfsat creepy.
Men både dialogen och händelserna i 1408 är nästan som en simulering av att sitta och läsa en Kingbok. Eller snarare hade jag hellre läst boken.
Det kan se snyggt ut i text när hotellreceptionisten förklarar över en knastrig linje att rummet är ”otillgängligt” nästa sommar. Men när den här typen av lättsålda spänningsknep ska bildsättas försvinner mycket av mitt överseende. Det behövs mer än en cool premiss. Är det förresten därför många Kingfilmatiseringar börjar så bra men runt mitten slår över och blir irriterande röriga?
Varför måste Mike slåss med spöken uppe i ventilationstrummor och samtidigt reda ut ett trauma från sitt förflutna? Lite fokus tack.


Recension publicerad i NSD 26/10-07




Dessert: Jag tycker inte att Family Guy är särskilt bra.

For a fistful of quarters

It's a mans world sjöng en neddrogad soulspillra med efternamnet Brown en gång i tiden.
Ja. Visst är det så. Det finns verkligen världar där män härskar. T ex på den enda puben i Gällivare där killarna ser humor i att göra "Kalle Anka" och klä av sig på underkroppen till alla kvinnors förtjusning.
Det finns också världar där kvinnan inte ens är i minoritet, utan helt enkelt orepresenterad.

Stereotypisk arena: Arkadhallen.

En plats där tiden stått stilla sedan 99 i Sverige och sedan mitten på 80-talet i USA. De flesta platser, yrken eller klubbar som förknippas med manliga härskartekniker (företagsledare på bastuklubb någon?) där feta män dunkar varandra i ryggen för väl utfört arbete är tydliga i sitt exkluderande av kvinnan. Där skiljer sig arkadhallen och dess klientel från de övriga patriarkaliska strukterna. Åtminstone i filmen King of Kong.

Arkadhallen funspots män skulle inte våga drömma om att utöva annat än hårt programmerande och joystickstötar på sig själva. Allra minst skulle de klappa en flicka på baken och låta dubbelhakan dallra under ett stånkande republikanskt skratt. Anledningen till varför kvinnor verkar hålla sig borta från spelhallen i filmen är helt enkelt för att killarna är såna totala textbook-förlorare. Låt mig förtydliga en grej. King of Kong är en dokumentär, ok? Då går vi vidare.

Vi snackar alltså nördporr, och inte någon ny slags pornografi där glasögonormar gets lucky med lärarinnan (eh vadå ny förresten?). Det är nördporr i den bemärkelsen att vi som älskar att skratta åt 2000-talets ledsna clowner får oss nästan mer än vi orkar svälja. Till att börja med har jag aldrig sett en samling så underbara t-shirts: Doom 3 (sponsortröja), Totall Recall (med stort potträtt av Schwarzenegger), En bild på en joystick med texten "independent". Ja ni hajar.

Filmen tar sin början genom att en samling överintrade geeks från 70-talet som nu flyttat ut från föräldrarnas källare (nåja) och skaffat riktiga jobb. I anslaget berättar Walter day, world game referee, varför han ville bli bäst på arkadspel:

" I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory, I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede"" Ett scenario endast möjligt i Days fantasi.

Efter detta träffar vi Billy Mitchell, den dåvarande världsrekordhållaren i Donkey Kong. Ett pompöst as som skryter om hur hans knähund till vän, Steve Sanders, blev satt på plats under en Donkey Kong turnering på 80-talet.

"I've poited out to Steve that he is the person he is today because he came under the wrath of Bill Mitchell" Säger han utan att dra på läpparna.

Billy har inte bara världsrekordet i Donkey Kong, en fru med silikonbröst (förmodligen betalade för med hans BBQ-såspengar) och världens fulaste hockeyfrilla, han behandlas också som en gud av wargameskillarna på arkaden funspot:

"When Billy Michell walks in an arcade, everything stops. There is electricity in the air..."

"Everything about him is perfect, Billy is just that person you know, he wants to represent."

Billys föräldrar, ganska lika de inavlade missfostren ur motorsågsmassakern, konstaterar krasst: "He's a winner".

Att Billy får hybris och ställer sig bredbent kanske inte är så konstigt med en så pass hängiven fanskara. Men han lever på gamla meriter.

Nu har säkert även du, min läsande vän, räknat ut att enligt varje film någonsin producerad måste någon sätta Billy Mitchell på plats.

Denne någon heter Steve Weibe, en prestigelös familjepappa som på dagtid undervisar i kemi och på kvällarna gillar att lira Donkey Kong i garaget. Steve är sjukt lämpligt nog Billys raka motsats: Ödmjuk, drömmande. Steve verkar inte heller se spelandet som något annat än en rolig hobby vid sidan om sitt riktiga liv, medan Billy byggt livet omkring sin gamla vinst och mäter mänskliga kvaliteér i hur många "killscreens" (sista banan, eller nåt) de fått i nåt 30 år gammalt spel. En sympatisk underdoghistoria tar sin början.

Men frågan är vem som egentligen är underdogen? Visserligen är det svårt att tycka om ett svin som Billy, men eftersom det här lilla löjliga rekordet är det enda han åstadkommit i hela sitt liv känns det som att... ja han kan väl få ha kvar det liksom? Det är ju ingen som bryr sig egentligen.. Ingen förutom dem i världen exklusivt befolkad av fula små män som ser värde i så pass, ja värdelösa bedrifter.

Steve Weibe är inte del av den världen och det är därför han är överlägsen. Oavsett om han äger Billy Mitchell i Donkey Kong eller inte.



Bonus:
King of Kong är filmen som inspirerade South Parkavsnittet "More crap" jag skrivit om tidigare. (Season 11, episode 9)

Rått liv

Film: Råttatouille
Betyg: 4

Det här med att ge ut fyror i betyg till Pixarproduktioner börjar bli som att rada upp Mankell-böcker i bokhyllan: förväntat. Även om jag själv inte tittar på tecknad film tillräckligt ofta, eller läser Mankell för den delen.

Poängen är att även jag måste sålla mig till flocken den här gången. Råttatouille är mycket fin animerad matdramatik.


Remy är trött på att vara en tjuvaktig råtta, bokstavligt talat. Han drömmer om att skapa något med sina känsliga sinnen för smak och lukt, trots att hans far inte helt oväntat opponerar sig. Remys chans vädras när han kommer bort sig och hamnar i Paris och råttkollektivet gör en hastig flytt på grund av en skjutglad tant.

Remy smiter in på en restaurang och där räddar han den tafatte diskpojken Linguini från att fucka upp soppan. Självklart tillåts inte en råtta i köket. Så Remy gömmer sig i Linguinis kockmössa och ger direktiv likt vilken puppetmaster som helst. Maten blir en succe, men sådant föder avundsjuka.

Matkritikern Anton Ego är på förhand filmens mest omtalade element. Att denne framställts så sympatiskt har beskrivits som en orsakerna till filmens framgång hos kritikerna. Själv skriver Ego ödmjukt till sina läsare: "Den bittra sanningen vi måste inse är att vanligt skräp förmodligen är mer meningfull än vår kritik".



Det finns beröringspunkter både i djurrätt och att det är fult att "sälja ut". Men mest är det en ren buddyfilm. En toksnygg sådan bör tillägas.

Jag fick nästan en liten tår i ögat mot slutet. Ofta (till familjefilm) gråter jag bara för att de är dåliga, tårar av ilska och smärta. Men vad gäller tecknad film har jag inte sedan Dumbo lipat av Hollywoodmanipulerad lycka och varit glad över det.

Recension publicerad i NSD 19/10

Double up

Det är mycket här i livet som kommer i tvåtal.

Två koppar kaffe om dagen, två gånger boxad i skallen i veckan, två armhävningar, två flickvänner, två bilar, två gram kokain, två mål mat, två kisspauser under varje föreläsning, två snubbar från Iran och två slag med rottingen av Morbror Rufus varje söndag för att man inte ska göra oväsen när han tittar på nyheterna.

Nej men vilket trams jag hittar på. Jag har varken två gram kokain eller två flickvänner och det där med rottingen har jag heller aldrig upplevt. Antar att jag blev lite carried away.
Men vad jag har gjort är att gå ut på lokal två dagar efter varandra. "Kört en fredag/lördag" eller en "dubbelburgare" som man förmodligen kallar det på någon självdöd kebabsylta.

Det najsa med att gå ut och supa två dagar i rad är att man får må skit två dagar i rad också. Vilken bonus, "double-up" som R Kelly skulle säga innan han kissar två 14 åriga tjejer i ansiktet.

Fredag:

Att låtsas att man förstår norska i ett alkoholhöljt skimmer är inte det lättaste att pull-off, kanske var det därför vår kvinnliga norska gäst mest höll käften resten av kvällen då vi nickat i djupt förståelse efter att hon berättat ett skämt (kanske en Sk "Norgehistoria", vem vet?).

Nåväl, under tobaksinhalering utanför min port bromsar en 15-årig kille in framför mig och Nils med sin cykel.
Jag: Tja
Killen: Tja, har ni cigg eller?
Jag: Nej tyvärr alltså, de är slut (lögn)
Killen: (hotfullt) Alltså, du kan inte blåsa mig.
Nils: Men du borde ändå inte röka.
Killen: Vafan är problemet, jag är 15, okej? Jag bor i Bergsjön. Sista hållplatsen, vet du vad Bergsön e eller?
Jag: Jo jag känner till det.
Killen: Ja, jag ska cykla hem utan cigg, ge mig cigg för fan du kan inte blåsa mig fattar du?
Jag: Men de är slut!
Killen: Vad har du där då, där? (pekar på mina fickor)
Jag: (irriterat) Men vill du se vad jag har i fickorna? Kolla här: Två kondomer och ett spårvagnskort, är du nöjd nu?
Killen: Han då, han!? (Pekar på Nils)
Nils: Nej jag fick av honom (pekar på mig)
Jag: Ja det stämmer, vi ska gå in nu...
Killen: Alltså! Din morsas fitta!
Jag: Okej killen. (går tillbaka upp till lägenheten)

Efter denna lilla otäcka episod av psykterror dricker vi fishermansfriendshots som våra gäster dansksöserna (feminin form för dansk) bjuder på. Vi åker ut till ett öga rött och dansar en del. En blond kvinna stoppar mig och frågar om jag "kommer hit ofta?" Detta leder som ni förstår till ett lite längre samtal. Irriterande nog är den här kvinnan ute med halva sitt kontor där killarna tagit på sig batmankalsongerna och går hårt in i beskyddarrollen.
Där står jag och är charmig som fan med mitt "Jag och Fredrik Strage är "såhär" tighta"-snack (obs! skämt) och så dyker det upp en snubbe, kaxig som fan och bara "Hallå, kan du ge henne din mail eller nåt? Vi måste faktiskt dra!"
Skulle jag lämna ut min mail efter att ha blivit så nergjord? Hah! jag skulle ju framstå som ännu mer dum i huvudet än vad jag redan är. Mail förresten, vad är det liksom?

Lördag:

Styrbord babord blev det att vi gick för att värma våra kalla blickar. Tillsammans med sex tjejer och en kille. Bra könsbalans tycker jag.

Jag vet att min boy Gordy är en stark anhängare av jantelagen, så jag kan inte låta bli att provocera honom lite: Vi gick förbi den långa kön eftersom vi stod på listan och betalade inte en smack i inträde (Tack Lina!).

Lär mig ett nytt ord för ligga: Täbba.

Senare gjorde jag en ganska djurisk upptäckt. För att få en kvinnas uppmärksamhet i konkurrens med en annan man finns det bara ett alternativ: Att prata högre och högre tills man nästan skriker sig hes. Då kommer hon till slut att börja lyssna. Det verkar dessutom vara skitsamma vad man säger, så länge man gör det med muntligt caps lock nedtryckt.

Exempel:
- Ja alltså det är så tråkiga interiörer på guggeligrums på fredagsfisten...
- Aah... visst, jag tycker...
- JAG HÖRDE ATT DE STÄNGER OM EN OCH EN HALV TIMME!!! KAN DU FATTA ELLER? HAR DU CIGG?
- Jasså, fniss. Och vad heter du?
(fritt fabricerat i fantasin)


Söndag: två koppar kaffe, två droppar blod, två skvallriga telefonsamtal, två röda ögon, två dagars ångest.

Alliansmassa.

Kommer finansminister Anders Borg låta göra "lat mans inramning", bättre känd som häftmassa, lika obligatorisk i sin vardag som svart städhjälp och jazztobak?

Kanske det, vem använder annars häftmassa för att "stödja upp föremål" när föremålet i fråga är en fucking diamant?

Randy, Bono och bajset

Stanleys pappa Randy är nog serien South Parks triumfkort, Matt och Treys Homer när Eric Cartman inte räcker, fast bättre än Homer förstås. Randy ligger inte på samma intelligensnivå som en tennsoldat.

Av dem som varit med från början är han nog den karaktär som utvecklats mest och några av seriens höjdpunkter har alltså , inte helt otippat, involverat honom. Som när han startar en fight med annan pappa under Stans baseballmatch. Först sitter han med öl i sin plastmugg och vrålar att det andra laget suger. När en av motståndarlagets pappor ber honom hålla käften tar han av sig tröjan och frågar "What are you gonna do? Huh? I'm standing right here, how do wanna handle it?".
Superpappan är också hypokondriker: I ett avsnitt (säsong 09 tror jag) åker Randy dit för Rattfylla och måste besöka den superkristna föreningen AA. Så fort de förklarat att han är hjälplös inför sitt beroende och att han har "en sjukdom" rakar han gråtande sitt huvud och sätter sig och super i en rullstol jämrandes "I have a disease!".

Randy är medlem i sekten "The Hareclub for men" , en religiös grupp med anknytningar till påskharen som anser att den första påven var kanin. Han har också fått kyssa Jesse Jacksons (Självutnämnd "emperor of black people") ena skinka som ursäkt för att ha yttrat ordet "nigger" i nationell TV. I samma avsnitt bränner han av en spoken-word session om hur jobbigt det är att ständigt "påminnas om något lamt som hänt i ens förflutet" I referat till hur han (tillsammans med Michael Richards) måste leva med att kallas "niggerguy".

Randy är Geolog, han är katolik, gift och har två barn. Och förmodligen är det hans vanlighet och tror-sig-ha-stenkoll-på-läget-snusförnuftighet som gör det så roligt varje gång han gör bort sig själv. Utåt sett är han liksom jävligt rejäl, han dricker öl med sina grabbar och handlar powertools på wallmart. Han är alltid den som utnämner sig själv till krisledare när katastrofer som Global Warming eller night of the living homeless drabbar staden. För Randy förkroppsligar ofta Nidbilden av en vit heteroman i en liten amerikansk redneckstad som South Park. Det är tacksamt eftersom han är extremt tävlingslysten och alltid måste visa upp vad han åstadkommit, även om det är att bajsa genom munnen eller magiskt tillkalla biggie smalls - "That's pretty cool, Hey Sharon! Look!".

I det senaste avsnittet (s11e09) från i onsdags (10/10 -07) får Randy konkurrens i sin bajsnödighet - bokstavligt talat. Avsnittet går ut på att han och Bono från U2 tävlar om vem som kan ta världsrekord i att pressa ur sig den största bajskorven någonsin. Detta bjuder till underbart låga skämt om Randys växande exkrement som vore det ett växande foster. Läkaren kollar med ultraljud och menar att Randy inte bör flyga under sin "Turd trimester" - briljant. Men förutom detta får Bono en hel del skit (haha) för sitt oklädsamma behov att framstå som mänskligt fulländad.

Stan säger det bäst av alla till Irländaren med världssamvetet:

"Don't you have enough? I mean you've got tons of money, a jet, the biggest rockband in the world, a hot wife and you've been knighted. I mean, at some point, can't you just fuck off?"

Skenförlossning

Jag gick in i det lilla studierummet där min lärare Inger satt. Jag var nervös över att få tillbaka hemtentan (en skittråkig kulturstudie över frölunda torg) och jag darrade allt lite på rösten när jag hälsade.
Inger startade upp kallpratet med ett "hur är läget idag?". "Jo, bara b-bra" fick jag ur mig.
Hon började bläddra i högen av hemtentor samtidigt som jag försökte hålla mig cool även fast jag våndades inombords. "Shit vad pinsamt om jag inte blir godkänd på första tentan, speciellt när jag fått det att framstå så lätt i mitt huvud" - Jag läxade upp mig själv i ett försök att förbereda impacten på den kommande deppchocken.

Inger var en direkt och barsk medelålders kvinna med långt krulligt hår och mycket auktoritet. Nu gick hon rakt på sak: "Alltså, Kristoffer... " började hon. Nu jävlar var det kört, jag skulle aldrig palla att hänga med i studietakten OCH skriva om en hemtenta, tänkte jag. Inger fortsatte: "Är det här din första tenta i kulturstudier?".
"Eeh.. jo" Svarade jag och satte mig i försvarsställning genom att korsa benen och armarna.
"Ja men det här är ju en B-uppsats du har skrivit" Sade Inger med förvåning i rösten. "Det är därför jag undrar alltså, det här ser ju ut som att du varit med förr" fortsatte hon med en snett leende.

Det kändes som om en svärm av insekter flög ut ur min mage, ut i luften (Som John Coffy i Gröna milen). Det kändes som att den förväntade kallduschen visade sig vara varm och behaglig. "Åh Tack" var det första jag flummade ur mig samtidigt som jag försökte dölja hur jävla lycklig jag plötsligt blivit. När dörren till det lilla grupprummet slog igen bakom mig på vägen ut tänkte jag belåtet att "Fan vad jag är bäst".

Sen vaknade jag. Och insåg att jag försovit mig ungefär en halvtimme till skolan.

Äta här eller ta med?

Där satt jag i godan ro på spårvagnen.
En pojke med träningsbyxor, jeansjacka och välvaxad blond lugg sätter sig brevid mig och smäller ned sin överviktiga bag framför sina fötter. jag blir instängd där jag sitter och tittar ut genom fönstret. Lyssnandes på någon sur remix av någon fransk och sedan länge förgången dansguru.
Luggpojken måste ha missat mitt senaste PM, han tar upp en plastbehållare med pasta, fetaost och sallad. Mitt första stadie är förstås förnekelse inför vad som håller på att hända.
"Nej, inte tänker han väl...?"
Pojken som omringat mig med vad som verkar utgöra 80 % av hans liv börjar nu pillra med locket på plasttallriken. Sakta försöker jag att inte gripas av panik, men det är helt meningslöst.
"Han tänker äta den! Här! Bredvid MIG!"
Killen skrider till verket. Han hugger skoningslöst där han vill fånga sin penne rigate och fetaost, han är på jakt.
Usch. Spårvagnen är överfull nu, majoriteten av resenärerna står upp. Om en hållplats måste jag göra detsamma. Men friluftspojken har ett party of two. Han och salladen är ett, och världen runt omkring dem betyder lika lite som Carl Bildt gör för konsten.

Mums mums.

Är det elitistiskt att föreslå lite vigilanterättvisa? Om ni ser någon som äter på stan uppmanar jag er att bajsa i deras mat.

Sunday Service: Princess

Okej, du är August. En präst med gott hjärta och snäll uppsyn. Din syster Christina har precis dött. Innan hon dog jobbade hon i den smutsigaste av branscher, nämligen porrfilmsditot. Du har sett saker som du inte velat se. Till exempel din gravida lillasyster bli påsatt av tre män samtidigt. Men hon är död nu, du kan inte hjälpa henne. Däremot så har hon lämnat dottern Mia efter sig som du gett dig fan på "inte ska växa upp i en bordell". Så du låter lilla Mia och hennes uppstoppade kramdjur Multe bo hemma hos dig. Hon har blåmärken över hela kroppen och hon saknar mamma, så klart.

Nästa dag tar du med Mia till Christinas grav. Gravplatsen visar sig vara ett tempel av kukstatyer. Omgiven av penisatrapper står ett budskap skrivet. "Sära på benen för änglarna som du gjort för oss här på Jorden". Hälsar - Charlie. Mia tycker att det är fint, fontän med fiskar liksom. Du gillar det inte.
När du och Mia ska handla glass så blir Mia glad när hon ser sin mamma på omslaget av en av porrtidningarna. Du blir förbannad och skäller ut ägaren.

Du ringer porrdistributören "Paradise Lust" och ber dem radera allt material med Princess (Christinas filmalias). Förfrågan möts av nonchalant förakt. Du ber dem också ta ner gravstenen. Och om inte, så tänker du göra det själv.

Du tittar igenom dina gamla band som du filmade med handkamera. De med dig och Christina när ni flyttar in i den nya lägenheten. När idioten Charlie kommer in i hennes liv, när han börjar slåss med hyrevärlden. När han tvngar 14-åriga Crhistina att ligga med värden så att ni ska få bo kvar. "Han knullade henne August!" ekar i din skalle.

Du ser en torsk som plockar upp en flicka på gatan, springer efter bilen och bankar honom tillbaka till depressionen.

Du räddar Mia från att antastas av en äldre pojke, du bryter armen på honom. På Natten åker du och Mia in till stan och bränner ner alla servrar som har något med Princess att göra. Dessutom gör du en av porrfilmscheferna blind på ena ögat.

Du börjar få allt större distans till det här med Guds kärleksbudskap.
Du blir Travis Bickle up in this motherfucker.


Tänk dig en animerad Old boy på danska, på crack.



PS. Föga förvånande håller regissören Anders Morgenthaler, Chaan Wook-park som Francis Ford Coppola som sina favoritregissörer.

Children of the Revolution

Ungersk vattenpolo. Ungersk vattenpolo och revolution? Kan du säga Szabadság, szerelem? Nej, och ungefär så lätt hade jag det idag när jag hälsade på en pressvisning av filmen i fråga. Den engelska titeln är Children of Glory och trots sin oerhört tråkiga trailer så fick jag lite sug efter att ha läst plot outline på imdb:

"At the 1956 Olympic Games in Melbourne, the Hungarian water polo team faces off against the Russians in what will become known as one of the bloodiest matches in the sport's history."

Det här låter mycket coolare än vad det faktiskt är. I den kalla bittra verkligheten får man vänta i ca två timmar på den där "blodsmatchen" som typ består av en armbåge i huvudpersonen Karcsi Szabó ögonbryn. Innan dess ska hela det Ungerska upproret tragglas igenom med en dialog lika stapplande som en femåring i sina första skridskor. Filmen är inte "based on a true story" som det brukar heta utan "inspired by actual events". Och tur är väl det, så här långtråkigt blir inte ett krig i verkligheten.

Sovjet är naturligtvis boven i dramat och Inte är man direkt rädd för att utmåla rödskäggen som djävular sprungna från de djupaste grottorna i helvetet. Att filmen inte transformeras till svartvitt måste vara ett mirakel med tanke på färglösheten i manuset. Kvinnor och barn skriker, tanks skjuter sönder hus och grådaskiga européer i tråkiga frisyrer gapar klyshor om frihet. Och detta mitt i en brutalt tråkig och osannolik kärlekshistoria som är lika fel i sammanhanget som ketchup på fiskpinnar. Men, det är inte bara skräp. Vattenpoloscenerna är snygga, ja fotot är schysst överlag. Men du, skit i det här. Se nån Ken Loachfilm om du vill ha ordentlig revolution.

Imorgon: Resident Evil.

Nytt blod i bloggosfären

Jag vet, jag är inte den som skämmer bort er med bloggrecensioner, men jag tänkte vara så fräck nu och bjuda på ett så kallat undantag.

Det kickar en ny man i gamet, han kallar sig Kaj Lee Love, är 28 år gammal och beskriver sig själv så här:

"En olycklig clown som tycker att det mesta är en jävla cirkus".

Kaj har döpt sin blogg till något teatraliskt och vemodigt. Ett namn så grymt som Blodsblogg.

Ooofh. Visst slår det hårt?
Han ritar handmålade konstverk av förvridna djur och människokroppar och lägger upp dem med varje post (bilden). Hans texter rör sig filosofiskt kring döden, homosexuell kärlek, problematiska åldersskillnader och hybrider av CSI Miami och The Shield. Det är så vackert och patetiskt alltsammans att det inte går att slita sig. Det du gör är att börja läsa den.
Här.


Honorary mention: Blodmagnets frågespalt. (what with the blood and all...)

Min karriär som photog, part deux

Linus i bandet Shiloh ringer mig i lättare paniktillstånd, Patrik Forshage från Nöjesguiden har mailat och vill tydligen skriva om dem. Även tidningen Groove har hört av sig och vill inte bara skriva om dem, utan även lägga en av Shilohs låtar på en kommande samlingplatta. Nu behöver de en ordentlig bandbild fort som helvete för att ha något att profilera sig med.

De har några timmar på sig, klart man ställer upp.



"Men vänta nu, den där var ju inte med i..." Nej. Just precis.

(men hoppas på nästa)

Färdiglekt för Schulman?

jag har ganska nyligen fått lära mig en psykologisk (?) modell inom kulturstudier kallad Winnicotts modell. Kortfattat innebär den en tredelning av mänskligt kulturellt beteende. Dvs:

Yttre verklighet - mellanområde - Inre verklighet

Typiska tredleningar:

Jorden - Människan - Himlen
Barn - ungdom - vuxen
Regression - ambivalens - Progression

Man skulle kunna säga att mellanområdet är en lek, ett steg som för oss närmare mognad. Det är liksom därför något av det snällaste folket skriver de mest hatiska och föraktande texterna. Det är en lek, något som behövs för att kunna ta sitt uttryck vidare.
Typ Black Metalsnubbar, hur många är det egentligen som bränner ner kyrkor liksom? De flesta 26-åriga metalheadsen sitter väl bara hemma och lirar Tv-spel, drömmandes om första kyssen. Samtidigt skriver de texter om att våldta Jesus och hata alla svaga. Alltså: Alla tar ju sig naturligtvis inte vidare, en del stannar i mellanområdet och andra återgår till regressionsstadiet.

Nu när Alex Schulman har stängt sin elaka blogg med motiveringen att cynismen spann ur kontroll. Att hans Bret Easton Ellis-avatar (Som Natalia Kazmierska tolkade det) blev ett monster han inte kunde kontrollera - så är frågan: Har han lekt klart? Och vad blir i såna fall hans nästa, vuxnare kulturyttring? han kommer ju förmodligen fortsätta skriva, men jag tror att det blir snällare, kanske helt utan personangrepp, gärna mer självförakt och förhoppningsvis lite mer av hans fiktionella historieberättande som han nosat på ibland.

Eller så har inte Schulman tagit sig vidare alls, kanske är det som Virtanen skrev i sin krönika ett strategiskt "Affärsbeslut" att stänga bloggen. Time will tell.

Lite DN har skrivit här.

I now pronounce you retarded

Härmed förklarar jag er Chuck & Larry
Betyg: 1

Jag ville verkligen gå. Alltså gå ut från bion.
Men eftersom mitt jobb tvingade kvar mig blev visningen i stället ett uthållighetstest. Jag skulle palla, jag skulle orka. Jag mådde faktiskt fysiskt dåligt, men jag ville kunna säga "Jag såg hela filmen" och folk skulle applådera min psykiska styrka, de skulle hurra mig och konfetti skulle spruta i min ära.


Vad jag fick uthärda började med två superhetero brandmän, Chuck och Larry, från Brooklyn, New York, som tack vare ett sjukt långsökt resonemang med virriga lagar om pensionssparande måste gifta sig. Men stadens myndigheter anar att allt inte står rätt till med äktenskapet så de två machograbbarna måste övertyga genom att spela jättebögiga för att de inte ska hamna i fängelse. Det ofrivilliga paret måste därför storhandla bögprylar: Barry Manilow, Wham och bomullstussar slängs i kundvagnen. HÖ-HÖ-HÖ!

Alltså, what!? Jag kan fortfarande inte förstå hur någon lyckats kasta in så mycket schablonmässigt, vidrigt avfall i en och samma film. Synen på homosexualitet är lika modern som hemma hos Göring. Liksom tappa tvålen i duschen, hur gammalt är inte det skämtet? Dessutom försöker man knyta ihop slutet med ett papperstunt och falskt budskap om lättare tolerans.


Please? Vi har tittat på fascistpropaganda i två timmar, det går inte att lura tillbaka oss nu. Chuck & Larry är en film för en smärtsamt köpstark målgrupp: fördomsfulla idioter.

Härmed förklarar jag skiten efterbliven.

Jag skriker det en gång till, så att ni hör mig längst bak också: BÖGHUMOR ÄR INTE ROLIGT!

Sådär, jag fixade det.

Var är min parad?

Recension publicerad i NSD 28/9- 07

Gordon and his Will

Tisdag, kl 11. Telefonsamtal med Gordon:

Gordon: Whaddup Niggah?
Jag: Tja. Niggah. Läget?
Gordon: Jo det är bra.
Jag: Vad gör du?
Gordon: Sitter och ätter lite frukost...
Jag: Ska du haka på bio? Om en och en halv timme (12:30)?
Gordon: eeeeh... vad är det?
Jag: "Den man älskar" heter den. Jag vet inte alls vad det är, vet du något om den?
Gordon: Nae, men jag sitter vid datorn, jag ska kolla...
Jag: Ja, kolla SFs hemsida.

Gordon: Ok, hittade en beskrivning: "Alfär en fiskhandlare med egen butik, som lever ett lyckligt liv tillsammans med Lena. Alf känner dock..." - Men Jahaa Alf, är det nån jävla praoelev som har skrivit det här synopsiset eller? Men jaja... "Blir jämförd med Lenas tidigare man, trots att han vet att han gör Lena lycklig och att de har ett bra liv. (ARG SUCK) NärLenas ex-manHannesplötsligtdykeruppideraslivigenställsalltpåsinspets." Öööh, PASS!
Jag: Okej, okej.

Äta ute

För ett par dar sen när jag var ute och gick (för någon konstig orsak) så mötte jag en flicka på vägen. Eller "mötte" var en liten överdrift för att ni skulle orka läsa vidare, egentligen gick hon bara förbi i alla hast. Tjejen hade baggyjeans och hennes blonda hår var reducerat till en fantasilös knut i nacken. En windbreaker skyddade överkroppen från regnet. Fast det spelar ingen större roll vad hon hade på sig, det var vad hon höll på med som äcklade mig.

Med snabba steg gick hon, samtidigt som hon glupskt mumsade från en asiatisk takeout kartong. Hungrig, no doubt. Men ute på gatan? Raskt gående? Något kändes inte okej just då. Men jag avfärdade händelsen med flickan som en ensam galenpanna i en värld med folk av bättre beteende. Ack så fel jag hade. Idag såg jag en rakad snubbe kuta förbi, ja han var riktigt snabb, och under tiden han halvsprang skyfflade han i sig mat från en oidentifierbar behållare. Det såg nära på groteskt ut.
Så alltså, vad är det som håller på att hända? Jag kan inte svara säkert.

Innan ni själva får några idéer så tänk på det här: Staden till för oss alla, men det är ingen jävla matsal. Du skurar väl inte offentliga toaletter med dina bara händer? Eller snyter dig i skjortärmen? Eeeh okej, Jasså det gör du? Okej, carry on då, freak.

Den man älskar kom från rymden

Såg Åke Sandgrens Den man älskar idag. Vet ni vad Rolf Lassgårds bufflige alfahanne till rollperson fått för namn i filmen?

Alf.

Fight club starts Thursday!

Bokmässan i Göteborg börjar på torsdag och Dagens Nyheter har skrivit ihop en underhållande guide till alla små fighter inom författarsverige. Sktikul för att vara DN måste jag säga.

Sista delen av Upp till kamp var också den bästa. Så skönt att slippa alla politiska klyshor och mytbilder, bara frottera sig i mänskliga relationer. Men fan vad mörkt det skulle sluta då? Irriterande och onödigt.

Och jo. Bra album:

Killah Priest - The Offering
David Bowie - The Buddha of suburbia
New Young Pony club - Fantastic Playroom
Iron & Wine - The shepherds dog
Dungen - tio bitar
The Go! Team - proof of youth

Låtar:
Babyshambles - Delivery (Singel)
The Guess Whos - These eyes (spår från Superbad Soundtrack)
The Mars Volta - Roulette Dares
Wu-tang Clan - Watch your mouth (spår från kommande album)

Tunga bollar

Jag tittade på fotboll i en bar ikväll, och det kommer inte bli någon vana. Så pass kan jag lova redan nu.
En sak jag undrar är varför alla, på en bar typ 100 000 mil bort från matchen ställer sig upp och applåderar, skriker ut sin glädje. För att nu jävlar, nu åkte bollen in i ett nät?

Hallå? Wayne Rooney ser inte att du har knytnäven i luften och "yess!"-ar högt och ogenerat.

Okej, lite elakt. Men tänk så här: Jag gillar film. men inte fan börjar jag applådera och vråla som en idiot när jag ser en maxad biljakt på vita duken. Eller börjar high-five-a som ett annat mongo gjorde under filmen 300.

Så du. Sitt ner, var tyst och titta du på din boll.