South Park 15 år (DN Kultur 5/10)

Trey Parker och Matt Stone slog igenom med den tecknade kortfilmen ”The spirit of Christmas” där fyra pojkar från en småstad i Colorado blir vittnen till ett slagsmål mellan Jesus och Jultomten, som bankar ihjäl varandra över titeln som julens främsta frälsare. Femminutersklippet skickades runt mellan tv-bolagschefer och till slut fick Stone och Parker sin egen tv-serie.
Sedan dess har ”South Parks” referensspäckade och intelligenta humor ofta misstolkats som barnslig, eller förknippats med kontroverser. Men seriens status är ett kvitto på förlöjligandets mekanismer: (1) att avdramatisera två sidor i en konflikt och (2) att skapa en ny makthierarki. Därför var den islamofoba populismen som följde dödshoten mot ”South Park” en olycklig avvikelse.
Stone och Parker har slaktat både religiös och ateistisk fundamentalism. De har örfilat Wall Street och de konservativa med vänsterhanden och Tom Cruise, Barbra Streisand, Kanye West och hela det skenheliga liberala Hollywood med högern.
Scientologkyrkans skapelseberättelse hör till seriens höjdpunkter. Där förklaras hur scientologer tar betalt för en tro på att den intergalaktiske härskaren Xenu reste till jorden för 75 miljoner år sedan och matade människor med hjärntvättade själar från utomjordingar. Redan då, 2006, var ”South Park” på väg att nå en status som oantastlig och samma säsong fick serien sin första Emmy.

I dag finns ”South Park” som ämne på amerikanska universitet, men under seriens första år stängde skolor i Georgia och Connecticut av elever som bar kläder med ”South Park”-tryck. Föräldragrupper oroade sig över att små barn tagit skada av innehållet, som kallades ”en uppkastning från Comedy Centrals illaluktande svarta hål som aldrig borde ha producerats”. Det krockade i många föräldrars huvuden när de såg tioåringar som de är på riktigt: ”Barn har ingen social takt eller etikett”, sade Stone i en intervju, ”de är bara totalt rasande små jävlar”.

Ibland anses ”South Park” ha skämtat för hårt, för tidigt. Som när krokodiljägaren Steve Irwin dött av en stingrocka och sju veckor senare dök upp på Satans Halloweenfest med en stingrocka genom magen. Satan tror att Irwin klätt ut sig och anmärker: ”Dude, inte coolt. Du vet att han dog för bara några veckor sedan?” Irwin svarar: ”Men Satan, det är ju jag, Steve Irwin, krokodiljägaren”. Självklart blir han utkastad från festen för att han inte klätt ut sig.
Det är svårt att sammanfatta en serie som gjort allt, men när Parker och Stone intervjuades av talkshowvärden Jimmy Kimmel gjorde han en nykter bedömning av deras insats för populärkulturen:
”Det har tagit 15 år, men ni har nog äntligen förstört tv för alltid”.

Helgläsning i Nöjesguiden

Jag har en helsida i nya numret av Nöjesguiden där jag skrivit långt och utförligt om South Park. Det ligger nu även uppe på the internets och ser faktiskt riktigt bra ut tycker jag.

Läs allt här.

Nu har det gått en längre tid, så jag klistrar in texten här för säkerhets skull:

En av anledningarna till att svensk humor är bland den sämsta i världen, åtminstone den som tillåts i traditionell media, är bristen på timing. Inte bara när det gäller omedelbar leverans utan på oförmågan att kritisera tidsandans normer nog tidigt. Sverige är litet, vilket resulterar i att vi bara skojar om sånt som avviker. Vår humortradtion är ett slags gympalektion på nationell skala som blir en mardröm för tjejen med fula shorts och dåligt bollsinne.

USA är ett större land som kan organisera sig och utmana status quo genom humoristiskt gerillakrig tillsammans med de smarta kidsen från andra skolor. Eller är det bara en slump att de har satir som Daily Show, Simpsons och 30 rock medan vi har, vad? Robins?
South Park, den animerade serien om fyra pojkar från en liten håla i Colorado, är alltid bäst på det här. Bara 23 timmar efter att Barack Obama vunnit presidentvalet stod en animerad Obama i min laptop och talade patosfyllt om sina döttrars nya valp: "We will name him Sparkles!".
Drevet om svininfluensen kom långt efter att South Park skildrat en annan pandemi: global överdos av panflöjt-spelande torgorkestrar. Och i våras åkte tjockisen Cartman till Somalia för att hänga med piraterna, vilka fick sympatier och tilläts tala sitt eget språk istället för hitte-på-afrikanska.
Seriens känsla för timing är nog tyngst i avsnittet Best Friends Forever från 2005 som sändes 12 timmar före Terri Schiavos kontroversiella död. Schiavo levde som en grönsak med en feedingtube och debatten om ”rätt till liv” blev en bisarr mediecirkus där Terri visades upp i ett förlamat tillstånd för hela USA och utnyttjades av både högerreligiösa och vänsterliberala grupper som slagträ för deras egen poplulism. I BFF-avsnittet handikappas och dör den fattige pojken Kenny på ett liknande sätt och den sista sidan i hans testamente läses: "Don't ever show me in that condition on national television".
Seriens skapare Trey Parker och Matt Stone är känsligare för hyckleriet som komisk kraft eftersom de vägrar välja sida. Medan exempelvis Jon Stewart och Bill Maher ständigt hackar på lätta mål från republikanernas mest utvecklingsstörda stall gör South Park en poäng av att George Clooneys tacktal på Oscargalan innehåller lika mycket miljögifter som smog. Och så fort serien får prestigepris för vad som kan misstänkas vara för social/politisk medvetenhet ställer de sig utanför ryggdunkarklubben och dedikerar ett helt avsnitt till avföring. ■

South Park sänds på på Comedy central och fortsätter andra halvan av sin trettonde säsong den 7 oktober med sportavsnittet South Park's Got Balls.

B-laget

Pojkarna Stan, Kyle, Cartman och Kenny må vara cenralfigurer
i South Park, men även B-laget har sina stjärnor. Här är seriens största livegna organ:

Sergeant Harrison Yates
Stereotyp irlänsk poliskommissarie som bekämpar fildelning med motiveringen att han värnar om Lars Ulrichs konstintresse. När Michael Jackson flyttar till South Park konspirerar Yates mot (den nu avlidne) popstjärnan men ångrar sig när han ser Jacksons vita hudfärg. En arrest hade brutit mot polistraditionen att bara gripa oskyldiga svarta män.

Towelie
Pratande handuk som mest röker gräs. I avsnittet A Million Little Fibers skriver han sina stenade memoarer och hamnar i soffan hos Oprah Winfrey. När det avslöjas att boken är ljug skickar Oprah en lynchmobb efter Towelie som skriker ”burn that wich lies to Oprah”. En respons på den liknande uppståndelsen i USA då James Freys bok om sina egna drogproblem visat sig vara lögn.

Leopold ”Butters” Stotch
Precis som i verkligheten blir gärna eftertänksamma personer de mest utsatta. Butters har heller inte så mycket hjälp av att hans konservativa föräldrar skickar honom till läger för att ”pray the gay away”. Hans ocyniska attityd gör att han ofta blir lurad. Gulligt nog den karaktär som bejakar livet mest. Kanske för att han sällan förstår det.


Randy Marsh
Farsan som slåss på knattematcherna och blir alkoholist på grund av hypokondri. Olikt Homer Simpson har Randy en akademisk utbildning och är även Obamaanhängare, vilket tillför en extra dimension av dumhet när han av misstag svarar ”niggers!” i ett lekprogram på bästa sändningstid.


Herbert ”Mr” Garrison
Sägs vara inspirerad av en collegeprofessor Trey Parker hade i litteratur vid Colorados universitet. Garrison har bytt kön två gånger, är rasist, bög, homofob, schitzofren och absolutist vid minsta lilla infall. När han blir ihop med evolutionisten Richard Dawkins övertygar han denne om att sluta pjoska med religiösa: ”you have to act like a dick to people who doesn't think like you”.

Kristoffer Viita

Friday, I'm in Hate

Veckans biorecensioner, verkar inte finnas på nätet än.

Film: Street Kings
betyg: 2
Regi: David Ayer
I rollerna: Keanu Reeves, Forrest Whitaker, Common


Efter ett replikskifte som:
- Yo! You know who the fuck we are?
- Yeah. You're a couple of panheads buying a machinegun out of a truck.
Följt av att en halvrasistisk och alkoholiserat kaxig Keanu Reeves får storstryk av två koreanska småskurkar, fick upp mina förhoppningar på Street Kings. Detta samt att regissören David Ayer tidigare haft ena näven i hooden och den andra i polisinstitutionen, där han visat hur de två samåker. Det gjorde han med filmer som Training Day och den i mitt tycke ännu bättre Harsh Times. En hel del är bekant i Street Kings. Lite för bekant.
Det är korrupta snutar, osynliga kvinnor, gangstriga gangsters. Men det blir inte tråkigt fören efter mitten då polisfilmsklyshorna börjar regna surt på och över Keanus pappartade ansikte.
”Att mörda dem kommer inte att ge dig din fru tillbaka” snyftar en änka med glansiga ögon.
Skulle det få Keanu att ändra sig kanske? Jag tror inte det lilla stumpan.

Detektiv Ludlow är förutom sin målmedvetenhet och missbruk, en rakt igenom uttryckslös karaktär. För att inte tala om partnern han tilldelas i mitten av filmen. Det här är överraskande med tanke på David Ayers tidigare cleana skildringar av manliga snutduos.
Att Street Kings i princip stjäl en hel scen från L.A. konfidentiellt stör mig inte alls, men att det ska vara så svårt att få till lite kemi mellan skådespelarna är förvånande, och irriterande.
Det hjälper förstås lite att bäste gangstarapparen The Game gör en liten roll som, ja som gangster. Han är visserligen inte med så länge och blir mest slagen i ansiktet med en telefonkatalog.


Film: Nu eller aldrig

Betyg: 1
I rollerna: Jack Nicholson, Morgan Freeman
Regi: Rob Reiner

Lyssna på radio ikvälI istället. Kulturradion Kino i P1 pratar om problematiken kring filmer för äldre. Och det är bra, för det är sannerligen ett problematiskt ämne. Filmer om personer över 60 är inte helt sällan lika överpedagogiska som dem samma om personer under 12. Man underskattar äldre på samma sätt om man gör barn.
I Nu eller aldrig träffar vi mekanikern Carter (Freeman) och den rike affärpampen Edward Cole (Nicholson). Båda är döende i cancer (eller nåt). Och eftersom de placerats i samma rum utvecklas en ”omaka par”-relation.
En svart och en vit. En rik och en fattig, ja, ni fattar.
Carter får idén att skriva en sk ”bucket list” med alla saker han vill hinna med innan han kolavippen. Cole nappar och med dennes pengar drar paret iväg på en resa runt jorden. Komplett med "majestätisk" bergsklättring och burnande gamla sportbilar.

Nej. Det är aldrig för sent att dö med mindre värdighet. Åtminstone inte om man får tro Hollywood.
Som att inte den gamla rockmusiken vore nog (ja alla gamla gubbar gillar ZZ Top), moralismen kring vad som är värt att leva för skriker som ett nyfött barn. Dessutom lyckas regissören peta in sin egna politiska hjärtefråga: I en av de första scenerna visas Carter med en cigarett i handen. I nästa fattar vi att han drabbats av cancer. Inte direkt någon överraskning med tanke på att Rob Reiner är känd som notorisk tobaksmotståndare. Reiner parodierades av South park i avsnittet ”Butt out” där det påpekades att Reiners egna viktproblem var minst lika farligt som rökning. Minns sekvensen när han fastnat i sin limo och skriker efter "butter!".
Kasta in bort ditt liv på den här skiten. Fånga dagen och se alla avsnitt av South Park gratis på nätet istället.


Hej då Jack.

Boobs Metal

Hehe, ja. Jag såg den där filmen från 1981. Heavy Metal.
Den var lite som om Frank Miller fått fria händer inuti the twilight zone. Männen är antingen Rådeffade bolamutanter, knarkade slackermyrslokar, Cyniska taxidetektiver eller någon annan valfri 80-tals 15årings fantasibild av sig själv. Skurkarna är förstås feta businessmen a la jabbadehutts eller lite hunkiga och fascistondskefulla alfaaliens. Filmen handlar om en grön boll som svävar omkring mellan olika planeter och dimensioner. Där den hamnar så blir det nåt slags trubbel. Amen tänk typ gamla Outer limits eller Twilight zone ute i rymden. Och tecknat, hajar du grejen.
Kvinnor är för det mesta tysta, karaktärslösa och de tar ALLTID av sig kläderna. Dock så uppskattade jag en tjej som tydligen heter Taarna. Hon är den hårdaste bruden i filmen, och den sista av sitt slag, vad nu hennes ras hette. I slutet måste hon hugga huvudet av massvis gröna våldtäktsmän.
En av Youtubekommentatorerna kallad batcountryrabid sade det bäst, alltså riktigt sci-fi-convention-töntigt:

"I always liked Taarna--I liked all Heavy Metal girls back then. I mean ya she was half naked but she was also bad as fuck!"

Visst fan låter han som en trustworthy kille för saklig, samtidsenlig queerteori. Han kommenterar en scen då Taarna tar en lång skön flygtur, några nice simstrokes och byter sedan gear i lugn och ro.



Yes. Tror ni det är en slump att hon flyger på en stor jävla fallos som kluckar som en tupp?

Hur som helst, anledningen till att jag tog upp det här: South Park gjorde en hyllning till filmen i ett avsnitt förra veckan. Och jag älskar South Park.

Kvinnor är från Dirty Dancing, Män är från Apocalypse now.

Strage idag skriver som vanligt en underhållande och och reflexiv krönika. Själv känner jag mig lite stolt/skamsen över att jag listat ut att väninnan han nämner i början av texten borde vara den där filmkrönikanfinskan Andrea Reuter. Hon skrev nämligen på sin blogg om både Swayzeys cancer samt hennes och Fredriks kärlek till South Park. Som för övrigt har börjat igen!

Randy, Bono och bajset

Stanleys pappa Randy är nog serien South Parks triumfkort, Matt och Treys Homer när Eric Cartman inte räcker, fast bättre än Homer förstås. Randy ligger inte på samma intelligensnivå som en tennsoldat.

Av dem som varit med från början är han nog den karaktär som utvecklats mest och några av seriens höjdpunkter har alltså , inte helt otippat, involverat honom. Som när han startar en fight med annan pappa under Stans baseballmatch. Först sitter han med öl i sin plastmugg och vrålar att det andra laget suger. När en av motståndarlagets pappor ber honom hålla käften tar han av sig tröjan och frågar "What are you gonna do? Huh? I'm standing right here, how do wanna handle it?".
Superpappan är också hypokondriker: I ett avsnitt (säsong 09 tror jag) åker Randy dit för Rattfylla och måste besöka den superkristna föreningen AA. Så fort de förklarat att han är hjälplös inför sitt beroende och att han har "en sjukdom" rakar han gråtande sitt huvud och sätter sig och super i en rullstol jämrandes "I have a disease!".

Randy är medlem i sekten "The Hareclub for men" , en religiös grupp med anknytningar till påskharen som anser att den första påven var kanin. Han har också fått kyssa Jesse Jacksons (Självutnämnd "emperor of black people") ena skinka som ursäkt för att ha yttrat ordet "nigger" i nationell TV. I samma avsnitt bränner han av en spoken-word session om hur jobbigt det är att ständigt "påminnas om något lamt som hänt i ens förflutet" I referat till hur han (tillsammans med Michael Richards) måste leva med att kallas "niggerguy".

Randy är Geolog, han är katolik, gift och har två barn. Och förmodligen är det hans vanlighet och tror-sig-ha-stenkoll-på-läget-snusförnuftighet som gör det så roligt varje gång han gör bort sig själv. Utåt sett är han liksom jävligt rejäl, han dricker öl med sina grabbar och handlar powertools på wallmart. Han är alltid den som utnämner sig själv till krisledare när katastrofer som Global Warming eller night of the living homeless drabbar staden. För Randy förkroppsligar ofta Nidbilden av en vit heteroman i en liten amerikansk redneckstad som South Park. Det är tacksamt eftersom han är extremt tävlingslysten och alltid måste visa upp vad han åstadkommit, även om det är att bajsa genom munnen eller magiskt tillkalla biggie smalls - "That's pretty cool, Hey Sharon! Look!".

I det senaste avsnittet (s11e09) från i onsdags (10/10 -07) får Randy konkurrens i sin bajsnödighet - bokstavligt talat. Avsnittet går ut på att han och Bono från U2 tävlar om vem som kan ta världsrekord i att pressa ur sig den största bajskorven någonsin. Detta bjuder till underbart låga skämt om Randys växande exkrement som vore det ett växande foster. Läkaren kollar med ultraljud och menar att Randy inte bör flyga under sin "Turd trimester" - briljant. Men förutom detta får Bono en hel del skit (haha) för sitt oklädsamma behov att framstå som mänskligt fulländad.

Stan säger det bäst av alla till Irländaren med världssamvetet:

"Don't you have enough? I mean you've got tons of money, a jet, the biggest rockband in the world, a hot wife and you've been knighted. I mean, at some point, can't you just fuck off?"

City, nytt nummer.

För att läsa min krönika om South Parks roligaste scener och mina recensioner på Little miss sunshine, Jackass 2 och Weeds säsong 1 klickar du här.

Och här finns min recension av Kerstin Ekmans bok "Herrarna i skogen". Det här är min ANDRA bokrecension, så den som vill kritisera en kritiker kanske kan vänta tills jag fått lite rutin?

Butters, älskade hjälte

Fredrik Strage skriver i dagens DN om South Park karaktären Butters, en av de finaste killar som finns på jorden, om fiktionella killar räknas, vilket jag tycker att de gör.

Nytt South Park

Ja men tack så jävla underbart mycket. Jag har väntat så länge. Det nya avnittet av South park handlade om att Stanleys farsa Randy är med i ett lekprogram på TV. I kategorin "People who annoy you" ska Randy klura ut vad ordet "N(blank)gger" stavar ut. Han säger ju självklart Nigger och blir fett utbuad. Han måste till och kyssa Jesse Jackson i arslet som ursäkt. Trots det blir han inte av med stämpeln som "That Niggerguy" och vill förbjuda ordet "Niggerguy" helt och hållet. Det är ju faktiskt svinroligt, min vän Nils berättade att det är en snubbe i New York som försöker förbjuda ordet "Nigger". Så jävla retarded, det går väl inte att förbjuda ett ord om det är tänkt att de ska ha yttrandefrihet?

I samma avsnitt ska en dvärg föreläsa på kidsens skola. han ser helt sjukt rolig ut och Cartman håller på att skratta ihjäl sig "hahaha, they've put a little suit on him!". Det slutar med att dvärgen och Cartman slåss utan tröjor på skolgården och att dvärgen svammlar om "Words are like bullets, if you take away the gunpowder..." I ett försök att se sig själv som oberörd av cartmans hån. yes, nu har jag snackat sönder det avsnittet, men tanka hem det ändå!