Rapport från Arvikafestivalen

Att tänka nischat och konceptuellt i festivalarrangemang verkar vara tidens anda. Arvikafestivalen, som förvisso alltid legat i framkant med sin inriktning på synth, industri och electronica, har i år slängt in lite mer lättillgängliga, poppiga akter som Håkan Hellström och Death Cab for Cutie.
Möjligen var det anledningen till att publikrekordet slogs för tredje året i rad, den här gången med 18 000 sålda biljetter.
NSD rapporterar från helgens alternativparty
i Värmlandsskogen.

Sångaren i det skitstöriga metalbandet Volbeat frågar sin publik hur många som såg dem på Sweden Rock? Responsen i skrik är inte den bästa vilket bekräftar skillnaden i målgrupp festivalerna emellan. Och det är skönt att det är en annan crowd i Arvika än just där.
Inte 90 procent medelålders män som gillar gammal hårdrock (spelad av ännu äldre män). Visserligen säger den bokningsansvarige faktiskt att artistutbudet består av 80 procent män (och Kent påstår sig vara "från kritaperioden" när de spelar under den kvava fredagskvällen). Än är det tid kvar innan mångfald går att kombinera med snävt nischade artistutbud. Något som festivalledningen verkar medveten om.


Solen och värmen är nog stark merparten av dagarna för att bedöva det värsta av den kollektiva drängfyllan.
Festivaldjuren ligger kvar på campingen och lyssnar på sina bandare och de som hunnit dricka lite vatten orkar ta sig in till festivalområdet.
Jag kollar en sväng på Mackan Price som kastar iväg lite mörk ghettotech mitt i solskenet till en sittande (sovande?) publik.
När solen börjar sänka sig bjuder Kleerup tillsammans med Lykke Li och Tityo på sin snyggt odansanta housedisco på inomhusscenen Orion. Konstigt med shout-outs á la "give it up yo!" vilka sticker som en liten kniv i den mysiga stämningen.

Så kommer kvällen.
Med en fantastisk videoback-drop ger Kent en konsert inför vad festivalledningen sedan påstår är den största publiken i scenen Vintergatans historia.
Bandets visuella ambitioner (pretentioner) är enorma. Och jag är en fet sucker för snygga bilder, oavsett om det handlar om pianon som exploderar eller Jocke Bergs nylle i en kamera som sänder live från själva mikrofonen.
Denna teknikuppvisning betyder dock att bandet lyckas slippa värma publiken med mellansnack och lämnar en del att önska.
Jag stannar till 747 som är väldigt fin. En tjej framför mig har skrivit "I?m King" på ryggen med tuschpenna.
Under Ingenting gör hon kroppsklottret rättvisa och börjar hångla med en annan tjej.
Resten av natten ger Rex the dog och Surkin mig okontrollerade spasmer så svetten sprutar i timmar, långt in på morgonen.

På lördagen sköljer ett kraftigt skyfall bort många av besökarna från festivalområdet och det stora Apollotältet fylls med vatten. Programmet med bland andra Deathstars, Alice in Videoland och The Go! Team skjuts upp i flera timmar.
Göteborgarna i Pacific! står dock på Andromedascenen med vita ansiktsmasker (eller är det kroppsmålning?) och anstränger sig... kanske inte direkt till döds.
Däremot har deras dansanta pop en rätt bra effekt tillsammans med sina sketchstiliserade videos som rullar i bakgrunden.
Totalt Jävla Mörker, som är näst på tur, kallar sin publik för svin och hoppar omkring som galna till sin brutala hardcore.

Jag hinner även trycka in en titt på rapclash från Bodenfödde Kockys spelning inne på Orions dansgolv. Det är lite glest och en konstig tjej i publiken babblar om Kockys hår, men covern på The Dreams Fast Car är en ypperlig sådan att bobba huvudet och så småningom dansa till.
När jag senare spatserar på festivalområdet hotar en kille i t-shirt med texten "Spetsnaz" (ryska elitmilitären) att ge mig på flabben.
Jag flyr tillbaka till Orion och tittar på fransyskan Yelle som levererar snuskiga texter på hemspråket. Yelle studsar som en jojo och har på sig en stor glittrig skrud som sammantaget får publiken att röra sig oavsett om den vill eller inte. Själv stoltserar jag med en glowstick
i bröstfickan.
När natten blir mörk (och kall) gör Seattlebandet Death Cab for Cutie Vintergatan. Frågan är snart solklar dvs: om dessa slätstrukna OC-rockare har något att göra i mina trumhinnor, annat än att irritera?
När natten börjar närma sig sig kokpunkten går syntarna i S.P.O.C.K upp för nionde gången (!) i festivalhistorien.
De har på sig Star Trek-uniformer och sjunger "never trust a klingon". Detta inför en absurt stor publik som sträcker upp sina händer i luften och i stället för djävulstecknet visar karaktären Spocks avskedssymbol för "live long and prosper".

Sist ut på stora scenen Vintergatan är de hypade britterna i Hot Chip. De gör festivalens bästa konsert med sin drömskt minimalistiska electropop. Jag står i en slags eufori och viftar med armen till Shake a Fist. Och sen vill jag gråta till näst sista låten, en cover av Sinead O'Connors Nothing Compares 2 U - men låter bli.
Det hade varit ett väl vemodigt sätt att avsluta en så grym festival på.



Reportage publicerat i dagens NSD. Bilder i inlägget tagna av mig.

Kiruna

Jag är i Kiruna.
Malmpellets, Lappland, gruvarbetare, renar. Svensk mästare i hundspann och en svinkyla förstås.
Jag är här för att jobba från Kirunafestivalen. Hives och Håkan spelar. Och några till. Typ Petter.

Kirunaborna säger "välkommen till Kiruna" hela tiden, lite på samma sätt som när New Yorkarna säger "Welcome to New York city" varje gång något crazy händer.
Fast här händer ju inte så mycket wack-attack. Inte än. Förutom att min chef Olle Sjögren bad mig ta tåget klockan 06 från Luleå medan han själv tog sig en liten oannonserad sovmorgon.

UPPDATERING:

Här ligger festivalbloggen.



Ni undrar säkert vad låten som spelas på bilden heter också. Det är Freemasons/ Beyoncé - Deja vú

Hardbody, Hardbody

Filmfranchiseofilin är över oss. Det har den varit länge. Och likt ett groteskt monster som är varje Michael Bay-manuskript kommer den förmodligen att suga riktigt hårt, oavsett hur mycket pengar den genererar.
För er som undrar vad en franchise är och vad jag pratar om, kan jag inleda med följande förklaring: Det inte är en bra sak.
En filmfranchise är när film med stor efterfrågan hos publiken skapar en ännu större efterfrågan hos företag som kan kapitalisera på filmens namn (läs: leksaker, hamburgare, t-shirts eller hela Fredrik Ljungberg med exempelvis Indiana Jonestryck på). I USA har detta drivits till löjliga utflykter.

Ni som är gamla nog att minnas förra sommaren kanske också minns att den kryllade av uppföljare. Pirates fyra, Spidey tre, Bourne Ultimatum och så huvudvärkssmärtande vidare.
Harrison Ford, 100 år gammal, tvingas ta rullatorn till jobbet för en fjärde gång och av Steven Spielberg instruerats att låta piskan vina mot både nazister och utomjordingar (Nåt sånt va? Jag har inte sett den än.).
Inte för att förringa Hook-regissörens konstnärliga intergritet eller så, men han har ju uttryckligen sagt i intervjuer att det inte blir någon uppföljare A.I. då fansen inte efterfrågat det, men att "Om det blir en Indy 5 är upp till er" - kompromisslöst så det förslår, eller tror ni att han gillar pengar?

Det finns fortfarande uppföljare som väntar på att bli leksaksbilar, happy meals eller reklamfilm. Inte minst Bays nya Transformers. Men även en ny Narnia, Batman och Hulken väntar på publiken 2008. Om det kommer uppföljare till Iron man? Räta ut det frågetecknet till sitt utropsdito för snabbt svar.
Men det går inte att göra uppföljare i all evighet (men de tänker åtminstone försöka genom att trycka ut tre nya Terminator).
Det komiska är att storbolagen istället för att satsa mer på innovativa originalfilmare och manus nu köper upp vilken skräp som helst om de tror att det på lång sikt kan muteras till en fet franchise. Eller vad sägs om en remake på första filmen i den redan sönderavlade serien om Highlander? Jepp det är på g.
En nyversion av hönsprodukten Flash Gordon från 1986 där Max von Sydow spelade japansk transvenstit i ett utomjordiskt landskap av papp? Den kommer.
Själva produktgalenskapen har kanske inte nått vårt inte-så-lyckligt-lottade filmland. Men som regissören Martin Jern konstaterade i en krönika på filmnyheterna.se har ängsligheten över att våga chansa på originalmanus blivit större.
Vi filmatiserar fler romaner än någonsin, återanvänder samma gamla skådespelare och hoppas att äckliga uppföljare (Jägarna 2 och Göta kanal 3!) ska generera pengarna som kommer användas till att, ja till vadå egentligen? En remakeserie i fyra filmer av Ronja Rövardotter med Helena Bergström i alla roller? Utom rumpnissarna då, som spelas av de där efterblivna trädockorna i com-hemreklamerna. Börja tänk Franchise!

Krönika publicerad i Norrländskan 28/5


PS. Bilden föreställer den där svarta autoboten "Jazz" som dör i slutet på Transformers. Det tyckte jag var synd. Han var trots allt en rätt trevlig racial stereotype som mest gillade att "chilla". RIP Jazz.

Joelbitar

Här:




Joel Alme är färskast av de Göteborgska romantiker som det senaste året varit synonyma med melodiös kvalitativ pop. Jonas Game och The Honeydrips för att nämna de relaterade. Alla ligger de alltså på Sincerely Yours, Henning Fürst och Erik Berglund i The Tough Alliance egna skivbolag.
23 april släppte Joel Alme sin platta Master of Ceremonies, producerad av Björn Olsson och Mattias Glavå som tidigare arbetat med artister som Håkan Hellström, Broder Daniel, Anna Järvinen och Mattias Alkberg BD.
Alme som även spelar bas i post-Bad Cash Quartetbandet Hästpojken. Jag träffar honom lite småberusad, en eftermiddag innan en spelning på jazzhuset i Göteborg.

Da fuck? Varför tog det så lång tid (3 år) att färdigställa albumet?

- Det fanns inga deadlines. Det var mer grilla och käka enorma beanaisesåsmängder. Vara ute med båten (I Orus utan för Kungälv). Jag har lagt väldigt mycket energi på att bara ha sköna dagar.
Sen tror jag att Björn tröttnade på mig ganska mycket också. Vi sporrade varandra till någon slags lättja. Vi skulle göra en platta men visste inte hur vi skulle färdigställa den. Det var därför jag började spela in med Mattias (Glavå). Jag visste att han jobbade mer som en tysk armé.

Du har ju blivit ganska omskriven på kort tid. Vad tror du all ros beror på?

- Det jag kan tänka mig att folk gillar, nu när de väl har hört det, är att det är ganska genrelöst. Det är ingen electronica eller post-rock. Jag hade lika gärna kunnat vara 65 år och ha släppt en bluesplatta.
Det är väl kul att folk byggt upp mig, jag hade aldrig varit intressant om inte den här elden hade startat. Men det är inte jag som har tuttat på den.

En del av intervjuerna har handlat om din ”brist på utanförskap”?

- Jag har aldrig varit mobbad eller känt mig lockad att använda konstiga kläder, ha andra åsikter, vara politiskt involverad. Jag har alltid varit en vanlig hockeykille.

Betyder det att du aldrig blivit arg? På rådande hegemoni eller vad man ska säga?

- Det klart att jag varit så. Fast mer åt andra hållet. Under Eu-demonstrationerna hejade jag nästan mer på polisen. Jag gick på en skola som heter Shillerska och det var så kvasiintellektuellt där att jag liksom tröttnade. Jag började heja på makthavarna i samhället istället, som protest. Även om det är fel att göra det, för att jag inte orkade vara så politiskt korrekt hela tiden.

Dina texter är ofta romantiska, men inte självbiografiska. Har du något skötebarn bland dina låtar?

- When the moon shakes, den handlar om min kusin som dog. Det är väl nästan det enda självbiografiska. Annars har jag haft väldigt svårt att skriva om saker som hänt i mitt liv. Inte för att jag haft det så jävla jobbigt utan mer för att man är van att förtränga saker. Det går inte att hitta någon poesi i saker som gjort en illa.

- Eller folk ska ändå tycka att det är svårt att få tag i en liksom. Sincerely Yours är också så, med deras baseballträn. Det där coola sättet.
Jag är ju inte riktigt sån, men jag tror att de kan gilla den här buffliga attityden.

Hur är du bufflig?

- Jag har brytt mig så himla mycket om vad andra tycker i hela mitt liv. Men nu gör jag inte det längre och då är det som att ta lite revansch. Nu när livet är ganska bra har jag råd att vara bufflig. Jag orkar inte bry mig om vad andra tycker längre.

Det måste kännas skönt?

- Det är skönt, ja. Men det behöver inte betyda att man sårar andra för det. Jag har alltid varit ganska blyg med min egen komposition av livet innan.

Hur är det att plötsligt göra en massa intervjuer?

- När jag kommer hem på kvällen är jag helt tom. Det känns som att någon tagit nåt från mig. Många saker jag säger snackar jag inte ens med mina kompisar om.
- Jag skäms nästan ibland över att jag lagt så mycket tid på en skiva. Allt det här som står i tidningen är ju bara skitsnack, allt det här förhöjande av en person bara för att han släppt en skiva? Så det är märkvärdigt? Det är ju bara skit.
Du märker hur positiv jag är?

Ja men det är väl värt…

- Det är värt det sen ja, men just nu är det inte värt det. Det finns ju så mycket mer än musiken. Varför ska jag hålla på med musik om allt annat är skit? Från början håller alla på med musik för att hitta nånting med sig själv.
Jag har hellre en familj med någon jag älskar än håller på med musik.

Är du inte stolt över skivan då?

- Jo jag är jättestolt. Men den betyder ju egentligen ingenting. Vad betyder det när du sitter där själv?

- Folk ser upp till de som håller på med musik. Vissa artister, typ Moneybrother eller Thomas Ledin som hjälteförklarar sig själva.
Jag är inte så. Jag har tyckt att jag varit helt värdelös som människa under tiden. Och folk ser upp till det på nåt konstigt jävla sätt.

Autism

I dagens tidning har jag en intervju med låtskrivaren och sångaren i det fina bandet Autisterna, den blev bra tycker jag.

Autism en diagnos, inte en sjukdom.

Mobbade barn med Vampyrflickvänner och pingisrackets

Ja, unga mobbade pojkar verkar vara lite av en minitrend på GBg filmfestival med både Pingpong-Kingen och Oscar i Låt den rätte komma in.
Eller så gillade jag bara den där rubriken.

Idag har jag en artikel om en kille från Luleå som gjort en kortfilm till festivalen, Ljuset heter den. Reads about it.

Idag ska jag jävlart se till att blöda ur ögonen av allt filmtittande innan vargtimmen är kommen. Bland annat den där nya med Jake Gyllenhaal post-9/11. Utlämnad. Tror at det kan vara något. Tyvärr missar jag då Ploy. Phuck.

Dagens pressnotiser

1. Den 3:e december skrev jag lite om Adam Tensta och hans kamp för att få behålla sitt häng på byxorna. Jag beskriver i blogginlägget hans musik med orden "glättig house".
I dagens NSD har Jonas Ahnqvist (som jag hade en liten beef med i somras) en recension publicerad om en spelning med Adam Tensta som nyss ägde rum i Luleå. Lägg märke till vilka ord han använder för att beskriva Tenstas musik. Coincidence Jonas? I think not.

Jag tolkar naturligtvis detta som en väldigt smickrande homage.
...eller kanske som det kallt avfyrade startskottet för ett tyst krieg.
Jag har inte bestämt mig än.

2. Jahaaa. Så här är alltså bilden jag tog. Utan namn I GP.

Drukqs

En liten biorecension ska ni väl ändå ha på en fredag?

På tal om 90-talet...

...Här är et litet dvd-hålldigbortafrån-tips:



Best of the decade - the 90s

box med tre filmer: Basic instinct, Liar Liar och Casino

Betyg: 1

Genre: två thrillrar + en komedi=tragedi

Målgrupp: Trötta presentköpare?

Jag kan inte tänka något mer motbjudande än att samla tre mediokra filmer i en och samma box och sedan slarvigt kalla den "best of the 90s". För det första känns hela idén sjukt ur tiden, det kan nog knappast finnas någon som köper samlingen och sedan känner sig täckta.

"Yes, nu har jag avverkat 90-talets filmhistoria och kan flexa på nästa möte med kulturnämnden" Eeh, nej eller hur? Vi ser igenom det här tricket, visst gör vi? Grejen är ju att just de här 90-talsfilmerna verkligen inte klarar sig som ensamma utgåvor på marknaden och det är väl därför någon trött copywriter eller dennes assistent tvingat ihop de så omaka filmerna med en gemensam nämnare rymlig som en julklappssäck: ett årtionde. Och självklart blir det fullständigt identitetslöst.
Vem sade att ironin var död förresten? Det här är stor humor.

publicerad i nsd city 22/11 -07

PS. Fler rec här och här, och en något förvirrad krönika här.

Way out West, dag 1 & 2

En festival utan 14-åringar som gråter efter första snedfyllan? En festival utan patetiska superpackade seniorer, utan tält, träskpunkare och trötta gamla gubbar på alla scener? Jepp, det låter kanske otroligt, men det är sant. Festivalen med 18-årsgräns och ett förkrossande smart program har i gengäld fått en intelligent och sofistikerad publik. Succen stavas "Way out west" och har precis i helgen ägt rum i Slottsskogen i Göteborg.
NSD:s Kristoffer Viita har bevakat festivalens premiärår.


Jag känner av lite första gångenvibbar när de "goa gubbarna" annordnar sin egen grej, pressområdet är lite trångt och vakterna runt om i stan verkar inte förstå att mitt armband ger företräde, "Vad är det där för band?".

I övrigt fungerar allt som ett klockspel i orange.

Jag startar fredagen med Strokesgitarristen Albert Hammond Jr. Ganska trevlig eftermiddagsrock med tv-spelsgitarrer från en kille som mumlar något helt ohörbart efter varje låt: "Mrhrm… Homer Simpson" (?). Jag skyddar mig från en regnskur innan jag går vidare till The Hives. De bjuder på nytt från kommande plattan The black and white album, en kaxig men lite fantasilös pastisch tycker jag. The Beatles och Jay-Zs två mästerverk som redan buntats ihop av DJ Danger Mouse på mash-up-plattan Grey album. Nåväl Howlin' Pelle och killarna sköter sitt gig okej, men jag har sett dem mer speedade och den gången hade jag roligare.

Drogerna tar ut sin rätt

Alla verkar ha hatat Primal Screams spelning utom jag, ljusshowen var grymt mäktig och hits som Swastika eyes och Country girl talade för sig själva. Visst var bandet redigt trötta och frontmannen Bobby Gillespie stod i princip fastfrusen vid mickstativet. Men hey, någon gång måste väl alla droger ta ut sin rätt?

Ser att Manu Chao svänger något enormt innan jag sticker mot en klubb i stan för att kolla The Tough Alliance. Erik och Henning sjunger playback framför videoprojiceringar av delfiner och gamla hiphopvideos. Ironiskt nog spelar de också upp en slagsmålsscen ur filmen Gladiator till låten Neo-violence. Jag blir en svettig apa, hoppar och vrålar om First class riot. Efteråt känner jag mig uppvaknad från en stark hypnos, skum men skön känsla som avslutar fredagen.



Lördag: Jag hör "visslingen" från Peter, Bjorn och John när jag glider över området för att titta på sötnosen Regina Spector - essensen i varje koftbärande ört-thedrickande indieflickas iPod. Spector sjunger vackert och ger ett ömtåligt intryck, jag vill nästan trösta henne fast hon inte verkar ledsen. Det är förmodligen hennes antites som lite senare kickar på flamingoscenen, Erykah Badu får med publiken på ett skamlöst funkigt gung.

Basgången från Göteborgsveteranerna Juliette and the Licks stör lite när jag en timme senare avnjuter Annika Norlins sista konsert i sommar som Säkert! Men hon är så ruskigt bra. Gåshud, bra.



The Ark? Jo, jag hörde att de spelade efteråt, hörde att det regnade galet mycket. Och att de sög.

Lily Allens ersättare Teddybears STHLM visar mot kvällen att de kan styra upp ett party på kort varsel. Visserligen kör de exakt samma setlist som förra årets i Arvika och lirar inte en enda ny låt. Men vad hade jag väntat sig?

Lördagens största dragplåster Kanye West är, inte direkt oväntat, kvällens kung. Kanye berättar att han nästan missade planet för at klockan 05 på morgonen för att avsluta senaste plattan Graduation. Längta var ordet. Han har med sig en levande stråkorkester som jag blir kär i. Jag hinner inte se hela konserten utan drar in till klubbarna i stan igen.


Bodensonen Kocky värmer snyggt upp publiken inför Mapeis HBT-vänliga freestylande och Basutbudets svängiga Booty Bass. "Jag vet redan vem du är, jag vet redan vad du heter, vad jag vill veta nu är vad du tar i centimeter, finns det plats för en neger?" undrar Markus Price. Ett mantra av "hörde jag skål?" ackompanjeras av skoningslöst tunga basar.

Skönt att Sveriges smartaste festival ändå får avslutas med något så komplett hjärndött.


(Artikel publicerad i NSD 13/08/07)

Neo-evil eller bara nya elakheter.

Men först:

Ponera att du sett Timbuktu kring fem gånger, du känner att du börjar kunna det här nu - Stirra ner, Gott folk och Alla vill till himmelen men ingen vill dö.

Du är rätt säker på att du hört det där förr. Men då har du faktiskt kalkylerat helt fel min vän. För den lilla skåningen Timbuktu, han kan förnya sig. Och han gör det som alla stora genier: han stjäl. Han öppnar till en av Daft punks knivskarpa gitarrslingor (från plattan Discovery) och han fortsätter senare med att rappa till Eurythmics gamla Sweet dreams-beat...

Timbuktu - konsertrecension och dragare (inte så värst elak)
Zacke - konsertrecension (småelak)
Martin Stenmarck - konserrecension (väldigt elak)

The Raping (Of biblisk skräck)

Jaha NSDs webansvarige, var inte min text liiite längre än så här?`Jodå, det var den:




The Reaping.
Regi: Stephen Hopkins.
Betyg: 1

Okej tänk dig följande scenario: Du är ett lite skräcksuktande filmfan som vet att flick/pojkvänen tycker att splatterfilmen Hostel 2 verkar lite för läskig/kvinnoförnedrande/politiskt inkorrekt. Men du är ändå sugen på något mörkare, något lite kramvänligt.
Så du säger ”Fine, vi ser den här vahetere The Reaping istället. Typ nå thrillerskräck om bibliska pester och grejs, den är ju i alla fall från 15 år jöh”.
Big mistake min vän. The Reaping är en bottenlös burk gamla degiga sömntabletter som stänker B istället för blodsmak. Ett korthus som bombar sig själv med scudmissiler.

Det hela börjar med att en liten stad i amerikanska södern drabbas av gamla testamentets pester. En sjö fylls av blod, grodor regnar från himlen, bölder bryter ut och well, du kan ju slå up resten.
Swank spelar här forskaren Katherine som skickas till den väldigt religiösa staden för att motbevisa detta övernaturliga struntprat. Vi har sett grejen tusen gånger förr. Hjälten ältar ”Men det måste finnas en vetenskaplig förklaring!” Vilket det så klart INTE gör, Katherine måste börja tro på de högre makterna om hon ska kunna bekämpa riktig ondska. Dvs. djävulsdyrkare som typ dyrkar djävulen bara för att ha något att göra. Ett mycket stort problem i filmen är just att det ges för lite bakgrund och för ointressant sådan gällande både karaktärer och historia till konflikten. Jag bryr mig inte om att Katherines familj dött. Jag känner inte henne. En präst ringer Katherine och droppar ”Du är i stor fara” innan hans kammare bränner honom inne. Jag känner honom inte, jag bryr mig inte.
De religiösa byborna utmålas visserligen på ett osmickrande sätt (feta rednecks med ”skjut först, fråga djävulen sen” tänk), men det är bara ett grepp filmen använder för att taffligt försöka snärja oss och sedan skicka oss till söndagsskolan. Damn, hela den här skiten är rätt gjord redan, och bättre många gånger. Så varför skulle jag eller någon annan bry sig nu?
Se hellre om Exorcisten eller någon schysst gammal Omenfilm, The Reaping är bara så pestigt trist. Jag undrar för övrigt varför filmen är från 15 år? Det enda obscena som skrämde mig var sheriffens svettiga panna. Fast ju färre som ser filmen desto bättre antar jag.

Recension publicerad i NSD 22/7 - 07.

Recension: Hostel part II

NSD har haft det packat i tidningen den senaste tiden. Så först idag kom min recension av Hostel part II in i tidningen. Jag vet att det är skitjobbigt att klicka på länkar, man får ett nytt fönster till de redan åtta där nere and shit... Så jag klistrar in:



Hostel part II

Betyg: 3/5

I rollerna: Lauren German, Roger Bart, Bijou Phillips

Regi: Eli Roth

Speltid: 93 min

Åldersgräns: 15 år

"Quentin Tarantino presenterar…" är meningen som inleder förtexterna. Den gode Quentin har agerat exekutiv producent till andra delen i den blodiga Hostelsagan, något som naturligtvis säljer bra med biljetter.

Tre konstskoletjejer tar ett tåg till Bratislava, Slovakien där de blir kidnappade från sitt vandrarhem (Hostel, yeah) av en ond hemlig klubb, en sådan som har fingrar i alla myndigheter och som säljer människor till rika affärsmän. De som skriver kontrakt med klubben får tortera och mörda sina offer på alla tänkbara sätt, för ett dyrt pris. Tjejgängets hjältinna heter Beth, en rik, svarthårig tråkmåns, anständigast av de tre. Så vissa saker är sig lika i genren slasher, men många andra är det inte.

Parallellt med tjejernas kidnappningshistoria får vi träffa två av de vinnande budgivarna till den här makabra leken med människoliv. Stuart, en kostymnisse som släpats med av sin kompis verkar inte helt säker på vad han håller på med. Det blir en absurd och väldigt spänd scen när Stuart springer på Beth (som han "köpt") under en fest i staden och av misstag ropar hennes namn utan att hon presenterat sig.

Förutom att de jobbat ihop har både Tarantinos och regissören Eli Roths aktuella filmer vissa gemensamma knytpunkter.

Tim Lucas skriver i Sight & sound (Brittiska filminstitutets tidning) om de gamla s.k. "Grindhouse" filmerna, de som hyllas i Tarantinos egna Death Proof.

"Det är film som får dig att springa, inte gå, till närmaste dusch, men gör det svårt för dig att bestämma om duschen bör vara varm eller kall". Tarantinos film, en förhållandevis rumsren historia, gör inte riktigt citatet rättvisa. Däremot passar det utmärkt på Eli Roths Hostel part II som med allt sitt blod och nakenhet rimligtvis borde betitlas som en nutida exploitationfilm. Bortom alla tortyrscener Innehåller Part II också ett iskallt mord på en liten slovakiskt pojke i 10-årsåldern. Något liknande har jag inte sett sedan en liten flicka oprovocerat blev skjuten i John Carpenters Attack mot polisstation 13 från 1976.

Eli Roth är en av de regissörer som på senare år klumpats ihop med andra skräckfilmare under benämningen "The splat-pack". De som gjort blodiga, råa filmer som just Hostel, Haute Tension, SAW-serien, The Devils Rejects eller nyinspelningen av The Hills Have Eyes om man så vill. Filmer där våldet är så obehagligt påträngande att det känns äkta. Jag kommer på mig själv flera gånger med att rädsla över om den här uppskruvade typen av människohandel existerar på riktigt?

Något har hänt, det övergrafiska våldet har även börjat spilla över till actionfilmerna (kolla bara trailern till nya John Rambo). Och om jag skrivit för en månadstidning hade jag kanske vågat kalla fenomenet "neo-brutalitet". Hostel 2 är intressant eftersom den ger tittaren moraliska dilemman samt visar upp brutalitetsfenomenets absoluta peak. Men usch, jag ville verkligen ta en dusch när det var över.

Gammalt sista ord i debatten om TTA.

För drygt en månad sedan blossade en pytteliten debatt upp mellan två av NSDs nöjesskribenter. Det handlade om filmen Blades of Glory, genusanalys och The tough alliance med deras testosteronluktande realesefest för A new Chance i Sthlm. Den ene skribenten var Jonas Ahnquist, den andra var jag själv.

Jag vet inte omJonas eller jag själv är särskilt pigga på vår TTA/Blades of Glory-debatt längre. Men jag slarvade runt lite bland dokumenten på jobbet idag. Där hittade jag mitt andra svar och det fjärde inlägget i debatten som förblev opublicerat av NSD. Inlägget har inte ändrats sedan det skrevs för några veckor sedan. Jag kände att det vore lika bra att posta det här för de få som intresserat sig och även ge Jonas en möjlighet att reagera på mitt svar.

Som Jonas skrev i ett mail till mig så är själva diskussionen kanske bara rolig för honom och mig, och kanske två pers till. Jag känner typ en person som heter Anna som följt vår lilla kulturbeef med intresse iaf. Vi har efter att debatten svalnat kommit överens om att det är rätt nice att det babblas lite. Debatter av detta slag strålar ju ofta med sin frånvaro i Norrlandsmedierna.

För att kunna förstå vad diskusen handlar om, börja med att läsa Jonas krönika, sedan mitt svar, och sen Jonas svar på mitt svar. Här kommer det fjärde (men kanske inte sista?) inlägget i debatten om The Tough Alliance.

Ahnquist skriver i NSD 29/5 angående The Tough Alliance :
”Det var någon som skrev att kultur sällan blir bättre än när den har våld flåsande i nacken. Jag håller med om det, nymoralism är inte min grej.”

Okej, Våld i konsten är alltså bra. Men inte om inte kvinnor vill vara med?
Innebär detta att TTA eller deras fans borde känna kollektiv skuld? Det är i min åsikt att kultur ligger i betraktarens ögon och inte tyngs ned av moraliskt ansvar.

"Men det viktiga här är ju att Kristoffer Viita inte erkänner strukturer i samhället som gör att kvinnor känner sig reducerade och inte välkomna i vissa sammanhang."

Jonas har helt rätt, jag erkänner inte de strukturer han pratar om. Kvinnor är välkomna. Jag har, tro det eller ej, träffat tjejer som gillar att "mosha" på hardcorespelningar. Steget till att studsa till TTA borde inte vara långt. När TTA spelade i Göteborg uppskattade en kompis till mig att publiken "var 70% brudar". Så jag köper helt enkelt inte att ett stökigt publikhav som en källa till njutning skulle vara otänkbart för tjejer.

Men hey, jag kan köpa att det kanske känns jobbigt för vissa människor - både kvinnor och män. Men detta är något bra. Konst kan inte göra alla till lags. Annars hade inte fenomenet och musiken varit lika intressant. En viss mått av provokation är nödvändigt när det gäller konst. Annars blir det bara Lasse Åbergs disneytavlor. Tough Alliance motto har som bekant alltid varit att "döda kompromissen".
Carl Reinholdtzon Belfrage skrev i senaste nöjesguiden att TTA ”har en dröm om en perfekt värld, men du är inte välkommen in”. Och däri ligger också något av TTAs storhet. Om upproret inte är något för Ahnquist så är det helt okej med mig. Jag vet inte om det är något för mig heller. Det som fascinerar är om vi överhuvudtaget får vara med och leka?

Kristoffer Viita

TTA debatt part trois.

Yeah, nu börjar det bli intressant.

Jonas Ahnquist blev tydligen berörd av mitt svar på hans inlägg om TTA och Blades of Glory. Han har i sitt nya svar helt ignorerat Blades of Glorypratet vilket är fine med mig. Det intressanta är TTA. Om jag ger honom ytterligare ett svar på detta vet jag inte ännu. Jag har vissa idéer...

Debatten om TTA och Blades of Glory.

Här i Emma Grays blogg, där jag babblat rätt livligt i kommentarsrutan började jag intressera mig för The Tough Alliance Stockholmsspelning. Sedan skrev Jonas Ahnquist 23/5 en krönika i NSD om att TTA-huliganer borde testa konståkning. Don't get me wrong nu. Jag håller med om ganska mycket i Jonas text, men inte allt. "Varför kan inte tjejer gilla TTA" blev rubriken på mitt svar som ligger publicerat här.

Två kalla. (Pirates rädda för pirater)

Idag har jag kommunicerat lite via textmeddelanden. Först via mail med en kvinna angående en pressvisning:






Hej xxxxxx! Jag Är lite nyfiken på när pressvisningen för Pirates äger rum i Göteborg, har inte fått ngt mail om detta än.

Frid!
//Kristoffer Viita, NSD

Svar:
Det blir inegn i Gbg

Med vänlig hälsning

SF Bio AB

Fråga:
Äsch då, får man fråga varför?

Svar:
Vet ej, troligen säkerhetsrelaterat


Med vänlig hälsning


SF Bio AB

Jahapp... Antar att de har rätt. Göteborg är väl lite skummare. Lite mer troligt att en "pirat" skulle ta sig in på en visning här, det är ju en hamnstad trots allt.
Klargörning: det är inte SF som bestämt detta, utan filmbolaget.

Den andra textkommunikationen hade jag över sms med en tjej jag träffat i helgen:

Jag: Tja xxxx, hur går det med 90-talet? (hon inreder sin lägenhet med 90-talsfeel)
Hon: Tja, läget är bra men inte så nittio. Hur är läget med dig då?
Jag: Jo det är bra, försöker jobba men det blir mest att jag fikar. Det är rave på xxx på torsdag, in the mood?
hon: Kanske, jag ringer.
Jag: Okej.

Jahapp...

Zodiac & Next (dagens dubbelmacka)

Idag är det biodag, fredag. Och jag har två (2!) recensioner i Norrländskan. Den snygga och rätt trevliga David Fincher comebacken Zodiac och den dåliga (men roliga att såga) Next. Klicka här för the good shit.


(Separata länkar: här och här.)

TTA: A new chance

Ett av världens bästa band heter The Tough Alliance. och i dagens NSD finns min intervju med dem. Jag besparar dock er besvär genom att klistra in den här direkt.

En ny chans för TTA

Singeln "First class riot" snurrar i P3 och i dag släpps den nya skivan "A new chance". Frågan är om Göteborgsduon The Tough Alliance är lika kompromisslösa som tidigare.- Vi hoppas att vi inte har några fans, säger de till NSD.
The Tough Alliance (TTA) är Erik Berglund och Henning Fürst från Göteborg. Efter tre EPs och två album, varav ett helt instrumentalt, är de aktuella igen med nya albumet A new chance.

Vid första lyssningen ter sig plattan vara ett lika vackert verk som vi gjort oss vana vid. Till och med större, bättre och med en slags andlig atmosfär. Hela ljudbilden har på något sätt blivit mycket bredare. TTAs sound, med all sin kompromisslöshet, är lika unikt som alltid.

Hur har månaderna innan skivsläppet sett ut?

- Extremt hektiska och nästan obehagligt fokuserade. Som en berg-och-dalbana.

Hur gör ni praktiskt när ni snickrar ihop er pop?
- Vi beger oss in i någon slags drömvärld av virvlande känslor och ljud- och bildfragment och försöker kanalisera in allt i ett så tydligt uttryck vi förmår. Det känns lite som en annan dimension för att uttrycka det löjligt.

Berätta, varför valde ni att kalla albumet "A new chance"?
- Därför att det är en ny chans för TTA. En ny chans att förtydliga, förfina och nyansera uttrycket. Att åstadkomma något rent.

Med låttitlar som "First class riot" och "Neo-violence" på den nya plattan, plus att ni säljer en skottsäker väst på er hemsida, måste jag fråga: Vilken roll spelar våldet för TTA?
- Våld som koncept betyder väldigt mycket. Men vi leker med begrepp och omdefinierar. Ibland finns det inte ord för det man känner.

Har ni lämnat den ambienta musiken från "Escaping your ambitions" (2006) bakom er?

- Ingen aning. Vi undviker långsiktiga planer, då vi vill hålla oss så fria som möjligt i nuet. Det är så lätt att man begränsar sig när man sätter upp mål och planer. Vi vill alltid kunna göra vad helst vi känner för.

På ert egna skivbolag Sincerely yours ligger Air France och Honeydrips. Hur engagerade är ni i deras projekt?

- Ingen inblandad har något intresse av att förklara, förenkla eller informera. Sincerely Yours uttrycker sig bäst själv.


TTA har blivit omtalade för sina liveframträdanden då de aldrig spelar några instrument utan bara sjunger playback samt vevar med armarna och poserar med baseballträn.

Dessutom uppträder de oftast inte längre än i 15 minuter.

Har ni några liveframträdanden inbokade i år? Var och när?

- Södra teatern i Sthlm den 16:e maj, Fryken i GBG den 18:e maj, Jericho i Malmö den 8:e juni, Peace & Love i Borlänge den 29:e juni, Accelerator I sthlm den 30:e juni och Rip it up i Säffle den 6:e juli.

Kommer någonting i uppträdandet från förr förändras?

- Vi vet aldrig hur uppträdandena kommer se ut förrän dagarna innan. Vi vill ha friheten att göra precis vad vi känner för och det som känns ärligast för stunden. Därför kan vi inte planera några "shower". Men att döma av hur mycket det förändrats hittills blir det nog inga stora överraskningar. Men den som lever får se.

Hur vill ni att era livespelningar skall bli mottagna? Hur mycket bryr ni er?

- Vi vill att de skall bli mottagna med starka känslor. Det spelar ingen roll vad för typ av känslor vi framkallar, bara de är starka. Vi känner väldigt mycket för TTA och vill förmedla detta till publiken och få en reaktion. Vi ser det inte som någon jävla underhållning utan ett sätt att göra precis vad vi känner för offentligt i en kvart.

Vad är det med Göteborg som får dess musiker att vilja ompröva själva begreppet livemusik? Är det en slump att både ni och The Embassy i viss mån anses provocerande?

- Det känns som att det finns en starkare tradition att gå sin egen väg fullt ut i Göteborg än i till exempel Stockholm. Det måste ha någonting med mentaliteten att göra.

Hur skulle ni beskriva era fans?

- Vi hoppas verkligen att vi inte har några fans, det låter hemskt. Men de som uppskattar TTA är antagligen trötta på apati, rollspel och bakåtsträvande.

Vad har ni för inställning till fenomenet myspace?

- Ett billigt, fult och hierarkiskt kontaktsannonssystem.

Hur mycket energi lägger TTA ner på stil?

- Det är helt undermedvetet och helt omöjligt att säga. Vad är stil? Vi lägger ner hela våra liv på vårt uttryck.

En kompis till mig köpte ett par chinos efter att han sett videon till "First class riot". Vad säger ni om det?

- Imponerande.

Och till sist: Vilken musik utöver TTA borde vi lyssna på i sommar?

- Abida Parveen, Generation Terrorists med Manic Street Preachers, Ali Farka Toure, Air France, trancehits, Franke, 90-tals hip-hop, Jonas Game. Samt ett oändligt antal låtar från världens alla hörn.

Spidey blir övermodig.

Idag (av alla dagar) så dök min recension på Spindel... förlåt Spider-man 3 upp i NSD. Detta på grund av dåligt utrymme. read it here.