In the old words of Orvar Säfström: - Här blir betyget "Inte gå".

Recension publicerad i NSD 17/08-07

"Surfaren kan stoppa förgöraren, men han behöver sin bräda!". Detta är ett citat ur filmen.
Nog är det barnfilm vi snackar om alltid. Frågan är dock, finns det många barn som läst Fantastiska fyran?

Kommer de att vara mottagliga för filmen? Well, med tanke på att fokus ligger på Mr fantastics och Osynliga kvinnans drömbröllop och om hur tiden aldrig räcker till för att "uppfostra barn och vara en normal familj", så är jag skeptisk - som vanligt när Marvelloggan svischar förbi.


Visst sjutton var den första filmen om fyran väldigt tam i humor, action och alla andra element, men nu när tvåan var på väg hade jag vissa små förhoppningar. Jag satt där och väntade otåligt medan den mänskliga facklans schablonartade stuntmansjargong vitnade mina knogar. Jag härdade ut smärtan som infann sig i magtrakten när The Thing skojfriskt bullrar "Du ska allt få se på ett stenras!".

Som serietidningsläsare har jag nämligen gjort mig bekant med karaktären som kallas för Silversurfaren. Han är - vilket inte märks i den här filmen - en intressant karaktär.

Norin Radd som han heter, kommer från en främmande planet som höll på att gå under.

Norin underkastade sig till slaveri hos slukaren av planeter, Galactus, endast för att hans älskade skulle få leva. Silversurfaren agerar sedan dess jakthund för planetfrossaren och spanar hela tiden ut nya världar för honom att förtära. Den här gången är det alltså jorden som råkar ligga i surfarens starmap.


Visst låter det ganska spännande? Tyvärr är det inte alls det, åtminstone inte i filmisk form. Den Gudsmajestätiske Galactus hade i serieform en mänsklig, kolossal skepnad. Han kunde således göra hotet verkligt påträngande och ge ondskan ett ansikte. I filmen har han reducerats till någon slags röra av damm och sten. Jag förstår ärligt talat inte vad det är jag tittar på. Eeeh.. Skurken är en stor kebabrulle som gör att himlen svartnar?

Uuuh scary, får mig att tänka på filmen om de invaderande Hawaiipizzorna Independence Day.

Så Silversurfaren är alltså rätt snäll, även om han mest håller käften. Och hotet från ovan känns fånigt, varför ska jag fortsätta titta egentligen? Men vänta! Det finns en skurk till.

Han som var med i ettan.

Way out West, dag 1 & 2

En festival utan 14-åringar som gråter efter första snedfyllan? En festival utan patetiska superpackade seniorer, utan tält, träskpunkare och trötta gamla gubbar på alla scener? Jepp, det låter kanske otroligt, men det är sant. Festivalen med 18-årsgräns och ett förkrossande smart program har i gengäld fått en intelligent och sofistikerad publik. Succen stavas "Way out west" och har precis i helgen ägt rum i Slottsskogen i Göteborg.
NSD:s Kristoffer Viita har bevakat festivalens premiärår.


Jag känner av lite första gångenvibbar när de "goa gubbarna" annordnar sin egen grej, pressområdet är lite trångt och vakterna runt om i stan verkar inte förstå att mitt armband ger företräde, "Vad är det där för band?".

I övrigt fungerar allt som ett klockspel i orange.

Jag startar fredagen med Strokesgitarristen Albert Hammond Jr. Ganska trevlig eftermiddagsrock med tv-spelsgitarrer från en kille som mumlar något helt ohörbart efter varje låt: "Mrhrm… Homer Simpson" (?). Jag skyddar mig från en regnskur innan jag går vidare till The Hives. De bjuder på nytt från kommande plattan The black and white album, en kaxig men lite fantasilös pastisch tycker jag. The Beatles och Jay-Zs två mästerverk som redan buntats ihop av DJ Danger Mouse på mash-up-plattan Grey album. Nåväl Howlin' Pelle och killarna sköter sitt gig okej, men jag har sett dem mer speedade och den gången hade jag roligare.

Drogerna tar ut sin rätt

Alla verkar ha hatat Primal Screams spelning utom jag, ljusshowen var grymt mäktig och hits som Swastika eyes och Country girl talade för sig själva. Visst var bandet redigt trötta och frontmannen Bobby Gillespie stod i princip fastfrusen vid mickstativet. Men hey, någon gång måste väl alla droger ta ut sin rätt?

Ser att Manu Chao svänger något enormt innan jag sticker mot en klubb i stan för att kolla The Tough Alliance. Erik och Henning sjunger playback framför videoprojiceringar av delfiner och gamla hiphopvideos. Ironiskt nog spelar de också upp en slagsmålsscen ur filmen Gladiator till låten Neo-violence. Jag blir en svettig apa, hoppar och vrålar om First class riot. Efteråt känner jag mig uppvaknad från en stark hypnos, skum men skön känsla som avslutar fredagen.



Lördag: Jag hör "visslingen" från Peter, Bjorn och John när jag glider över området för att titta på sötnosen Regina Spector - essensen i varje koftbärande ört-thedrickande indieflickas iPod. Spector sjunger vackert och ger ett ömtåligt intryck, jag vill nästan trösta henne fast hon inte verkar ledsen. Det är förmodligen hennes antites som lite senare kickar på flamingoscenen, Erykah Badu får med publiken på ett skamlöst funkigt gung.

Basgången från Göteborgsveteranerna Juliette and the Licks stör lite när jag en timme senare avnjuter Annika Norlins sista konsert i sommar som Säkert! Men hon är så ruskigt bra. Gåshud, bra.



The Ark? Jo, jag hörde att de spelade efteråt, hörde att det regnade galet mycket. Och att de sög.

Lily Allens ersättare Teddybears STHLM visar mot kvällen att de kan styra upp ett party på kort varsel. Visserligen kör de exakt samma setlist som förra årets i Arvika och lirar inte en enda ny låt. Men vad hade jag väntat sig?

Lördagens största dragplåster Kanye West är, inte direkt oväntat, kvällens kung. Kanye berättar att han nästan missade planet för at klockan 05 på morgonen för att avsluta senaste plattan Graduation. Längta var ordet. Han har med sig en levande stråkorkester som jag blir kär i. Jag hinner inte se hela konserten utan drar in till klubbarna i stan igen.


Bodensonen Kocky värmer snyggt upp publiken inför Mapeis HBT-vänliga freestylande och Basutbudets svängiga Booty Bass. "Jag vet redan vem du är, jag vet redan vad du heter, vad jag vill veta nu är vad du tar i centimeter, finns det plats för en neger?" undrar Markus Price. Ett mantra av "hörde jag skål?" ackompanjeras av skoningslöst tunga basar.

Skönt att Sveriges smartaste festival ändå får avslutas med något så komplett hjärndött.


(Artikel publicerad i NSD 13/08/07)

Jag: en smutsig voyeur

Hittade via Jazzhands en mycket disturbing sida kallad Family.se där målgruppen jag älskar att...ogilla gjort sig hemmastadda. Jag talar alltså om schablonen av villafamiljerna med en två volvos eller saabs (fullt heterosexuella fordon) med två barn (Anders, Patrik, Anna, Frida, Linnea, Johan eller några andra astrista vanliga svennenamn). Allsång på skansen, Alladinasken på Jul, munktröjor av märket Batistini...

Alltså. jag ska inte snacka sönder upplevelsen, det är bara det att jag känner mig lite äcklig när jag tittar på de här bilderna. Som om jag tjuvtittar på brösten av en kvinna hos en ociviliserad stam i afrika där alla går nakna. Jag betraktar ett skamlöst folk helt enkelt. Så Jag borde inte titta men gör det ändå, för att jag kan.