En festival utan 14-åringar som gråter efter första snedfyllan? En festival utan patetiska superpackade seniorer, utan tält, träskpunkare och trötta gamla gubbar på alla scener? Jepp, det låter kanske otroligt, men det är sant. Festivalen med 18-årsgräns och ett förkrossande smart program har i gengäld fått en intelligent och sofistikerad publik. Succen stavas "Way out west" och har precis i helgen ägt rum i Slottsskogen i Göteborg.
NSD:s Kristoffer Viita har bevakat festivalens premiärår.
Jag känner av lite första gångenvibbar när de "goa gubbarna" annordnar sin egen grej, pressområdet är lite trångt och vakterna runt om i stan verkar inte förstå att mitt armband ger företräde, "Vad är det där för band?".
I övrigt fungerar allt som ett klockspel i orange.
Jag startar fredagen med Strokesgitarristen Albert Hammond Jr. Ganska trevlig eftermiddagsrock med tv-spelsgitarrer från en kille som mumlar något helt ohörbart efter varje låt: "Mrhrm… Homer Simpson" (?). Jag skyddar mig från en regnskur innan jag går vidare till The Hives. De bjuder på nytt från kommande plattan The black and white album, en kaxig men lite fantasilös pastisch tycker jag. The Beatles och Jay-Zs två mästerverk som redan buntats ihop av DJ Danger Mouse på mash-up-plattan Grey album. Nåväl Howlin' Pelle och killarna sköter sitt gig okej, men jag har sett dem mer speedade och den gången hade jag roligare.
Drogerna tar ut sin rätt
Alla verkar ha hatat Primal Screams spelning utom jag, ljusshowen var grymt mäktig och hits som Swastika eyes och Country girl talade för sig själva. Visst var bandet redigt trötta och frontmannen Bobby Gillespie stod i princip fastfrusen vid mickstativet. Men hey, någon gång måste väl alla droger ta ut sin rätt?
Ser att Manu Chao svänger något enormt innan jag sticker mot en klubb i stan för att kolla The Tough Alliance. Erik och Henning sjunger playback framför videoprojiceringar av delfiner och gamla hiphopvideos. Ironiskt nog spelar de också upp en slagsmålsscen ur filmen Gladiator till låten Neo-violence. Jag blir en svettig apa, hoppar och vrålar om First class riot. Efteråt känner jag mig uppvaknad från en stark hypnos, skum men skön känsla som avslutar fredagen.
Lördag: Jag hör "visslingen" från Peter, Bjorn och John när jag glider över området för att titta på sötnosen Regina Spector - essensen i varje koftbärande ört-thedrickande indieflickas iPod. Spector sjunger vackert och ger ett ömtåligt intryck, jag vill nästan trösta henne fast hon inte verkar ledsen. Det är förmodligen hennes antites som lite senare kickar på flamingoscenen, Erykah Badu får med publiken på ett skamlöst funkigt gung.
Basgången från Göteborgsveteranerna Juliette and the Licks stör lite när jag en timme senare avnjuter Annika Norlins sista konsert i sommar som Säkert! Men hon är så ruskigt bra. Gåshud, bra.
The Ark? Jo, jag hörde att de spelade efteråt, hörde att det regnade galet mycket. Och att de sög.
Lily Allens ersättare Teddybears STHLM visar mot kvällen att de kan styra upp ett party på kort varsel. Visserligen kör de exakt samma setlist som förra årets i Arvika och lirar inte en enda ny låt. Men vad hade jag väntat sig?
Lördagens största dragplåster Kanye West är, inte direkt oväntat, kvällens kung. Kanye berättar att han nästan missade planet för at klockan 05 på morgonen för att avsluta senaste plattan Graduation. Längta var ordet. Han har med sig en levande stråkorkester som jag blir kär i. Jag hinner inte se hela konserten utan drar in till klubbarna i stan igen.
Bodensonen Kocky värmer snyggt upp publiken inför Mapeis HBT-vänliga freestylande och Basutbudets svängiga Booty Bass. "Jag vet redan vem du är, jag vet redan vad du heter, vad jag vill veta nu är vad du tar i centimeter, finns det plats för en neger?" undrar Markus Price. Ett mantra av "hörde jag skål?" ackompanjeras av skoningslöst tunga basar. Skönt att Sveriges smartaste festival ändå får avslutas med något så komplett hjärndött.
(Artikel publicerad i NSD 13/08/07)
No comments:
Post a Comment