Den tredje (gröna) vågen

Recension publicerad i NSD 24/8 -07

Jag har så länge jag kan minnas varit skeptisk till iden med film som riktar sig till både vuxna och barn. Kanske för att när jag var liten hade svårt att skratta om mina föräldrar gjorde det.

Det kändes inte lika kul om de garvade åt mina skämt. Shrek-serien är dock en riktigt lyckad komedi, åtminstone för mig som vuxen (nåja). Det gröna träsktrollet Shrek och hans lika gröna träsktroll till fru Fiona måste vikariera som kung och drottning i landet "långt borta".

När kungen dör blir Shrek tvungen att leta reda på den siste arvingen Arthur (en spoling, lämpligt "spelad" av Justin Timberlake), så att Shrek slipper majestätstjänsten. Skurken "Prince Charming" är förbittrad över den usla respons han får för sitt taskiga skådespel och roundar upp skurkar från hela sagovärlden (Kapten Krok, häxan i Törnrosa, cyklopen) för att störta kungariket..


Som vanligt duggar referenserna till gamla sagor tätt som ett surt regn. Som vuxen har jag roligast när Shrek, Åsnan (smilfinken Eddie Murphy) och den där irriterande katten, besöker en gymnasieskola i gammeldags sagotappning. Ett par killar dräller ut ur en skåpbil och pratar om att de "använt för mycket rökelse". En urskön blinkning till Sean Penns slackersurfare Spicoli ur den banbrytande skolfilmen Fast times at ridgemont high.

Skämtet är över på ett ögonblick, men det fick min cynism att släppa lite, och känna mig respekterad av gänget bakom filmen. För då känns det som att vara liten igen, som att jag får skratta lite internt. Den här gången är det ungarna som inte fattar.



Jag känner dock en trög eftersmak av blod när Shrek träffar två rollspelande "supernördar" (tandställning och näsblod inkluderat) och säger "Jag ser att ni är väldigt upptagna med att INTE passa in". Översittaraktigt tycker jag, här ligger förmodligen min största protest mot filmen. Att karaktären Shrek är så osympatisk. En bufflig och feg man som resonerar med våld i stället för vett, vilket hade varit helt okej om han varit rolig. Men nu är han ju inte det. Det är snarare hans arme av sidekicks som räddar honom. Sen att slutet badar i fina budskap som att "man ska vara sig själv" och blablabla är sånt som väger upp lite, även om det blir lite överdos av politisk korrekthet.

Nåja, nu har jag grinat tillräckligt mycket. Alla kids kommer säkerligen älska det här fula monstret vad jag än skriver.