Månadens City: En orgie i självhat. Plus ny karriär som rockfotograf.

Här är min helsida. Mina dvdrecensioner samt krönika för månaden. Filmer som recenserades är Inland Empire, Kidulthood och Hata Göteborg. Jag är halvnöjd med de två första, men Hata Göteborgkänns helt bedrövlig. Jag skäms så mycket över den där korta löjliga texten, pinsamt är vad det är. Shit, den är i princip skriven med en parentes i varje mening. Jag fattar inte vad fan jag höll på med.

Krönikan är också ett mildare skämt, det lustiga är att jag var svinnöjd när jag skrivit den. Bara "yes, I nailed that bitch!". Att läsa den igen några veckor senare var som att se Jurkyrkogården 2 i vuxen ålder, dvs inte helt kul.
Eller vafan, jag tycker typ alltid att det jag skrivit suger när jag läser om det. Den här lille kanske är bra ändå.


Hur är det nu? Har popkritiken blivit bättre eller sämre under 00-talet? Naturligtvis är frågan omöjlig att besvara. Kritik numera är något annat än den konsumentupplysning vars vara eller icke vara diskuterats flitigt. Kritiken är en egen form av nöje där begrepp som ”bra” och ”dåligt” känns oerhört komplexa. Ungefär som att tävla i musik eller diskutera vad ”kvalitetsfilm” egentligen betyder (även om många försöker). Kritiken är precis som låten eller filmen den granskar, subjektiv. Som Nils Petter Sundgren skrev i Expressen: ”De enda objektiva fakta som finns att tillgå är filmens längd, kostnad, tekniska data och medverkande.”

Som alla sunda människor tycker jag att kritik är bäst så personlig som möjligt. Därför är jag glad över att många hänger ut sina privatliv till allmän beskådan i det växande och spretiga mediet bloggen. Detta uttryckssätt spiller då över på popkritiken som länge haft en fast position i ”bloggosfären” (jobbigt ord). Exempel: Bloggaren [Esgieqroue] recenserar filmen Farväl Falkenberg genom att berätta om en fest han gästat i just Falkenberg. Där åker han på stryk för att ha tittat fel kille i ögonen, han blir oprovocerat armbågad i solarplexus när han promenerar iväg och alla han träffar beskrivs som dumma i huvudet. Det hela slutar i bitterhet med att han säger Farväl till Falkenberg.

För något år sedan recenserade Nöjesguiden Morriseys skiva ”Ringleader of Tormentors”. Texten skrevs efter premissen att recensenten inte var ett stort fan utan på sin höjd hånglat på en klubb till någon låt med The Smiths. Jag tyckte att det var en bra recension, intressant kritik får gärna bjuda på verklighetsanknytning istället för att stapla fakta som recensenten hårdpluggat via Imdbs triviakolumn. Jasså fotot påminde om Goodard? Gäsp.

Att bedöma kvalité på kritik är ned andra ord väldigt personligt. Men i och med att kritiken åtminstone blivit mer nyanserad, så har dess författare blivit ett lättare mål för vän av ordning att bli förbannad på och angripa. Det har brölats om att recensenter antingen är ”genusskadade” eller alldeles för politiskt inkorrekta. Vad är lättast att låta sig provoceras av? Just det: folk. Och ju närmre kritiken och människan kommer varandra, desto lättare är det att bli arg. Detta gör tyvärr att det blir ännu roligare för de agitationstörstiga skribenterna, som jag i mina bästa stunder vill sålla mig till.

Och här är recensionen: Innehållslöst och otympligt. Det känns som att jag hade en bra tanke när jag började skriva texten, men viljan att göra något långt och smart kvävde slutpoängen. I övrigt så känns budskapet lite vagt. Vad handlar den här texten om egentligen?
Man ska inte lägga ribban för högt.

(publicerad i NSD city 30/8 - 07)




Men okej, Jag har tagit bilder på bandet Shilos första spelning. De blev bra, titta på alla via deras myspace här.