Hultsfred

Hej på er ungar.

Vet ni, jag har svinmycket att göra just nu. Jag har påbörjat festivalsommaren. Hultsfred. Mitt bread and butter.
Sen fortsätter det med tre hela månader, förkroppsligade av överviktiga ölhävers i ironiska kepsar ("harder than your husband"), brölande billabongsvennar och små poptjejer vars mödrar sitter hemma och ringer, ring, ringer utan att få svar.

Jag bloggar på NSDs hemsida tillsammans med mina två små rödmyror Linda och Joel.
Tre dagar. Jag bloggar ofta, och spretigt. Trots en paketdeal.

Sminka dig själv och läs.

ogillande vid första ögonkastet

Lyssnade på Sveriges radio när de pratade om varför man kan börja tycka illa om någon snabbt.
Du presenteras för någon första gången och innan du hört dem lista sitt favoritband som The Cure vet du att ni inte riktigt drar jämnt. Det här är långt innan de förklarar varför deras favoritfilm of all time är Sagan om ringen och drar igång ett föredrag om att "självförverkligande i sin sanna form kommer först när du simmat under vattnet på nya Zeelands kust och klappat havdjuren". Du känner liksom den stundande förtäckt självgoda monologen redan i handskakningen, du ser det i deras blick, du kan nosa dig till att den här personen, är helt jävla dum i huvudet. Oftast har du rätt, men ibland fel. Detta beror på att varje gång du träffar någon och dömer dem, så är det för att något drag hos dem påminner dig om en annan människa, från din minnesbank, som du inte gillade så mycket. Du tar för givet att det här lilla karaktärsdraget utgör exakt samma felande kvalitéer som det där vaga minnet av vem-det-nu-var du hatade för jättelänge sedan. Uttrycket "Jag känner igen typen" kommer härifrån.

Nytt blod i bloggosfären

Jag vet, jag är inte den som skämmer bort er med bloggrecensioner, men jag tänkte vara så fräck nu och bjuda på ett så kallat undantag.

Det kickar en ny man i gamet, han kallar sig Kaj Lee Love, är 28 år gammal och beskriver sig själv så här:

"En olycklig clown som tycker att det mesta är en jävla cirkus".

Kaj har döpt sin blogg till något teatraliskt och vemodigt. Ett namn så grymt som Blodsblogg.

Ooofh. Visst slår det hårt?
Han ritar handmålade konstverk av förvridna djur och människokroppar och lägger upp dem med varje post (bilden). Hans texter rör sig filosofiskt kring döden, homosexuell kärlek, problematiska åldersskillnader och hybrider av CSI Miami och The Shield. Det är så vackert och patetiskt alltsammans att det inte går att slita sig. Det du gör är att börja läsa den.
Här.


Honorary mention: Blodmagnets frågespalt. (what with the blood and all...)

Färdiglekt för Schulman?

jag har ganska nyligen fått lära mig en psykologisk (?) modell inom kulturstudier kallad Winnicotts modell. Kortfattat innebär den en tredelning av mänskligt kulturellt beteende. Dvs:

Yttre verklighet - mellanområde - Inre verklighet

Typiska tredleningar:

Jorden - Människan - Himlen
Barn - ungdom - vuxen
Regression - ambivalens - Progression

Man skulle kunna säga att mellanområdet är en lek, ett steg som för oss närmare mognad. Det är liksom därför något av det snällaste folket skriver de mest hatiska och föraktande texterna. Det är en lek, något som behövs för att kunna ta sitt uttryck vidare.
Typ Black Metalsnubbar, hur många är det egentligen som bränner ner kyrkor liksom? De flesta 26-åriga metalheadsen sitter väl bara hemma och lirar Tv-spel, drömmandes om första kyssen. Samtidigt skriver de texter om att våldta Jesus och hata alla svaga. Alltså: Alla tar ju sig naturligtvis inte vidare, en del stannar i mellanområdet och andra återgår till regressionsstadiet.

Nu när Alex Schulman har stängt sin elaka blogg med motiveringen att cynismen spann ur kontroll. Att hans Bret Easton Ellis-avatar (Som Natalia Kazmierska tolkade det) blev ett monster han inte kunde kontrollera - så är frågan: Har han lekt klart? Och vad blir i såna fall hans nästa, vuxnare kulturyttring? han kommer ju förmodligen fortsätta skriva, men jag tror att det blir snällare, kanske helt utan personangrepp, gärna mer självförakt och förhoppningsvis lite mer av hans fiktionella historieberättande som han nosat på ibland.

Eller så har inte Schulman tagit sig vidare alls, kanske är det som Virtanen skrev i sin krönika ett strategiskt "Affärsbeslut" att stänga bloggen. Time will tell.

Lite DN har skrivit här.

Månadens City: En orgie i självhat. Plus ny karriär som rockfotograf.

Här är min helsida. Mina dvdrecensioner samt krönika för månaden. Filmer som recenserades är Inland Empire, Kidulthood och Hata Göteborg. Jag är halvnöjd med de två första, men Hata Göteborgkänns helt bedrövlig. Jag skäms så mycket över den där korta löjliga texten, pinsamt är vad det är. Shit, den är i princip skriven med en parentes i varje mening. Jag fattar inte vad fan jag höll på med.

Krönikan är också ett mildare skämt, det lustiga är att jag var svinnöjd när jag skrivit den. Bara "yes, I nailed that bitch!". Att läsa den igen några veckor senare var som att se Jurkyrkogården 2 i vuxen ålder, dvs inte helt kul.
Eller vafan, jag tycker typ alltid att det jag skrivit suger när jag läser om det. Den här lille kanske är bra ändå.


Hur är det nu? Har popkritiken blivit bättre eller sämre under 00-talet? Naturligtvis är frågan omöjlig att besvara. Kritik numera är något annat än den konsumentupplysning vars vara eller icke vara diskuterats flitigt. Kritiken är en egen form av nöje där begrepp som ”bra” och ”dåligt” känns oerhört komplexa. Ungefär som att tävla i musik eller diskutera vad ”kvalitetsfilm” egentligen betyder (även om många försöker). Kritiken är precis som låten eller filmen den granskar, subjektiv. Som Nils Petter Sundgren skrev i Expressen: ”De enda objektiva fakta som finns att tillgå är filmens längd, kostnad, tekniska data och medverkande.”

Som alla sunda människor tycker jag att kritik är bäst så personlig som möjligt. Därför är jag glad över att många hänger ut sina privatliv till allmän beskådan i det växande och spretiga mediet bloggen. Detta uttryckssätt spiller då över på popkritiken som länge haft en fast position i ”bloggosfären” (jobbigt ord). Exempel: Bloggaren [Esgieqroue] recenserar filmen Farväl Falkenberg genom att berätta om en fest han gästat i just Falkenberg. Där åker han på stryk för att ha tittat fel kille i ögonen, han blir oprovocerat armbågad i solarplexus när han promenerar iväg och alla han träffar beskrivs som dumma i huvudet. Det hela slutar i bitterhet med att han säger Farväl till Falkenberg.

För något år sedan recenserade Nöjesguiden Morriseys skiva ”Ringleader of Tormentors”. Texten skrevs efter premissen att recensenten inte var ett stort fan utan på sin höjd hånglat på en klubb till någon låt med The Smiths. Jag tyckte att det var en bra recension, intressant kritik får gärna bjuda på verklighetsanknytning istället för att stapla fakta som recensenten hårdpluggat via Imdbs triviakolumn. Jasså fotot påminde om Goodard? Gäsp.

Att bedöma kvalité på kritik är ned andra ord väldigt personligt. Men i och med att kritiken åtminstone blivit mer nyanserad, så har dess författare blivit ett lättare mål för vän av ordning att bli förbannad på och angripa. Det har brölats om att recensenter antingen är ”genusskadade” eller alldeles för politiskt inkorrekta. Vad är lättast att låta sig provoceras av? Just det: folk. Och ju närmre kritiken och människan kommer varandra, desto lättare är det att bli arg. Detta gör tyvärr att det blir ännu roligare för de agitationstörstiga skribenterna, som jag i mina bästa stunder vill sålla mig till.

Och här är recensionen: Innehållslöst och otympligt. Det känns som att jag hade en bra tanke när jag började skriva texten, men viljan att göra något långt och smart kvävde slutpoängen. I övrigt så känns budskapet lite vagt. Vad handlar den här texten om egentligen?
Man ska inte lägga ribban för högt.

(publicerad i NSD city 30/8 - 07)




Men okej, Jag har tagit bilder på bandet Shilos första spelning. De blev bra, titta på alla via deras myspace här.

Lästips: esgieqroue

Som nybliven litteraturkritiker (haha!) inser jag att Goodbye Zebras inte bara borde handla om film, musik och sofierofylla. jag har också möjligheten att babbla om skit man kan läsa.

En av två nya favoritbloggar jag hittat på kort tid heter esgieqroue och läses här.. Det är mestadels anekdoter, ibland maskerade som recensioner. Alltså blir det många snyggt långsökta referenser. Detta från en man med en extrem självdistans som ändå inte har några problem att (med all rätta) kritisera andra. Bloggen bevisar att man inte behöver överdriva skeenden eller snygga till omgivningen med smarta metaforer. vad som finns i verkligheten räcker, om man tajmar berättandet på rätt sätt.

Esgieqroue använder sig av ett visst mått bitterhet mot det täcka könet. Och han har, precis som jag själv, ett starkt hat mot den bröliga grabbighet som tydligast visar sig inom lagsport eller på charterresor. han är dock långt ifrån Ronnie Sandahl, som kan kännas lite väl svart för min egen smak. Esgieqroue har fattat att tragik+tid=komik.
Här är ett utdrag ur hans recension av Farväl Falkenberg:

"Det är en kille som har stoppat oss, och han vill veta varför jag tittade på honom. Han har blonderat, kortklippt hår, ring i ögonbrynet, blek hy och död blick. Och nu står han alltså en halvmeter ifrån mig och undrar: "Vaffö kolla du på mej?". Jag vet inte riktigt vad jag ska svara. "Männ vaffö kolla du på mej?" frågar han igen med sin revydialekt. "Ehh...jag tittade inte på dig?" försöker jag. Jonna gör även hon ett försök att reda upp situationen: "Snälla Sebbe, han tittade inte på dig, snälla? Det är min kompis det här, Sebbe, han kollade inte på dig...snälla?".