Lyssnade på Sveriges radio när de pratade om varför man kan börja tycka illa om någon snabbt.
Du presenteras för någon första gången och innan du hört dem lista sitt favoritband som The Cure vet du att ni inte riktigt drar jämnt. Det här är långt innan de förklarar varför deras favoritfilm of all time är Sagan om ringen och drar igång ett föredrag om att "självförverkligande i sin sanna form kommer först när du simmat under vattnet på nya Zeelands kust och klappat havdjuren". Du känner liksom den stundande förtäckt självgoda monologen redan i handskakningen, du ser det i deras blick, du kan nosa dig till att den här personen, är helt jävla dum i huvudet. Oftast har du rätt, men ibland fel. Detta beror på att varje gång du träffar någon och dömer dem, så är det för att något drag hos dem påminner dig om en annan människa, från din minnesbank, som du inte gillade så mycket. Du tar för givet att det här lilla karaktärsdraget utgör exakt samma felande kvalitéer som det där vaga minnet av vem-det-nu-var du hatade för jättelänge sedan. Uttrycket "Jag känner igen typen" kommer härifrån.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Det ligger mycket i det. Också med personer som man gillar vid första ögonkastet, antar jag.
Konsten är väl sedan att försöka vara öppen nog att inte låta det första intrycket påverka en fortsatt relation allt för mycket. Vilket inte är helt enkelt alla gånger :)
exakt min tanke med det här lite slarviga inlägget, jag gör det ju förvisso själv utan att jag tänker på det många gånger. Men jag märker ju hur sjukt irriterande det är när någons ögonbryn rynkar sig bara för att man hälsar på dem.
Post a Comment