A history of violence, part 1

Ända sen jag var liten har våld varit en viktig del av livet. Att fundera kring det, titta på det, utöva det och framför allt: bli utsatt för det. Och tja, jag gillade väl inte direkt att bli utsatt för det, men det var liksom en package deal och vem var jag att ifrågasätta tidernas marknadskrafter?

I 10-11 årsåldern när softairguns (modern version av ärtskjutaren, ett vapen som har möjlighet att förblinda en människa) införskaffades så blev kriget än mer av en realitet. I mitt hemkvarter på Malmudden var ett bygge i full gång under dagarna. En konstruktion av ett ålderdomshem. På kvällarna gick vi dit.
Jag brukade ha på mig mina gröna cargobyxor från försvaret som inköpts på Överskottsbolaget, en svart hoodie, skyddsgoggles, suspensoar. Andra populära klädaccessoarer var: Solglasögon, handskar, mössa Och ett jävligt mystiskt ansiktuttryck.

Vi var ofta kring fem eller sex killar med några av oss som starka distributörer av vapnen, mest för att det var roligare ju fler man var. Att kriga mot bara en eller två gjorde ofta att det kändes för personligt. Desto fler som var med på kriget, desto mindre brydde man sig vem man sköt och varför.

Jag hade tre replikor av kända pistoler:

Smith n Wesson: en "Silvrig" piece som var ganska dålig på att skjuta hårt, jag behöll den mest av sentimentala skäl och lånade naturligtvis ut den så ofta jag kunde.
Glock: En picka som gjorde väldigt ont att bli skjuten av vilket självklart gjorde den till min favorit i kriget, men den hade två problem. Dels så drog den alltid i en uppåtbåge när man sköt vilket i bästa fall innebar att jag missade och i värsta fall att man träffade någon i ansiktet. Problem nummer två var att den var skitjobbig att ladda. Det fanns situationer då jag satt inträngd bakom en betongblandare med plastkulor flygandes över huvudet samtidigt som jag försökte ladda det där skitmagasinet någolunda försiktigt. För om man gjorde ett misstag sprutade alla kulor ut på ett lika retsamt sätt som en för tidig utlösning. Då var det bara att springa som gällde.
Sig Sauer: Såldes i Hobbexkatalogen som "Svenska polisens pistol" vilket låg i stark kontrast till gangstapistolen Smith n Wesson som ju hade estetiken men inte funktionaliteten. Siggen såg inte så cool ut, men den var praktisk och kunde göra sitt jobb och dela ut blåmärken till taniga skateargrabbar.

Byggarbetsplatsen var förmodligen vårt största och farligaste slagfält. Överallt fanns vassa kanter, hårda maskiner att snubbla över, skydda sig bakom och göra illa sig på. En av mina dåvarande kompisar brukade springa omkring i rånarluva med en helautomatisk miniversion av maskingeväret MP5. Till den hade han adderat ett "lasersikte" vilket inte var mer än en laserpekare han betalat 20 kronor för i Grekland och sedan tejpat fast runt pipan på vapnet. Hur som helst fungerade det. När han överraskade mig genom att springa upp från den kala trappuppgången på husets kortsida gjorde det inte så mycket att jag var flera meter ifrån honom. Jag såg den röda pricken svepa över golvet innan jag kände hur fem-sex-sju-åtta-nio... små plastkulor som genomborrade mitt lager av kläder och kändes som små knivstick i huden. Fan, jag tror att den där snubben till och med hade en bärbar cd-spelare med sig i i ryggsäcken så att han kunde peppa sig med typ Drowning pool under våldsamheterna.
Arbetsplatsen hade ju också ett element av mystik efter vi inte fick vara där egentligen, att springa runt i skogen var inte så jävla häftigt. Det ultimata däremot, var ju naturligtvis att ta med vapen till skolan. Att mitt bland alla auktoriteter traska omkring med något skadligt, tanken var kittlande, och förstås helt jävla Trench-coat-mafia vansinnig. jag tog aldrig ens med mig en smörkvin till skolan. Däremot minns jag två gånger jag märkte att andra kids gjort det. Första gången var en ett basketpass på gymnastiken. En av skolans badboys kom fram med något jag trodde var en leksakspistol, tryckte pipan mot mina revben och frågade "Får jag skjuta dig?" Jag svarade med sarkastisk ton "Javisst". Sedan kände jag hur något som kändes som lilla kniven åkte in. Oskönt.

En annan gång, när dessa vapen blivit vardagsmat och varje unge gick omkring med dem var jag på väg hem och satt på min cykel när en kompis till mig kom fram. I handen höll han sin airgun och hälsade glatt på mig. Eftersom han var min vän anade jag inte att han några sekunder senare skulle avfyra på mina fingrar som hade ett tight grepp om cykelstyret. Smärtan var som värst på fingrarna eftersom det inte fanns särskilt tjock hud att skydda fingrarna med. Det här var ingen ovanlig företeelse och så småningom fövandlades vardagen till ett slags gerillakrig där alla var ens fiende.






Håll utkik efter del 2, då kommer kampsporten.