Våld vackrare än fotboll

Det fulaste med EM måste vara att det förvandlar alla vanliga smygrasister till full blown...
Jaja okej. Men jag kan inte tänka mig något annat sammanhang då jag i egenskap av svensk uppmuntras hata andra länder så pass ogenerat som under just stora fotbollsevenemang. Inte utan att någon i fikarummet frågar vad fan man snackar om liksom (om jag nu hade hängt i miljöer med fikarum).

Som Alex Schulman kommenterade inför Sverige-Rysslandmatchen:

"Ryssarna tar in på lyxhotell och har stora guldlänkar runt de feta nackarna och går runt i spa-badrockar och tar kanske en helkroppsmassage.
Vi dricker whiskey ur plunta - de silar champagne genom sina gula tänder. De kan inte fotboll. Vi brinner för den. Vi är riktiga fans. De är ryssar som hittat nåt nytt att spendera sina pengar på."

Citatet är inte unikt varför jag använder det som exempel. Det är rätt "ok" att basha andra länder under EM, och exemplet ovan känns ärligt talat som ett ganska milt sådant i sammanhanget.
Men den här typen av språk som i värsta fall kan leda till kollektivt förakt mot andra nationaliteter, det ska visst anses vara något "fint" och "stärkande"? "Bra sorts nationalism" läste jag någonstans.
Det är det inte. Det är "vi och dem". Det är... postrasism.
Zlatan då?
Please, den snubben är lika mycket en ikon för mångkultur som ett alibi folk använder för att få förlöjliga och hata.
Det är länge sedan rasism verkligen handlade om "ras" eller "etnicitet". Idag är det att förminska och skapa rädsla för andra kulturer som är hippt. För övrigt lurar ingen som tar en hummerlimo i guld (!) från flygplatsen mig att tro att de är sympatiska.

Jag överreagerar?
Naturligtvis. Jag har inte varit med om att någon som bara blivit lite irriterad inte beskyllts för att överreagera. Att bli upprörd är nämligen det fulaste man kan bli. Det är ju bara fotboll för guds skull.
Exakt, man tror ju att det ska vara helt och hållet obetydligt. Men så är heller inte fallet.
Om fotboll som maktmedel vore obetydligt skulle inte Fredrik Reinfeldt åkt ner till Innsbruck och hållit "tal till nationen" samtidigt som FRA-lagen klubbades igenom.

Intressanta är också reaktionerna svenska landslaget fick när de förlorade. Folk verkade ta det personligt. Tyckte att laget "svikit" för att de spelat så värdelöst. Ovan nämnde bloggare lade ut en bild där han pekade finger åt hela laget.
Eh? Så konstigt.
Är det ett stort behov av att se oss själva som en slags stormakt? För någon orsak söker vi efter den bekräftelse som kommer med att vara herre på täppan, visserligen på världens mest ihåliga täppa, och som bonus på det får vi alltid hybris när det är dags att leka.

Jaja, jag gillar att fotboll är tillgängligt för alla klasser. Behövs ju bara en boll liksom. Ingen golfbana eller hockeyutrustning för 40 000.
Men varför måste man hela tiden sträva rikstäckande kollektiv fest med tillhörande euforiska glädje? De flesta dagar om året går ju svenskarna omkring och gnäller på vilket skitland vi bor i. Plötsligt ska den här sporten agera duken vi projicerar alla våra föreställningar om den vackra svenskhet som vi hoppas finns där djupt inne i kollektivet. Är det så att vi hittar vårt begravda svenska kulturarv (det vissa tveksamma politiska partier hävdar att vi "måste bevara") den dag vi tar guld i EM eller VM? Det är helt enkelt inte realistiskt.

Tacka vet jag Martial Arts. Visst kan man välja att tro på klyschan att de enda utövarna är kriminella tribal/bola/mohikanfrissor som Jens Lapidius vill få er att tro. Nu är det naturligtvis inte så men det är heller inte poängen.
Visst är det skrikande kollektivet, känt i folkmun som "publik", lika blodtörstigt på en kampsportsgala som under en fotbollsmatch, och det är väl äckligt på sitt sätt.
Men när det är över, då är det ingen nation som känner sig kollektivt nedbruten, sviken och kränkt.
Det är nämligen inte vi och dem som slåss.
Det är han mot honom. Hon mot henne. Du mot mig.



Och sen är vi kompisar igen. Puss.

Håkan H

Våld. Jag hungrar efter våldet, att få slåss. jag har inte gjort det på ett bra par veckor. Visst har jag joggat och så, men det är inte samma sak. Jag känner i alla fall att jag behöver det.
Kanske för att våldet är så djupt eeh... fistat? i mig.
Sedan jag var 14 år har jag lärt mig hur man gör andra illa i olika martial arts (just det, säg orden högt för dig själv).
Om jag varit tråkig nu hade jag skrivit "Det är ju helt sjukt om man tänker på det!" - men nu hann jag märka vad som höll på att hända.
Jag tänker heller inte starta nåt jävla försvarstal om att "det är en mänsklig primaldrift" eller något lika Jan Guillouskt. Jag tror helt enkelt att jag blivit som jag levt. Våldet har verkligen alltid funnits där. Även när jag inte visste hur man gjorde fick jag åtminstone vara ett objekt för våldets effekter, vilket förstås inte var särskilt underhållande. I bästa fall var det lärorikt. När jag sedan lärde mig hur kroppen kunde bli ett vapen började mina muskler memorera saker, det var fantastiskt första gångerna det fungerade i praktiken. Alltså, lite på samma sätt som att lära sig ett hantverk. Det var ju bara vinklar, kraftbedömning och rent logiskt tänkande för det mesta. Men till skillnad från träslöjd var det roligt också. Vad berodde det på? Att det inte var en död kloss jag höll på att svarva utan en levande organism jag bände och bröt i? Någon skulle säkerligen kalla det destruktivt beteende eftersom (i motsats till träslöjd) finns det inget färdigt verk att visa upp när matchen är slut. Bara två klumpar energi som var och en försökt bli störst.
Sen är det ändå något av det där när man slutat slåss. Det finns något nytt i luften efteråt. Nu tänker jag inte bli sådär kickboxermytologiserande här, det är för fan inte magi, men att utbyta våld förändrar relationen som den var innan de två bestämde sig för att puckla på varandra. Hur det känns är nog också högst individuellt. Ser du en boxningsfilm kommer någon schabloniserad svart man mumla grusigt om att det handlar om respekt. Jag tror att det är helt olika för alla. Lite som att ha sex (jag vet att det är en tjatig liknelse) är det en upplevelse man aldrig glömmer att man haft tillsammans en annan person.

Så har jag sett en massa våld också. På film ni vet.

Innan dess hade jag provat en massa andra sporter, men det fanns ju ingen spänning i dem.
MÅL! Jaha, mål. Vadå för ett jävla mål? Vad betyder det? Ingenting. Inte ett stoft. en grej i en annan grej, ungefär lika ospännande som penetrationen vid samlaget.

Om det betyder mer att jag bankar någon på käften när han inte skyddar huvudet kompetent nog, ja det är förstås inte helt lätt att sympatisera med. Individualistiskt kanske, jag tyckte aldrig om lagsporter eftersom de var beroende av kukmätarhierarkier jag inte kunde ställa upp på.
Även om jag inte använde de orden när jag var 12 var det väl ungefär så jag kände. Dock hade jag heller inget intresse av andra indivduella sporter eftersom de för det mesta gick ut på att "tävla mot sig själv". Vilket kändes icke-lockande dels för att "tävla mot sig själv" inte bara är skittråkigt och mobbat (min ängsliga 15-åring talar) utan också för att det eliminerade det viktigaste elementet som lockade mig till fighting. Hämnden.

Något skulle man alltid hämnas på när man var 15 år, minns ni?

Idag är förstås inte hämnden en drivkraft, snarare vanans makt.
Eller ändå inte. Jag menar: jag känner ändå en grymt stark lust till det, på samma sätt som till god mat, sex eller andra starka känslokatalysatorer. Det är någon annan makt, förslagsvis en högre sådan.
Haha skoja, ni trodde allt att jag blivit punch-drunk religious där? Näää ser ni, Makten kommer från minnet, en slags tvångstanke? Uppblött med en katharsis?
Gör det mig gott? Jag vill ju tro det, efter som jag mår så bra efteråt. En barnslig motivering för en barnslig publik.

Den fiktiva psykopaten Mickey Knox från filmen Natural Born Killers yrade om att "Våldet är rent och att medierna gjort det smutsigt".
Vi delar inte direkt samma filosofi. Mickey och jag. Även om det finns korn av sanning i påståendet låter helt förskräckligt. Ja det är ju en psykopat vi snackar om. Det finns heller inte ett Våld, det finns många.
Kulturerna som existerar kring våldet är ungefär lika skiftande som de inom sex.
Det finns Hardcoregrejer, konstiga grejer som inte fungerar och självklart mjukare prylar för dem som gillar sånt. Och du, om du hatear på någons preferenser är du en intolerant dick. En våldsfascist!


***

Jag snackade lite med en tjej på Jazzhuset i torsdags, hon brukade tydligen spela skivor där.

Hon: Alltså, en kompis till mig låg ju med Håkan Hellström. Då var han liksom inte Håkan duvet? Utan hade typ precis börjat spela med Broder Daniel. Så hon bah "jaja, det är ju inte Henrik Berggren men åtminstone basisten i BD".
Jag: Ok.

A history of violence, part 1

Ända sen jag var liten har våld varit en viktig del av livet. Att fundera kring det, titta på det, utöva det och framför allt: bli utsatt för det. Och tja, jag gillade väl inte direkt att bli utsatt för det, men det var liksom en package deal och vem var jag att ifrågasätta tidernas marknadskrafter?

I 10-11 årsåldern när softairguns (modern version av ärtskjutaren, ett vapen som har möjlighet att förblinda en människa) införskaffades så blev kriget än mer av en realitet. I mitt hemkvarter på Malmudden var ett bygge i full gång under dagarna. En konstruktion av ett ålderdomshem. På kvällarna gick vi dit.
Jag brukade ha på mig mina gröna cargobyxor från försvaret som inköpts på Överskottsbolaget, en svart hoodie, skyddsgoggles, suspensoar. Andra populära klädaccessoarer var: Solglasögon, handskar, mössa Och ett jävligt mystiskt ansiktuttryck.

Vi var ofta kring fem eller sex killar med några av oss som starka distributörer av vapnen, mest för att det var roligare ju fler man var. Att kriga mot bara en eller två gjorde ofta att det kändes för personligt. Desto fler som var med på kriget, desto mindre brydde man sig vem man sköt och varför.

Jag hade tre replikor av kända pistoler:

Smith n Wesson: en "Silvrig" piece som var ganska dålig på att skjuta hårt, jag behöll den mest av sentimentala skäl och lånade naturligtvis ut den så ofta jag kunde.
Glock: En picka som gjorde väldigt ont att bli skjuten av vilket självklart gjorde den till min favorit i kriget, men den hade två problem. Dels så drog den alltid i en uppåtbåge när man sköt vilket i bästa fall innebar att jag missade och i värsta fall att man träffade någon i ansiktet. Problem nummer två var att den var skitjobbig att ladda. Det fanns situationer då jag satt inträngd bakom en betongblandare med plastkulor flygandes över huvudet samtidigt som jag försökte ladda det där skitmagasinet någolunda försiktigt. För om man gjorde ett misstag sprutade alla kulor ut på ett lika retsamt sätt som en för tidig utlösning. Då var det bara att springa som gällde.
Sig Sauer: Såldes i Hobbexkatalogen som "Svenska polisens pistol" vilket låg i stark kontrast till gangstapistolen Smith n Wesson som ju hade estetiken men inte funktionaliteten. Siggen såg inte så cool ut, men den var praktisk och kunde göra sitt jobb och dela ut blåmärken till taniga skateargrabbar.

Byggarbetsplatsen var förmodligen vårt största och farligaste slagfält. Överallt fanns vassa kanter, hårda maskiner att snubbla över, skydda sig bakom och göra illa sig på. En av mina dåvarande kompisar brukade springa omkring i rånarluva med en helautomatisk miniversion av maskingeväret MP5. Till den hade han adderat ett "lasersikte" vilket inte var mer än en laserpekare han betalat 20 kronor för i Grekland och sedan tejpat fast runt pipan på vapnet. Hur som helst fungerade det. När han överraskade mig genom att springa upp från den kala trappuppgången på husets kortsida gjorde det inte så mycket att jag var flera meter ifrån honom. Jag såg den röda pricken svepa över golvet innan jag kände hur fem-sex-sju-åtta-nio... små plastkulor som genomborrade mitt lager av kläder och kändes som små knivstick i huden. Fan, jag tror att den där snubben till och med hade en bärbar cd-spelare med sig i i ryggsäcken så att han kunde peppa sig med typ Drowning pool under våldsamheterna.
Arbetsplatsen hade ju också ett element av mystik efter vi inte fick vara där egentligen, att springa runt i skogen var inte så jävla häftigt. Det ultimata däremot, var ju naturligtvis att ta med vapen till skolan. Att mitt bland alla auktoriteter traska omkring med något skadligt, tanken var kittlande, och förstås helt jävla Trench-coat-mafia vansinnig. jag tog aldrig ens med mig en smörkvin till skolan. Däremot minns jag två gånger jag märkte att andra kids gjort det. Första gången var en ett basketpass på gymnastiken. En av skolans badboys kom fram med något jag trodde var en leksakspistol, tryckte pipan mot mina revben och frågade "Får jag skjuta dig?" Jag svarade med sarkastisk ton "Javisst". Sedan kände jag hur något som kändes som lilla kniven åkte in. Oskönt.

En annan gång, när dessa vapen blivit vardagsmat och varje unge gick omkring med dem var jag på väg hem och satt på min cykel när en kompis till mig kom fram. I handen höll han sin airgun och hälsade glatt på mig. Eftersom han var min vän anade jag inte att han några sekunder senare skulle avfyra på mina fingrar som hade ett tight grepp om cykelstyret. Smärtan var som värst på fingrarna eftersom det inte fanns särskilt tjock hud att skydda fingrarna med. Det här var ingen ovanlig företeelse och så småningom fövandlades vardagen till ett slags gerillakrig där alla var ens fiende.






Håll utkik efter del 2, då kommer kampsporten.

Att göra en Totti (och dogmediskus för klickare)

Var ute och promenerade i Haga, i fina Göteborg en sval höstkväll. I en korsning på haga nygata står ett stort gäng med kids. Kanske är de 12-13 år, inte äldre. De ser liksom fortfarande ut som att deras mödrar klär dem. för stort, kanske storebrödernas gamla tröjor. Jag och min vän Linus vandrar genom folksamlingen. En en pojkarna, en kepskille, lägger sig ner på mage framför oss så att vi tvingas kliva över och förbi honom. En mörkhyad pojke med framträdande harmynthet imiterar en mongoloidröst (han är väl inget riktigt mongo?) när han tar ton mot oss: "Hallå grabbar, har ni en cigg eller?". Utan att stanna svarar jag irriterat att "NEJ, vi är inte rökare". Vi känner av stämningen, något är inte helt rätt.

När vi kommit förbi folksamlingen märker jag att en av småpojkarna fortsätter följa efter oss. Han går läskigt nära, bredvid mig. Han är säkert ett halvt huvud längre, har stora bylsiga urtvättade kläder.

Killen går med båda nävarna knäppta nere vid höften vilket gör det svårt att se om han gömmer något i sina händer. Samtidigt som vi upptäcker att han stalkar oss så hör vi hans polare garva några meter bakåt. uppkäftige grabben frågar mig: "Jag vill vara med dig,kan inte vi gå hem tillsammans?", han fortsätter med olika variatoner av samma fras. Gör det med ett tillgjort ömkligt tonfall i rösten, (är detta en väldigt slarvig antydan att jag skulle vara bög?).
"Jo men kan inte vi gå hem och ha sex..?" Vädjar killen provocerande patetiskt, samtidigt som hans kompisar 10 meter bakom oss skratar ihjäl sig.
"Nej, stick för fan!" Försöker jag några gånger innan jag tacklar till killen i axeln, nu har han nämligen börjat trycka sig mot mig. "jag vill bara gå hem med dig" lipar killen retsamt och fortsätter pressa upp sig mot min sida.

Så händer en underbar grej.

Linus, som går ungefär en halvmeter framför mig och lillkillen, vänder på huvudet, koncentrerar sig i en halv sekund och spottar sedan saftigt och rakt på pojkens för stora adidaströja. "Dra nu för helvete!" väser Linus så fort loskan är levererad. Killen blir så avväpnad att han helt stannar upp och hoppar tillbaka flera meter. Så sweet, en kalldusch if I ever saw one. När vi hunnit iväg ungefär 50 meter hör vi killen ropa efter oss: "Din jävla fitta, fega fitta! Så går du bara iväg! Din fega fitta!".



Så här i efterhand känns det som att han lika gärna kunnat ha haft en kniv i handen. God damn, pro-life människor vet inte vad fan de snackar om. Den här killen var en solklar levande abort (som nåt ljushuvud i Vice uttryckte det).

PS. Om någon är intresserad kan ni läsa en pågående liten filmduell mellan mig och typ tre till borta hos Mattias Alkberg. Bråket handlar om danska Dogmafilmen "Festen" VS Lucas Moodyssons "Ett hål i mitt hjärta".
- Scrolla lite längre ner på sidan för att hitta diskusen.

Recension: Hostel part II

NSD har haft det packat i tidningen den senaste tiden. Så först idag kom min recension av Hostel part II in i tidningen. Jag vet att det är skitjobbigt att klicka på länkar, man får ett nytt fönster till de redan åtta där nere and shit... Så jag klistrar in:



Hostel part II

Betyg: 3/5

I rollerna: Lauren German, Roger Bart, Bijou Phillips

Regi: Eli Roth

Speltid: 93 min

Åldersgräns: 15 år

"Quentin Tarantino presenterar…" är meningen som inleder förtexterna. Den gode Quentin har agerat exekutiv producent till andra delen i den blodiga Hostelsagan, något som naturligtvis säljer bra med biljetter.

Tre konstskoletjejer tar ett tåg till Bratislava, Slovakien där de blir kidnappade från sitt vandrarhem (Hostel, yeah) av en ond hemlig klubb, en sådan som har fingrar i alla myndigheter och som säljer människor till rika affärsmän. De som skriver kontrakt med klubben får tortera och mörda sina offer på alla tänkbara sätt, för ett dyrt pris. Tjejgängets hjältinna heter Beth, en rik, svarthårig tråkmåns, anständigast av de tre. Så vissa saker är sig lika i genren slasher, men många andra är det inte.

Parallellt med tjejernas kidnappningshistoria får vi träffa två av de vinnande budgivarna till den här makabra leken med människoliv. Stuart, en kostymnisse som släpats med av sin kompis verkar inte helt säker på vad han håller på med. Det blir en absurd och väldigt spänd scen när Stuart springer på Beth (som han "köpt") under en fest i staden och av misstag ropar hennes namn utan att hon presenterat sig.

Förutom att de jobbat ihop har både Tarantinos och regissören Eli Roths aktuella filmer vissa gemensamma knytpunkter.

Tim Lucas skriver i Sight & sound (Brittiska filminstitutets tidning) om de gamla s.k. "Grindhouse" filmerna, de som hyllas i Tarantinos egna Death Proof.

"Det är film som får dig att springa, inte gå, till närmaste dusch, men gör det svårt för dig att bestämma om duschen bör vara varm eller kall". Tarantinos film, en förhållandevis rumsren historia, gör inte riktigt citatet rättvisa. Däremot passar det utmärkt på Eli Roths Hostel part II som med allt sitt blod och nakenhet rimligtvis borde betitlas som en nutida exploitationfilm. Bortom alla tortyrscener Innehåller Part II också ett iskallt mord på en liten slovakiskt pojke i 10-årsåldern. Något liknande har jag inte sett sedan en liten flicka oprovocerat blev skjuten i John Carpenters Attack mot polisstation 13 från 1976.

Eli Roth är en av de regissörer som på senare år klumpats ihop med andra skräckfilmare under benämningen "The splat-pack". De som gjort blodiga, råa filmer som just Hostel, Haute Tension, SAW-serien, The Devils Rejects eller nyinspelningen av The Hills Have Eyes om man så vill. Filmer där våldet är så obehagligt påträngande att det känns äkta. Jag kommer på mig själv flera gånger med att rädsla över om den här uppskruvade typen av människohandel existerar på riktigt?

Något har hänt, det övergrafiska våldet har även börjat spilla över till actionfilmerna (kolla bara trailern till nya John Rambo). Och om jag skrivit för en månadstidning hade jag kanske vågat kalla fenomenet "neo-brutalitet". Hostel 2 är intressant eftersom den ger tittaren moraliska dilemman samt visar upp brutalitetsfenomenets absoluta peak. Men usch, jag ville verkligen ta en dusch när det var över.

"Blod, mera blod och sex"

Yeah, på tal om våldspotpurrifilmen Grindhouse i det senaste inlägget så har jag skrivit en liten artikel i Norrländskan där det berättas mer om själva upplägget.